bara för skojs skull...

alla kan sjunga

om det är bra eller dåligt

hör inte till

därför släpper jag iväg en

ton, helt fri

för att se vart den tar mig

jag hoppas att

jag krossar fönster å når dig

så du hör det

jag alltid velat säga, men

eftersom bilder

sägs säga mer, så släpper

jag iväg en ton

tom på ord, ljud är osynliga

bilder och det

osynliga är det som är så

starkt att vi inte kan

uppfatta det med våra ögon

skickar iväg en ton

hoppas att den når dig, så

du kan göra upp en

bild om vad du tror att jag

vill säga dig, jag tror

att du kommer förstå lättare

...

bara

för skojs skull,

okej?

vagn

lägg räls förbi gräns

doppa tungan i färg

bokstavera inte

jag vill inte veta exakt

ge mig grunden

så bygger ett eget hus

med eller utan

tak, bara jag får hålla

ratt å bestämma takt

inget ska vara konstant

inget ska vara rakt

då kan det vara konstlat

å det är aldrig bra

flöjtad korg

genljud från en tamburin

slagen mot handflata

trampar på ett ställe, kikar

i smyg efter genväg

blinkar flera gånger

ögonkast mot karta, sedan

ett steg som utgör

vågor förbi stranden, mot

staden

skallerormen - stilla mitt i

trafiken, inväntar

andras drag innan den själv

tar tag i sin krage

å bränner av sina däcks gummi

framför allas

matta, glansiga

ögon - den

har ett objektiv med flera linser

kan komma närmare

med blixtarna uppe i skyn, locka

ner dem till marken

som husen

står på - husen som

lätt kan fatta eld å ändra tid på ur

väggar vajar likt båten i storm

känns som trädgolvet också

gungar, fastän det ligger

helt stilla - mönstret

hypnotiserar, suger ner folk

psykiskt och kvar blir bara

en värdelös, liten kropp

eter

i am a rocker

i'm a rocket, i'm a rocker

i am a rocket

hög, står på det högsta berget -

klättrat upp utan ansträngning

hög, flyger högt bortom planeten

tyngdlös någonstans i rymdens öppna rike

flyger med hjälp av intets tomma vindar

blir större, fyller magen, bildar

eget solsystem - rum för flera

flyger med hjälp av intets tomma vindar

osynliga brädor, står på en och spelar musik

inbillar mig att det är en sitar

men ljudet är mer universalt

än Indien som inte längre finns i mitt sinne

den mentala bilden är svart, allt är nytt å

vägen kan endast leda fram

så jag går för att möta fall

hösten å dess välkomnande

färger - fyrverkerier

eller blod mot

väggen?

i mina armar

gör ditt hjärta, om

och om igen

klipper ut, pulsen

gör tecken i

löven, en fallskärm

som vecklas ut

hoppas den hinner bromsa in

innan du når mark

hoppas att du denna gång landar

rätt, på en lämplig

plats

föredrar indie graffiti / du kan kalla mig...

hur ska jag veta var andra länder ligger

å vad deras huvudstäder heter

när jag inte ens vet vart jag själv bor och

vad mitt namn faktiskt är och

vad det i sådana fall

står för

jag har inte fötterna på jorden

hur ska jag veta vad det är för jordmån

och vad de odlar där och där

när det är som om jag lever i en annan värld

- nej, jag vet inte vad jag tycker

eller känner - det är aldrig klart, skiftar från

och till, precis som om någon

har en spak som han/hon leker med bara för

att förvirra mig, liten som jag är

jag har inte fötterna på jorden

du kan kalla mig fågel -

drar i trådar med min näbb -

hissar flaggor upp och ned, drar

i gardiner från sida till sida -

letar svar till frågorna

som vi alla undrar över -

hur viktigt är egentligen nationer

när allt egentligen sitter ihop

varför ska vi komma ihåg namn när

det finns viktigare saker att

minnas och ha utrymme för

__________________________?_______

du kan kalla mig fågel -

flyr så fort du närmar dig

du kan bara skada mig

så mycket som jag älskar

trivs trots allt bäst själv

de säger att man dör

snabbare om man lever

i ensamhet, men vad

spelar det för roll, om man

är lycklig och varje dag

kan kännas som en evighet

uppe i en trädkrona

bland de varma vågorna av

vind som strömmar in

de kalla är de varmaste

ärliga balanserar de på gränsen

och offrar sina liv för att

lyckas få det som de vill ha sagt

när de kommer fram viskar

de skarpt, berättar att det finns

en plats bortom den svarta

texten i boken - den vita bakgrunden

som lyfter upp, allas närmaste

vän, står och väntar på en busshållplats

ska visa vägen till paradiset/hem

i

skärsår i huden är fartränder

delar upp, märker träd

vilka som ska fällas

separeras från över-å underdel

börja växa igen

fast med

annat utseende

rynkor är värmevågor

frekvens, en metallsökare

som blir allt mer upphetsad

smälta, bli luften som är himlen

som är ansikte för dag å natt

hitta stjärnor å moln, bli

vänner, bilda familj

dö för att bli flera, alla olika delar

bli en värld som du alltid velat leva

* (..:)

vi hörde en sanddyna

ryta, vända från glad till arg

emellan ledsen, men

kunde inte uttrycka, inte

utvecklad - korn som endast kan

vara allt eller inget när

delar från båda är viktigast, gör

dem inte till tärningar -

för tydliga svar, börjar rulla innan

man fått det klart och

sagt "ja"

pixtail (knäpp finger / stanna världen / gå igenom väggar)

iskallt vatten, flytande

ett under att det inte är is

och jag som är här i -

glas i frys, det annars

öppna rummet dras

sakta för med draperi

dusch, hjärntvätt

ingen ska kunna skåda

å sprida rykten

som sätta

panik i de som

står i led

magen sugs automatiskt in

vill fly, slå igenom

krypa bakvägen så ingen ser

men samtidigt känns

det som att man är tjockare

än någonsin

dräktens tyg är spänt, knappar

nära att avfyras - rädsla

trycka av tyckte att man hörde

något som gick bakom

tyckte att man såg en sugga bli

större framför

förberedde sig på att tappa syre

gick in i sig själv, bevarade

det som fanns, andades in, men

aldrig ut, stupade i den

tjocka ångans hårlockar till fingrar

fördes upp

för mycket på en gång

vad är vi här för

om vi inte klarar av att

nå topp och få ta

del av det extrema men

enkla, ska vi bara

längta och kämpa utan

att få gästa rummen

de har sina fester i, ska

vi bara få resterna

de lämnar efter sig?

expandera nonstop

kamerans film - ett däck som fått grus

i skor och stannar upp för att ta av

och ta bort, ge fingeravtryck, kunna gå

vidare igenom passkontroll, gå tills

vägen tar slut

sedan titta tillbaka och minnas hur vägen

gick, rita upp en egen karta över livet -

det viktiga är inte hur kartan ser ut i allmänhet

utan hur du uppfattar den i huvudet

milstolpar som huvudstäder, kommer aldrig

ihåg exakt - jag blandar tid och rum

får det att bli tidlöst, innan de ger upp mig som

artist då jag aldrig säljer ut

(fotoanalyser) "Lily och Rosenkavaljeren" av Anders Petersen // ”Blomning 12” av Romualdas Rakauskas

Bilden var den första jag såg när jag kom in och också den som stannade kvar längst. Dels för att det är omslaget till Tom Waits album ”Rain Dogs” (vilket han, utifrån titeln, beskriver kort och gott som uteliggare), dels för att den är intressant och svår att tolka.
Det är ett porträtt av två personer - en kvinna (Lily) och en man (Rosenkavaljeren). Kvinnan håller om mannen, som ser sårbar/rädd ut, medan hon ser ut att skratta ondskefullt. Mannen blundar, precis som om han inte vill se verkligheten - utan istället drömma sig bort.
Det är starka kontraster: hon har huvudet högt, medan han har det lågt. Hon skrattar tydligt/öppet, medan han har mer åt det ledsna/neutrala hållet.
Jag får intrycket av ”världens undergång” - han är rädd och vill ha närhet, hon skrattar för att livet ändå är meningslöst och därför är det okända det enda som lockar.

_______________________________________________________________________

En gammal kvinna från balkantrakterna står under ett träd, som förmodligen är ett körsbärsträd, vars blad dalar ner och tar deras händer för gräsets ögon samtidigt som mor Sommar försvinner. Kvinnan har en vit sjal virad runt huvudet, medan resten av kroppen är klädd i svart. Blombladen blir vita när den svartvita rullen får bestämma och det får mig att tänka på konfetti och snö, vilket leder tankarna till självaste döden. Varför? Åter igen - kontraster: Hon är klädd i svart och är gammal. Hon står där helt stilla, precis som om hon väntar på något. Hon har ett uttryckslöst ansiktsuttryck, vilket tyder på att masken börjar släppa taget. Och bladen som är vita påminde mig om 1) konfetti - den sista vinsten, den sista festen. Konfetti som reflekterar ljuset - tiden - likt speglar som väggar som isolerar egot, 2) snö - faller och täcker de smutsiga gatorna (vilket i det här fallet blir en gräsmatta), gubbar som hämtar soppor och sopar rent, så rent som det kan bli… Bladen är pusselbitar, hon har genomfört sitt liv och det rasar nu samman för att göras om igen.

samma (långsamt)

regnar från natt till morgon

dagar sätts ihop

himmel å hav blir

ett, flera väggar att gå igenom

förmiddagens tanke

"vad tänker du på?" frågade

mitt yttre mitt inre å

jag kom på mig själv att jag

tänkte att livet är en

himmel som sjunker å hjälper

havet upp på fastlandet

för att trampa ner det i gyttjig

botten och känna sig

mäktigare, att ingen är starkare

att havet får kläder och en mask -

en utsida, blir en varelse

som är mäktigare än människan

jagar och dödar oss, äter

oss till frukost, lunch å middag

precis som människor äter

djurens hjärnor, hjärtan, lungor å kött

inte längre förstå, inte längre känna

inte längre kunna andas, öppna

dörr för själ som genast

springa ut och aldrig

komma tillbaka...

(tryck det sista ur) tuben

skugga på skugga blir ljus

allt mörker till en plats

ger utrymme för

bleka tänder

att hugga i

gulna, tillslut

bli del av hud

stängd bok, bokstäver från

motsatta sidor tryckta mot varandra

bildar ett samhälle, pressar ut bokens

framsida ur dina ögon sedd

tar första stegen mot

framtiden av
dig som stylist klädd

de var inramade fjärilar innan vi tänkte utanför boxen

siffror är bokstäver innan de

blev som vi känner till dem idag

likt kinesernas system användes dem

för att likna föremål, som bildspråk

men det blev svårt att hålla räkningen

på alla ting i världen och alla nya bokstäver

som hela tiden kom till, att de helt enkelt

mjukades upp å släpptes ut i luften -

fria att göra vad de ville

mumlar

vita moln utan skugga är falska

för goda för att vara goda

för mycket av något är aldrig gott

lögnen täcker sanningen sedan föralltid

det har vi varit medvetna om länge

endast vatten som kan ge oss svaret om

oss själva och världen - dyk och håll

ögon, mun och öron öppna - ta in vatten

från utsida, låt det möta ditt vatten

från insidan - få allt att bli ett

räck mig din hand, låt mig känna på dina

vägar du ska gå innan dina tankar

kommit dit, innan vågorna har vänt på

stranden, det mörka överst - det

som inte fått någon sol har kvar sina rötter

levande å all sin värdighet i behåll

simmar

öppna alla dörrar för att

isolera, finna det mjuka

den verkliga drömmen

finns i springan, där

ljuset blir vitt å inte

gult eller orange

inte så falskt

utan vitt

som gör dig blind

se in i dig själv

fantisera ihop en

saga för alla

som bor hos dig -

både vuxna

och barn, män som

kvinnor

vinddrag, rummet fullt av

andar från fjärran, stängdes

innan det svämmade över

hann fånga vännens hand innan

hennes kropp föll utför -

bandet spolas igenom tid och rum

så mycket att det slits ut

krocka, skakas om, tackla dörr tills

den flyga upp å visa allt

som tidigare var inget alls

vinddrag, rummet fullt

av andar från det okända

alla värda så mycket att

de inte kan nämnas, sätta

ord på dem är omöjligt

de är delar av världen, det

är dem som är färger

lukter, smaker, det vi känner

utan dem kan vi inte

finnas - vi är pjäserna i deras

spel, var och en är en

försökskanin för hur många

gränser man kan gå över innan

man faller nedför världens ände

någonting att ta för att göra eget

något ska man väl ändå vara

beroende av, vad ska man annars

ha som handtag när man faller?

vanor kan trots allt vara bra - de kan

ge livet ett ansikte, en person, någon

man kan prata med, någon som förstår

som ingen annan någonsin gör

alla bara nickar å säger "okej"

fastän de inte förstår ett skit

då förstår jag varför jag trivs bäst

dagen är utsida

natten är insida

på världens kropp

mugg

dimma

tunnel av stoft

lindar in dig

i kokong

skänker sömn

känna dig som nyfödd

vid första blink

krypa på loft

utan att någon

tycker

att det är ett dugg

konstigt...

du är börja på något gott (när husmanskost blir gott)

strimlade morötter på en

lite för övermogen

potatis - det är ditt ansikte

åter här (men vad i)

åter börja, men inte snöra

barfota är smörgåsarna

vilka vill ha smör å pålägg å

det för att kunna äta å

själva bli uppätna av vägen -

alltid varit isolerade, inte

underligt att inget någonsin

gått framåt, problemen

ur vägen, de har stannat å

likaså världen, men åter

dags att sätta snurr, tårna har

cirklar likt fingertopparna

berättar din destination

2010 - året då jag övningskör

2011 - året då destinationen möts

förbi målet, fri att göra vad jag vill

i skriftens väg

klipp/bryt (rädd/inte nöjd)

naglarna mot luften möta

vi stoppar alltid

vägrar låta dem flytta hemifrån

gräva, tappa våra

trådar, någon annan ta över

knaper rast

tågstation -

lugnt, sammanhängande

rörigt, splittrat

hälsinkar

havet med

rynkor - som

mest levande

går baklänges

i början - rädsla, samt

brist på styrka

no-ego-go

inget mera "jag", det

begränsar textens värld

hur långt kan de gå

om de inte ens kan gå

utanför mig?

inget mera "jag", även

om det endast är mig själv

som jag kan utgå från

så känns det inte bra, instängd

i en mörk och fuktig källare

har livet börjat än?

inget mera "jag"

öppna upp alla skärp

burar med fåglar

låta dem flyga ut, över

alla murar

sjunker i värde

min tandborste är hårdare än

mina tänder, likt en

bergshacka gräver ut diamanter

* magnet

lock för öronen

hindra ånga att komma ut

verklighet tycker

att drömmar odlar för

mycket frukt, tekanans ljud

det enda som kan rädda

sticka hål, peka åt hållet

man ska ta för att lyckas fly

smaskar, fruktsaften

lämnar lödder

bubblor vid bergskanten

stenarna på botten blir tomma

dallrar, trafiken i hettan likaså

skakas för att bli utan klumpar

något att tro på

vid mungiporna, skvätter

ballongen pyser bort

slalom i luftens backe

och det är öron med lock

vad kan man höra när

de inte längre steppar med klack

bara glider på is, vit som

docktorn och professorns rock

båda som tror att de kan

få reda på allt med ett par hack

i kropp, jord eller berg

stack hål i ballong, slänger skjortan

på golvet, sträcker ut sig

båda sidor från varandra, helöppen

visar alla medaljer

han åt av ett dött djurs kött

för att fortsätta leva

sade att det var saftigt och rött

som om blodet i det

pulserade, tänkte: "sådana som

honom går aldrig vidare

bygger på levande kött med dött

ställer blomma i skugga

vissnar inom dygn krympta till timmar

gör känslor kallare, strupe

smalare, vill säga mer än vad de kan

alla ord smälter ihop

bara en rand - mordförsök

misslyckat, kniven

skar endast tyg

vägg mellan hav och land

distans att gå

trappa gjord av moln

finns alltid hål

kommer aldrig fram

ramlar igenom

och får börja om

intellektuella

är intets

tappra nämnare

det känns så...

för andra (om är bortom sig själv borde man inget känna)

kan man veta...

kan man känna riket

när bara livet

är helt främmande?

"kul.." bara

"du ska alltid härma...

förstår du inte att

folk tar illa upp, som jag?"

"jo, ja, men jag har väl inget

eget jag, antar jag, hur ska jag

vara och vad ska jag göra? du

som verkar veta och kunna så bra"

ambient

amasonkvinna

av henne jag fått mina finnar

sugmärken

borrat in sin tunga

installerat magneter som gå

efter smaker

amasonkvinna

mellan luftens sidor finna

alla samtal

inom oss ringa

väntar på att frågor ska brinna

å svar sedan ska finnas

när elden slocknat

amasonkvinna

ur alla mäns händer slingra

sig ur - svårfångad

gör henne till ett intressantare rum

med naturens mönster

och livets ljud byggd, smaken

av luft - hjälper oss upp

tala, lyfta fenan

slå ned, om och om

gräva efter fler

bevis

amasonkvinna

hennes ögon tindra

ingen hinna

hon är allt och allt

är en kropp

med positiva å negativa

egenskaper - plus å

minus bildar mellanrum

å mellanrum tar dig

bort till platsen du vill mest

amasonkvinna

hennes naglar skimra

allt hon röra

känna så starkt att hon

se i huvudet och bilda

kunna se in i framtiden

vad som händer

efter nuet har passerat

amasonkvinna

gör så att tiden stannar

känner att inget

behöver att hinnas

det finns så många vindar

kan ta nästa, om

grindarna då vill öppna

amasonkvinna

sådana som jag hon lindra

alla skador vi har utan

och innanför

amasonkvinna

vinna pekfingrar, slutar med

att många går vägen

byggd på sinnen

klädaffärskoma

får klädaffärskoma, ett rum

där det är som om varje

vägg har lappen "nymålat"

får titta men inte röra

känner lukten - vart är man?

vad tillhör man? får tyg

om man ger papper, men vem

behöver något av det, felet

är gjort av samhället

leder in i sömnens cirkel men

mot klockans håll, istället

för livets sköna faller man i

det förlamade döda

mjukt (var)

"nästa gång kan vi åka hit

på någon vardag" ...

ja, det har ju inte hunnit bli

någon skorpa då

ty

"jag är typ 15 år"

ja, för ålder kan ju

vara så många

olika typer samtidigt

vrida å vändas -

som allt annat

krona/klave

brunnen djup, krona täcker -

betyder pengar mycket

eller är de hinder för kontakten

under/över

(

möten

samtalen

besluten

konsten

)

vatten mot

luft och sol

blunda

stå och titta in

i vägg -

vad ser du?

valfritt

genväg, ingen

genre

att vara fast i

skifta, ta lite

från varje

och kom fram

snabbare

en frisk blomrabatt eller flera vissna?

heltäckningsmatta med

brunt blomstermönster -

vattna och krymp

maktställning

harm

hotellrummet på

högsta våningen - inget

att säga till om

balkong -

hiss utan

väggar

musiken färgar

analysera

lägger mig på rygg efter

en dag av rörelse i form

av promenad

andas in stjärnhimmel av

stjärnor jag dragit linjer

kartan jag gått

och gjort till

min bild

kontroll/desperat

cigaretten är en stubin

bomb smälla inuti

röken skriver i luft

nyansen sticker ut

"han är odödlig, inte

visat uttryck trots explosion

bortom murar flugit ifrån

han har ett ego av vind

väljer hår, använder dynamit"

men vad händer om han

ingen pinne till hunden får

hur ska då allt han kastat

komma tillbaka i ny form

vem ska då ge utrymme och

hitta svaren vars frågor han

annars knappt behöver tänka på?

längre ifrån

månen smyger ut på kvällen

tonåringen som inte får gå på festen

drar ut banden med föräldrar

tills de brister

bleknar

"regnet sätter sig

liksom"

"som... sätter sig

och suger

blod, likt insekter?"

(book) fair play / gör om,sudda-skriv, gör rätt

Luften - tät

kan inte andas in

så mycket

som

jag behöver

...

________________

(trevlig helg) Snart far jag till Sveriges tillfälliga Afrika, Göteborg, och besöker bokmässan. Jag tar med mig ett litet A6 block i fickan och skriver ner lite utkast till tankar och postar dem sedan här på söndag (men på den dag det skett) (detsamma)

________________

...

hjärnan

krymper

vissa

delar har

inte

kraften att arbeta

utan somnar istället

in genom fönster

blanka sidor, raka linjer

övergångsställen

rid iväg på zebran, släng

ner händerna i havet och

ta av det mörka -

endast då man kan hitta

det ljusa, naglar genomskinliga

skriv, få det att gnissla så alla vet

att luften inte går att ta sig igenom

direkt

asfall

himlen tappar färg, droppar faller ned

gruskorn som ska täcka det som vi gjort

som varit fel, smälta ihop och lyfta upp

himlen tappar färg, droppar faller ned

titta upp å se en verklighet

vitt med grånyans, ett papper att skriva

sin viljas destination på

fotoblixtar (drömserie)

regnet i soluppgången

pressen står utanför hus

vill intervjua angående verk

livet hypnotiserar (känn vilka du kan lita)

kvinna med afro säger att det

jag söker finns en trappa ned

spiral, spola toaletten, få mitt

huvud att bli helt rent, vitt

obegränsat med plats, fritt

släpp ut ånga genom öronen

få det att binda mig å

skicka, slicka kuvertet

å slut - hon bestämmer

vart min väg ska leda

härnäst

mörk med rött läppstift

ögat av djup, sluka mig

jag vill bo på din planet

på klotet som ser å kan

vispa å knådar smeten inuti

forma till deg, ta ytligare

några steg bort från kartan

närmare ett paradis

krigsmålningar av dansande kärlek

att kriga handlar om att sitta i terapisoffan

ta sig i kragen, döda det onda, ta fram det goda

som hela hon alltid är - dra ut lock, kommer alltid

tillbaka - en trampolin skickar mig till andra sidan

staden - en gammal tants krokiga finger fattig

på skinn vinkar in, lockar med hennes

mänsklig-och försiktighet, stör

endast hon tycker att

det är nödvändigt

sätta spår

om jag hade en stentavla

skulle jag använda den

som om den vore

en rull-och surfbräda

både materiell och andlig kultur

skapa en värld som känns hel

komma riktigt nära inpå

inte som det är nu - ett vitt

papper som flyger förbi

lika snabbt som tiden -

ser ingeting av den

hackare

han säger att han är ute och går en sväng

men vägen han går på går endast rakt fram

och du som väntar runt ett hörn på att anfalla

han säger att han hör dåligt på det örat, men

egentligen vill han bara få en helhetsbild genom

att få din andedräkt klädd på båda hjärnhalvor

så han kan avläsa - veta

hur du är utan och innan

kunna styra dina tankar

chokladhav

du är mitt chokladhav

tjock vätska -

tar lång tid att berätta

jämfört med

hur lätt luften besegrar

hetta - smiter

av rädsla

du är mitt chokladhav

mättar snabbt, men

får mig aldrig att tröttna

du är mitt chokladhav

en riktig fälla

en ruta och det dröjer

inte länge innan

jag har tagit hela kakan

en ruta, ett fönster, en utsikt

jag vill se allt du har att visa

alla sidor från alla vinklar

du är mitt chokladhav

förflyttar dig hela

tiden - går inte att fånga

men trots det: lent

och lugnt, har all tid i

världen - marken är brun

förflyttar dig hela

tiden - är likt sandstranden

eller samhället

blir ett av flera, du är alltet

går bort för att komma till liv

de sprayar över sina nakna kroppar

vad de tror är uttryckslösa

stenväggar får färg, det som är

runtomkring ger dem form, det kan

föra dem någonstans, men då

bara dit tungan kan styra sitt skepp

att tänka är inte riktigt som att tala

då man inte säger det högt, jag går

bort, vill välja själv, går bort, göra

egen kropp som passar mig bättre

för de andra

går bakom ryggen

för livet är

SVARTVITT

färger är kläder

döljer det enda vi

egentligen behöver

inget mer än en omväg

till alla våra huvudstäder

stöd till trädet (hjälper till att dölja rötter)

rosens taggar

bergskedja

fäll dem alla

å se bladen

falla, gardiner

dras undan

filmen börja

gå in innan ut

fläckar på ruta

efter regn -

öar att besöka

innan man

går ut och visar

sig - frågor

att svara på till

den lokala tidningen

mark

ingen bryter

isen - blir

tillslut evig

så tjock, så tät

att inte ens

dynamit går hem

flätor flätade

skärp spänt

trycker ut allting

börjar handla om

allt eller inget -

gå på nerv och få det

att brista, eller ha

kvar allt som

det är, sakta växa

sig högre och trycka

oss mot tak - agera

nu eller bli chanslös

värld (hjul)

du är själen i min

kropp - hur

lever jag annars?

för utan dig känner

jag mig så livlös

vem du än är bor jag

innanför ditt skinn

ibland blåser det kallt

vänder blad, sur till glad

mot-eller medvind

ibland skiner det starkt

men slår inte ned, utan stärker

de svaga - varmt och mjukt

ibland är det mörkt

hittar något nytt

gott som ont

precis som relationer är

precis som livet gör att

man inte varit utan

fortsätter att bli

bild går aldrig

itu, utan byggs

hela tiden på

tryckeri

vi gick mot trapporna -

en med fast ställning

omringad av två rullande

han sneglade på mig

med leende ögon

undrade: "ska vi gå upp?"

"varför är vi annars gjorda?"

blev mitt svar och vi tog

vårt första steg uppför

nästintill samtidigt

vikten hjälpte till att

pressa sulan

och göra den synlig

för en stund

nyss kommit från regn

ringar hindrar

mitt jävla minne

ett collage där inget

är riktigt fastlimmat

där inget riktigt rimmar

färger som skär sig och

kräver uppmärksamhet

så det andra försvinner

svart pil

en grupp svalor

i skyn -

tydlig riktning

för en stund

en grupp svalor

i skyn -

fjärrstyrt vapen

se upp

2) familjeporträtt

jag är invandrare, jag är

inåtvänd, jag kan

kontrollera

vet hur det känns

alla har vi samma hem

men tänker, tycker och tror

på olika sätt - vilket bara rätt

lättare att utvecklas om man

tar del av flera pusselbitar

ser i flera vinklar - gör en skärm

vatten kan inte skada

droppen faller i det djupa havet

vibrerar, de andra viskar till varandra

den nya i samhället kommer från utlandet

droppen i det djupa havet

en blick å jag kan inte

släppa bilden jag tog

är fortfarande kvar i huvudet

tillslut tittar jag bak

men då har den gått

hände det eller hittade jag på

för att fly allt grått

återfå lite hopp, klara

av att ta steg fram å inte

falla väck - istället leva i dröm

stortån vid strandkanten

vid den stora sjön

vägen förbestämd - går hårt

ut direkt, kyler ner

slår sönder fönster för ny bild

glasskivor

skär

öppnar

tar ut, tar

in nytt

klockvisarna är vågor

moln som går

över, täcker solen -

sköljer, sliter

bort plåster, saxen

klipper håret

fågelungar flyttar

bort från hem

när det blir dags under

ungdomens natt

att säga nej

helikopter högre

vrider fram

väx ut, väx upp

rensar tills huden är borta

skelettet kvar, det vita av

oändlig snö, nu kan du göra

det själv - ta dina isbitar

mot någons blåmärke

fått efter ha gått fel väg

1) luktar bränt

de är fientliga

mot sina

egna skuggor

har ingenstans

att ta vägen

påverkade, spärren

finns inte längre

märker inte att de äter

rått människokött

branden

barnen tror att de har makten

allt är nytt i början, tror

att de är de första som ser det

som de ser - upptäcker

får all uppmärksamhet, i huvudet

cyklar i vattenpölar, sladdar

leker moses, sätter gränser

likt raderna i boken man ska

följa och gå efter, de piskar

de andra tills de gör det rätta

tittar sedan upp från pappret

å ser skyskraporna

känner sig helt plötsligt

underlägsna

går in i skuggorna

benen stryps

en tant gick framför mig

hade vita tights

och blöja under - tänkte:

allt börjar om

kan vi inte komma längre

naturen gör valen

systemet har taget - vänder

upp och ned på

timglaset

stjärnorna faller inte, de gråter

de svartaste stenar kan

glittra vitt, även om

det ljuset inte är mjukt

ger det hopp

men ack så falskt

vad vi är naiva

som inte ser långt

det är bara

stjärnorna över

planeten

vrid, vän, vänd

klipper ut ord från texter på papper

tar ut dem ur sammanhang -

ord kan ha så många sidor, nästan

motsäga, så olika de säger

det bästa i livet, det bästa i världen

är det som man inte kan

sätta ord på, egentligen undrar jag

varför jag skriver - kanske

är det mitt sätt att söka efter skatten

att ändå tro att jag någon

gång kan lyckas kopiera verkligheten

och göra den till fiktion, så

nära sanningen att skrattet bli till gråt

det bästa i livet, det bästa i världen

är det som gör oss mållösa

bortom våra tankar, våran uppbyggnad

helt plötsligt rasar staden

och vi bara står där och tänker på allt

arbete, en dimma vi möter

vit som oskulden - okända områden att

genomsöka, någon gång

kommer vi gå in och aldrig komma tillbaka

vågor väger marken

rulltrappa, springmatta

gå runt i cirklar, fundera

ställ dig på vågen, skicka signaler

se om du har den perfekta kroppen

tillräckligt smal för att gå mellan

dörr-och fönsterspringor, fly vardagen

ta den mjuka kudden

å täck för ansikte

bli påse som fånga å ta

över handlingen

förvräng verkligheten

öka distansen emellan

borta bra, men hemma bäst

hemma ligger närmast hjärtat

ditt enda hus är ditt skelett

borta bra, men hemma bäst

detta är endast en utflykt

ja, kära son, det är snart slut

kk (kantad kula)

kosmos är död, kaos är

levande i högsta grad

den bästa tid man kan ha

bry dig inte om något

är smutsigt eller rent, bry

dig inte om ordning -

för allt har ett djup, låt det

inte döljas, det gräver

sig då bara djupare å längre in

vigda inte om du inte

kan hålla i båda sidor samtidigt

få flaggan spänd, få den

tydlig: varje detalj av styrka å brist

visas för att kunna läsa

stjärnhimlen

de styr mig (de syr in mig)

hjärnhalvorna diskuterar

med varandra, blir

vardaglig terapi, pratar om

bilder, lukter, smaker

de skapar det jag senare

känner å ser - lägger

fram vägen för mig, vägplattor

mellan varje blinkning

de är mina spökskrivare

ger mig liv, skapar mig ett namn

på ett villkor - att de får

göra vad som än faller dem in, att

de för göra vad de vill

de är mina spökskrivare

ger mig död så jag

kan leva upp, ha rak rygg

likt den som ligger

ned i kistan å tittar snett

jag är splittrad, jag är flera

jag är som en försökskanin

jag är som det första ledet

i armén, eller murarna runt

borgen som ska ta de värsta

smällarna och trötta ut, få

fienden att falla ihop innan

de har gjort ett endaste skit

jag känner mig lurad

jag känner mig utnyttjad

jag känner mig som ett ting

spiralfjäder mellan här och fjärran

snön är kokongen

regnet är larven

ut ur skalet

störtar mot marken

den nyfödde speglar

världen, först

genomskinlig

innan den tar in

fyller ballongen

börjar sväva, tittar ner

ser vägen

å precis när den

börjar förstå

går allt åter om

marken för mjuk för att känna (moln eller lera?)

inte bara gubbar grubblar

eller är jag redan gammal?

inte alla arga skriker å slår

eller är jag trött å behöver sömn?

inte alla trötta skrattar bort mening

eller har jag egentligen mer att ge?

har min stubin ens börjat

att gnistra å brinna,

går jag på den rätta stigen?

det är den enda

fråga jag har

för jag känner inte att något

varken ger eller tar

är jag tom eller full, är det

natt eller dag, är jag

öppen å rörlig eller isolerad

å begravd? går på

en linje men jag vet inte vart

höger eller

vänster, upp eller

ned?

de säger att man märker

det med tiden, men

då tror jag att det är försent

odla värld (fullbordad)

stöder det gröna

dina ögon just nu långt ifrån

min växtvärk är av

gott, sträcker och tömmer

tar in nytt, naturen

i mig och utan är frisk, full av

vatten och luft - för

varje trappsteg upp får jag ett

frö, ett ljus, ett budord

som säger vad jag ska göra härnäst

naturen är vad som gör mig

till människa, utan den vore jag död

så jag stöder det gröna, dina

ögon just nu långt ifrån, jag ser dig

i drömmen och jag kan just

nu bara längta mig bort, men jag

vet vad jag ska göra och kan

släppa kontroll för att sväva bort

ha koll för att få syn på nya

ting som kan ge mig förslag hur jag

ska kunna hitta din roll, ge

dig en kropp, mask och repliker

göra ett lag av oss, samarbeta

och vinna röster bortom våra egna

av de som de hör, vi har fler än

en - de ligger på varandra och skapar

en balans likt ljuset - annars

skulle det antingen vara ljust eller mörkt

men vi är av grönt, mogna att

leda, mogna att få komma in och styra

i människors magar (de kan lita)

mogna att snurra på våran planet - om

den ska fortsätta att vara grön

om de vill fortsätta kunna njuta av

att gå ut - öppna upp sig själva

eller bara sin dörr till rum eller hus

röd röst (av hjärtat gjord)

köttet är rött, blodet likaså

pulsen slår, går upp i tempo

när det känns rätt, när du

mött den själ Cupido fäst vid

ditt skepp och du med ens

vet ditt mål - mot slottet där

kroppen finns som fånge

så du kan se, rädda, ge en röd

ros, ni båda försvinna ner i

dess virvel av mänsklighet -

varje blad en av livets frågor

besvara i lugn och ro, att

göra saker långsamt ger bättre

resultat, gör det tydligt å

ni ser vad ni har och kan få för

att kunna göra mer mat av

olika ingredienser som ge olika

erfarenheter - spendera ert

liv såsom ni vill, det finns ingen

anledning att gå emot, ni

kommer bara möta återvändsgränd

det man inte har vilja till

gör man inte fullt ut, det man inte

har vilja till är inte gjort

för dennes person

stöd ditt parti, yttra din åsikt

arbeta för att utveckla samhället

arbeta för att utveckla dig själv

röd röst som drakens eld

bränner upp det förflutna

å går mot en lysande framtid

jag har röd röst, men om du har blå

betyder det inte att jag fryser ut dig

utan hoppas att du hjälper till ändå

snau

inom trädet, ett mönstret

likt biets, mörka cirklar

runt det ljusare, binder tiden

går mot centrum, håller

fast visare, bestämmer vad

grenarna ska täcka, hur

länge blommor ska blomma

din blus, mitt täcke

blues är ingen dusch

att känna sig blå handlar

inte om att gå under

en blå himmel som för

med sig frisk luft

nej, det är att drunkna

i sin egna skugga å

torka ut på dess botten

av mörka tankars

illusioner

som speglar i öken, så

tydlig bild att varje detalj

syns, att varje ord

man sagt, varje gärning

man gjort kommer

fram och omringar, säger

"tänk vad du har ställt

till med, tänk vad du skulle

kunnat gjort istället"

att bli fångad av barndomens

blick när man tittar i bakspegeln

köra in i en vägg, allt komma

ifatt, sätta på handbojor och kasta

in i en cell likt ö byggd på allt

negativt man gjort - än så länge

solen försvinner

solen försvinner, men

han står kvar generad

båda längtat tills det

skulle vara över, men

nu vill de båda ha mera

ogillandet är borta å de

känner varandra bättre än

någon annan gör å gjort

nu när de är besegrade har

de visat alla svagheter å kan

förstå å endast bli starkare

när de är tillsammans

solen försvinner, behöver

tid att tänka

solen försvinner, vill se hur

han klarar sig

ensam, när hon inte står vid

hans sida, vill

se om han är någon annan

eller om han

är äkta

våga väx

droppe eller bubbla

sitta stilla eller gunga

ha ögonen öppna eller slutna

att störta eller lära sig flyga

vill du leva i

verkligheten eller

i drömmen?

det finns inga mål

som är för höga

varför inte prova?

varför ska man

annars leva?

ökennel

jag var där fysiskt, men inte psykiskt

stirrade tills blicken gick ut ur fokus

dök under havsytan, kopplade bort

ljud och lukter, hunden fri, fick ta

den tid den ville, det fanns inga

hinder som kunde stoppa dess

vilja, oberoende av livet gick

den igenom alla murar

var kvar på scenen när alla hade gått

och strålkastaren hade slocknat

kände hur snabbt allt kunde tömmas

hur glädje kunde bli sorg, hur

gänget kunde försvinna å lämna kvar

honom ensam, bara för att han

inte var som dem - var likt den starka

solen begravs bakom tunna moln

utnyttjar inte sin fulla form för att den

känner att det inte finns någon

mening att ge ljus och värme till de som

inte ger något gott tillbaka, men

fortfarande kräver en het tillställning

stilla (flytta på stenar)

när jag sover är jag på tårna - både

gas-och bromspedaler nedtryckta

kommer inte fram, men hjulen

snurrar ändå, gräver mig

en grav, tänker tillbaka

å bildar en framtid

genom fantasin

faller oftast in

i en sådan jag

inte vill, men

när avgörande händelser ska

komma, får jag åter lite kontroll

hinner tänka efter vad det är

som jag egentligen gör och drar

mig tillbaka till mitt vanliga liv

är likt en varning som

säger hur jag

inte ska göra när jag

kommer dit -

det var en förhandstitt

var tvunget för att

få mig att förstå hur det

ligger och låg till

tänkt dig hur det är att sova och falla in i en dröm

så kommer det vara konstant när man är död

bryt

om jag inte hade några ögonbryn skulle jag

inte bry mig om hur allt såg ut, inte bry mig

om jag hade tak över huvudet eller ej, skulle

vara nöjd bara jag levde, jag skulle vara

lyckligare än vad jag är nu, det skulle

inte finnas någon gräns, inte några

regler för hur djupt man skulle

kunna se eller vad man skulle

kunna få se utan att någon

sade till att man var

tvungen att titta

bort en stund

å sedan få se

igen, när

allt var

över

tröjnummer 93

90-tal, jag är kvar bland

Kurt Cobain och Blur, bland

A Tribe Called Quest och

Mazzy Star, nu sval, liggandes

i min grav - ett svagt istäcke

på mitt hav, stilla vågor under

frekvensen syns inte på skärmen -

ser ut att endast vara en rak

linje - men jag lever fortfarande

i 90-talet, där jag föddes - klart att

rötterna inte flyttar på sig när ingen

planterar på annan plats / i 90-talet

3 år fram, 3, det magiska numret

gör mig till trollkarl, gör vad jag

kan - sträcker mig längre, försöker nå

men något hindrar, växtvärken är

hemlängtan, jag når inte, tiden har gått

tåget är borta, chansen fanns att

hoppa på, men jag vill inte vara evigt ung

jag vill åldras med naturen runtomkring

den jag växte upp med, jag vill inte börja

om, det är nästan så vi känner varandra nu

frånvarande

var är jag, vart står jag?

kan jag gå ut ur denna ram

som fotot på mitt liv har?

kan jag gå djupare, in mellan

raderna där de oslipade

diamanterna ligger?

fotot å texten på papper så tunt

är det därför jag glömmer så fort?

vitt papper likt en flagga i vinden

vädrar bort alla mina minnen

och värmen jag hade försvinner

nu kall: skakar, precis som om jag

vore rädd, det vita pappret likt

flaggan - jag har gett upp, utan att

jag har hissat upp eller sagt att jag vill

vem är jag, hur är jag? kan jag vara

flera på en och samma gång?

för känslorna är alltid blandade

tankarna motsäger varandra

det är aldrig en, utan hela tiden flera

så jag undrar om jag är fler än en

jag undrar om du är min, att vi hör till

trots att vi har motsatt färg på

hår, hy, ögon, olik personlighet å kön

inte alls från samma familj, trots

det känner jag min puls bära min båt mot

ett hem, men det verkar som om

det hela tiden flyttar på sig då jag aldrig

verkar komma fram

då jag aldrig kan stanna nuet

bygga en hamn av en tand -

varje tugga bli en

kvadratmeter

mark

och vi tillslut mötas i mitten

där huvudstaden växa fram

utan att använda huvudet

istället hjärtats slag

sömnmedel

tåg - isolerat - märker

inte sina egna dominobrickor

ett rör som rullar

hypnotiserar

likt en rund klubba

utanför, mot ett stup

naturen går ihop och knuffar ut

söta lakiritus

min ängel med vingar, utan fjädrar

omfamnar och tar mig upp

en hiss som läser viljans främsta ort

har inga pennor som tvingas

skriva på kontrakt för att godkänna

nej, det är en ängel från underjorden

svarttaxi, de andra tar mig inte dit

jag vill komma och vara, de

förstår inte vad jag talar om, de kan

inte bara vara utan måste göra

för att överhuvudtaget klara av att åka

min ängel med vingar, jag är hennes fjäder

skriver breven till hennes städer

ringer upp och kontaktar, förvarnar att jag

kommer och att de ska vara redo

att ta mot mig med största möjliga vänlighet

ingen annan har lärt mig så bra

hur man styr över världens

alla väder, hur man

kontrollerar andras humör -

tankar och känslor

genom att bara släppa och

låta dem bära sig

själva, gå in och för första

gången riktigt diskutera

... och du svimmar

slå i dörren, ilska från det nyss hända

dunkelt ljus och ljud följa

finns ingen lampa -

vad som helst kan föreställas

ensam, ingen hemma, endast okända

marker att trampa

vikten av allt du är bilda hål i det svaga

golvet och nästa du känna är

att du falla ännu längre från alltet

öppna alla dörrar, sorg från det genomtänkta

strömma, ljus i springa, du springa

men det är ditt blod som slår sig ut och du låter

det att fortsätta för du tror att det

är rätt - silvervåg av fräsch vätska som kan

stärka den gamla staden den simmar

mot för att rädda - men det är det motsatta ...

fågelunge

det sista skrattet, mun

fastnar i läge -

magar att fylla, tomrum

att mätta innan

man kan börja möblera

efter den döde

det sista skrattet blir till

hicka, ett steg i taget

drar ut på tiden, undersöker

upptäcker att glädjen

inte finns - det är endast ett

lockbete likt sagan för

barnet som ska gå å lägga sig

lungor (pedaler - röst ändras)

ångan blir damm

beslutat sig för plats

slår sig ner, täcker

upp alla utrymmen

ångan blir damm

inte längre frisk luft

inte längre fri sikt

kan inte längre göra

skulpturer av molnen -

det är de som

formar mig nu, de är

gnagare som

tar bit för bit av min själ

och jag kan bara se på

medan jag blir en del av

dem, aldrig mig själv

igen

ler svagt, slipper

allt ansvar

ingen förväntar sig

något av mig

nu

kan bara koppla av

bara koppla

bara koppla av och

ta det lugnt...

få fram (värd)

jag vill göra en rosett av din luftstrupe

knyta fast den på min sko

fånga ögonblicken och visa alla platser

som du inte upplevt, som

du inte har andats in och formats till

för jag vet att du inte är

nöjd med dig själv

slår i taket

natten är jord som fylls upp i vårt glas -

någon gräver ett hål, slänger bakom rygg, bildar hög

lägger ner alla silvermynt av krona å klave

varje sida drabbad, samhällsklasser blir hopslagna

tar en tand i taget tills världen inte längre

kan tugga eller prata klart, tvingas dricka för att vara

kvar vid liv, suger in all luft tills allt är slut

realgone

religion har inga bevis

de vill inte lösa några "mysterier"

utan tror att gudarna fyller tomrummen

fegar ut, undersöker inte, utan följer sin

text som enligt dem har alla rätt

den som under många år

berättades muntligt innan den skrevs ner -

borde det inte ha ändrats lite

under tiden för att göras

mer spännande?

alltid haft fel - jorden var inte i centrum

solen var ingen solgud, behövde inte

offra för att få ljus, behövde inte

offra överhuvudtaget för att få

bättre framtid, som att till

exempel få bra skörd

tänk tillbaka, skulle du som troende idag

tänka dig att tro på de religioner som

numera ingen tror på? de har samma grund

de lever kvar historiskt, men är döda

när det kommer till nuet och verksamhet -

ingen livsglädje, arbetslösa - hur ska

de kunna få jobb igen?

verkar som de olika religionerna alstrar

hat mot varandra - jag är ateist å hatar ingen

de verkar inte tänka själva och jag undrar:

hur ska de då utvecklas?

är livet för kort - för

att tänka ut själv

hur det uppkom - ger

ni upp?

utläsa

poesi är staden som

människorna inte kan bygga

den som alltid har funnits

orden är husen som

allt levande föddes i och bär

med sig, likt snigeln, hela sitt liv

forma sin egen handstil

tiden är något

som vi har

hittat på

stressa utvecklingen

knuffa utför

backen

snubbla fram - någon

gång ramlar

man

.

reality text-tv (då tror jag att jag skulle vara blå)

jag är tacksam för att jag

inte bor i tv-tablån

då skulle jag först och främst

vara beroende över att synas hela tiden

men det skulle inte vara det största problemet

utan det vore väl hur jag skulle bete mig

och hur jag skulle prioritera

tänka å säga, sjunga falskt, söka partner överallt

dricka och tro att jag helt plötsligt

är kung över tylösand, fastän mitt

värde inte skulle vara mycket mer

än en bondes när det väl begav sig förr i vårt land

jag är tacksam för att jag

inte bor i tv-tablån

då skulle jag allt vara blå

och jag skulle inte

kunna komma därifrån

aldrig någon rast

från alla roller, mitt jag

skulle ställas i

skuggan och bli ett med

natten som dricker

blodet tills alla blir likbleka

vi är små

(livet) är bitterljuvt, sorglustigt, tragikomiskt

allt på en gång, för allt betyder samma sak

så vackert att tårar släpps, släpar på säck, bildar

spår i huden, gör skyttegravar för att skydda

sig mot normen och sikta in när chansen kommer

inget är någonsin rätt eller fel

livet är skönt på ett smärtsamt sätt

inte tillräckligt, når inte topp

aldrig mellan hungrig och proppmätt

jag är född i stenbockens vändkrets

vid en återvändsgränd doppad som döpt

i kyrkan av akustik, liknar rymden

stjärnorna likt de levande ljusen skriver

mönstret på kaffekoppens porslin

spiller innehållet på golvet, moppen suger

upp likt köttätarna äter å släpper

sedan ut, får allt att börja om, gå runt

(livet) är en vacker sorgesång, en röra av blåa toner

dränkt i ögonens svett, de vara så exalterade

över allt de ser att allt inte kommer in

utan de behåller dem istället för

sig själva - leker med

vi kommer aldrig längre - vi är inte tillräckligt smarta -

världen styr bollen, passar runt så mycket

att vi blir alldeles yra - gör sedan med

lätthet mål utan att riktigt

anstränga sig

slutartid

tänk först, blinka sedan

spara i minnet

ta inte upp för mycket

plats för inget

du kanske inte visste, men

tomheten är en

mask som äter alla känslor

alternativ

jaget tar för stor plats

i samtidens skrifter

visa inte bara en sida, en

bild på ditt ansikte -

du har väl fler att bjuda på?

lögnen väger mer än sanningen

känner skuld, drar ut på tiden

kokar över, du slår sönder

spegeln och blir någon

som du inte känner igen -

men det är för att du

aldrig tidigare har känt efter

underst

tänker långsökt

öppnar upp så många

fler dörrar då

släpper in de som annars

skulle frysa ute under kväll

å med större sannolikhet dö

allt är kopplat, kan verka vara

trådlöst, men allt

håller samman och inget skiljs åt

inte ens under död

nej, utan det är den

som kramar hårdast

men

samtidigt ger mest frihet -

man behöver inte

vara kärleken för att känna

den, ha den med sig

söker djupt - djupt

som i det låga

djupt som i det höga

det yttre är

det nyss pålagda

oavsett sida

taggen på sidan

kan inte klippa mjukt, runt

kan inte svänga, faller då ut

ur banan och det hela blir på

liv och död, tiden stannar, spjut

borrat igenom kropp och mer

blod flyr för varje sekund som går

spretigt hår, nyvaken

blixt kastats ner

väckte precis innan den

tiden mötet var

bestämt - kommer att

komma försent

mötas av hård blick

samtalet kommer att

börjas med spetsig ton

likt blyertspennas spets

som går igenom pappret

när hon skriver, vill att han

hör, förstår och kommer ihåg

palett

trädens löv är pixlar

olika gröna nyanser som

sticker ut när vi tittar

närmare än vad som är tänkt

luften pressas mellan

hav och moln, droppar är

de som styr utseende

beroende på deras tjocklek

fingertoppar, peka, välj ut

dirigenten utformar

känslan, vädret, genom att

bestämma melodi å

tempo som ska spelas så länge

han säger till/håller på

fingertoppar, små cirklar

planeter, ögon, öron , näsborrar, munnar

lev, se, hör, känn, smaka - utse

vilka maträtter som ska kvalificera sig till

platsen på menyn, allas tungor

kan ta av

och färglägga

sitt liv själv

det är ingen som märker

finns så mycket och

det växer hela tiden ut nytt

universum uppstod (punkt)

bara för att detta kommer att

bli en mening, betyder

inte det att den har en mening

inte mer än att den är skapad å är

skapad för att synas å

läsas, precis som livet ska finnas å

genomgås

alla läser vi olika snabbt, vissa förstår

inte lika mycket, andra har

inte tålamodet att läsa en sådan tråkig

bok att de istället byter

genom öronen / studsar tillbaka (analyserar)

dricker - drunknar

fylls, tankar å känslor svämmar

över, de som sparats

de som inte var tänkta att uttalas

vaknar - simmar sakta

upp till ytan, gungar från sida

till sida på livets linje

börja höra röster - spjut som

borrar hål på bubblan

rostar den osociala pojken som

annars bara sitter inne

räddad - tacksam

känner en mer komplett

helhet än förut

andas djupt och alla ler

sandsten

berget - lavans långsamma vågor

ögat inte uppfatta, men det

hela tiden gå ifrån oss, stege upp

någon före sparkar rakt i

ansiktet - faller nedåt till starten

livet är hades - inget arbete

kan någonsin slutföras, man måste

ha rutiner för att lyckas, som

de kallar det - men lycka är endast

yta, man kan inte gräva i någon

känsla, tänka för mycket, för då

övergår det till sorg, när man förstår

att det inte finns någon korg med

upphittade saker, att dåtiden inte går

att ta tillbaka, att det enda vi har

är sekunden som vi hela tiden jagar

att aldrig ge upp, klättra högre å högre

lära sig av sina misstag på vägen

tittar ner - men, allt är plötsligt så litet -

ser inga detaljer, glömmer - återgår

till den oskuldsfulla sömnen, enda dörren

finns ingen mening att vänta på pusselbiten

finns ingen möjlighet att den bara

skulle komma och visa vägen

känslor dör

svart kista, de stiger frivilligt in

finns inget hopp, ingen ny

luft att andas - endast gammal

som är likt gift, stoppar

ner massor med ull och kvävs

kan lika gärna dö nu

om man ska göra det senare

och då med lidande

under tiden

moderna samhället har

plånboken som hus

många ingångar till olika rum

allt för det egna jaget

ingen bor längre tillsammans

ingen bryr sig längre

om barnen

ja, dagens människa

växer då aldrig upp

det krävs att någon

passar dem, men

det finns ingen

gud som

hjälper

till

måste uppleva för att förstå

grottan - ett gap som

andas in likt monstret skriker

ut, men, motsatt effekt -

drar in istället för att skapa

vindar som slår mot, din

rädsla är vilja, din nyfikenhet

säger att någonting fattas

annan

flaskan dricker upp all vätska

stänger in de oskyldiga

jag kan inte öppna

för att släppa ut

dropparna kan

inte bli dem

de tidigare

var, de

kommer alltid att vara fast i

händelsen, familjen som skildes

och aldrig igen kommer att

få se någon medlem ur den igen

lösning

och träden böjda över vattnet

döper deras döttrar och söner

de läggas mjukt i korgen som

försiktigt få en knuff för tecken

att alla är med, att hon kan åka nu

resan som är flera dagar i sinnet, men

endast någon timme utanför

handlar om att bli anpassad till världen

undersökas och få ett värde

letar efter ett som är så högt att det hörs

ja, träden böjda över vattnet

diskar deras tallrikar och bestick

från frukost, lunch och middag

de silar efter guld - deras minst sagt

levande själ blandat med vattnet -

märker om det är gott och gör rent på

riktigt vis, ser om de har kommit rätt

om vattnet skiner i solen utan problem

ja, helt omedvetet - född med det

tror att det är så det är, anar inte att

det är en skatt den har vilat på jämt

om jag skulle gå bort på vägen hem

går igenom lövets regn

täcks, de klistrar sig fast

deras mönster och färg

ger efter sig - ny hud till

ny tid bortom mig

mantel sveper över

å jag är en av stjärnorna

en av vattnets bubblor

utsidan orörd, insidan tidlös

av alla droppar kryddad

flyger jag iväg utan att flytta

längs vattnet som är hud, så tunn

lik nedkastade, blivit rånade

rensat deras skinn - nu - vatten som

flyter omkring, gör sitt slav-

arbete

skelettet bli till stenar på botten

kalkstenar från det yttersta, andra

mörka från djupet av kärnan, slipas

gör en staty som bevarar känslan av

intet

vara vilsen

i en folkmassa

tränga sig förbi

titta från sida till sida

men bara komma

längre ifrån, varje

fingrar dras bort

från varandra

öppnar luckor

ger plats till

andra

fakt

planeter är grundlösa

vi svävar i luften

kan gräva genom jorden

utan att få någon

förståelse, snarare bli

mera förvirrade över

vår uppkomst och hur vi

här kan fortsätta att leva och bo

vi behöver inte vara

beroende av någonting

blek

väckarklockan tvingas tjuta länge

jag har sjunkit in i ett vakuum

plastpåse över huvud släcker brand

för ögon, tändstickan till syre

den fria ytan långt borta, jag svävar

uppe, någonstans, i rymden

är mitt hjärta i krig eller fred när jag

aldrig vaknar upp hungrig?

om livet bara känns okej, kan jag inte känna

eller se alla mellanrummen där jag kan växa

omfamna, ta under tröja och börja vandra

till den som hatar och sedan den som älskar

sakta

diskar diskret

måste vara osynlig

för att göra annat osynligt

föda, övertala om

vad som är rätt

händerna putsar bilen

går i cirklar, vinkar till den

som bakom axeln står

spegelbilden vänder hans

tycke och får honom att

hålla med, även om han till

en början inte märker det

karnedrak (dark)

dyrka draken, den släckta

ljusslingan vi hoppar över

gränserna för den mänskliga själen

linjerna som ramar in världen och

sätter oss i gungning utför

stor risk att krocka, utgöra sprickor

i grottan, se ljusets hand komma å

gräva igenom din kropp

göra dig till ett köttspett

vrida och vända, få tiden att gå utan att

du något får göra, bara sitta där å insomna

energin försvinner lättare

när man inget gör, tröttnar

och går på jakt efter ny själ av bättre börd

någon som kan klara av varje hörn utan att

spricka å låta alla pusselbitar

flyga iväg, tvingas börja om igen

av alla dåliga förmiddagar var denna sämst

magen var som staden är

ett byggprojekt

de borrade igenom och

smärta till björn

kom ut ur grottan och röt

vindar av damm från nedrasande byggnader kom

krypandes med sina oklippta naglar

gav ifrån sig tjut när den vandrade över svarta tavlan

försökte lära in ny världsbild, hur kartan

nu ska se ut - och jag rös, hårsäckarna blev som istappar

trots det svettades jag och tungan blev sträv

som nytt, grovt sandpapper ska göra ovilliga villiga för förslag

blev tyngre och sjönk, allt blev ett och när jag tog av

mig jackan så var det som min kropp vändes utochin, kändes som

hela magen skulle komma upp, men jag tog min ena hand

för munnen å behöll smärtan inne - tänkte att det var ett straff som

jag förtjänade och som snart måste vara över - släppte aldrig

trots att jag hela tiden ville, visste att det var bättre tills jag faktiskt

fick gå från mötet och ta den mängden mat de tidigare tagit från mig -

jag visste att jag är och var stark, jag skulle överleva, vara kvar -

men skulle jag klara av en rumskamrat i längden, skulle

jag någonsin kunna tänka klart och få prata till punkt

skulle jag klara av att aldrig igen kunna gå till min

tillflyktsort av ständigt regn, trappsteg, dörrar

av färska världar, brus från vinylskivorna av

tidlöst ljud, fånga mig och kasta ut-ut-ut

skulle jag klara av att leva i här,

i verkligheten, hela tiden?

tror inte det

visst, skulle vara vid liv

kunna gå prata och se

men aldrig vara

livlig, leva ut, gå längre

och se något mer, det

som andra inte

ser

ljud och känslor är

inte osynliga

det är ni som inte

har tid att

ställa

in

osynlege

spårbunden trafik är fångar

de tar tag i galler och skakar

skriker efter frihet, men
de kan inte påverka något
kommer alltid att vara samma rutiner

aldrig få gå egna vägar, utan tvingas

där gå sammanbundna i led å

kan endast titta på en värld

de aldrig rört, men verkar

vara så mycket bättre

picanär

kunskap - att kunna skapa

det alla andra har skapat

ta efter och följa fotspår

utveckla vidare på

samma linje, ha grunden

så man kan stå och

genom det få frikort för

att sedan kunna börja

gå sin egen väg, då man är

säker på sina ord, kan hantera

sitt språk, kunna locka fågel

till

sina

händer

hålla å läsa budet

-

som finns mellan fjädrar

-

genom sin känsel

uppblåst

paddans kinder, blåsor på tår, ballonger drar mot sol

gnisslande grindar, fastlimmade fingrar

en pust, ett plåsterryck och all mat genom kjolen flöda ut

kvinnan tappa alla kläder - bli för smal å svag

för att kunna bära publikens applåder

ylande kanoner som fäller skogar av människor gjorda

hon har inte ens handtag till sig själv, hur ska hon

ta tag i deras, de som klappar - skriker - efter

hjälp att öppna upp dem själva, då hon har tappat sin

egen identitet - hon om någon skulle vetat bättre

det var en tidsfråga som hon ställde fel - en

timme efter, hon gick på möte med deras

djävul istället för deras gud, hon

visste inte hur de såg ut

utdraget skinn (svårare att ta sig in)

en lång väg tillbaka, stegen ekar mellan väggarna

där han går ensam på gatan, släpandes på säckarna

liken livlösa, tyngre än när allt cirkulerade

djupa spår i den första av snöskopor slängda

på matsalstallriken nyss diskad, ser smutsig ut

men är egentligen bara sliten, aldrig fått ledigt

kasta iväg som frisbee - destination mot fönster

krossa tinning med en blick, ett ljud, ett slag

krossa alla ideal, släng ut teven från högsta

våningen, sänd alla program på ett jämnt plan

framme vid havet, det är täckt av tunn is

nyss pålagd ost på pizzan redo att smälta in

skydda kärnan alla, ja, precis alla vill åt

kastar ner liken, inte riktigt döda vilket

han då inte visste

kommer vakna upp i det stora havet, inte

se land - vågorna

täcka syn, de är kullar som ljudvågor, hör

inte vad människorna som ringer säger

andra står och pratar emellan medan

de glider ifrån varandra mer och mer

möter ett nytt liv - jesus ljög, inte alls

som informationen sade, kunde lika

gärna gjort vad de velat, när de

"goda" handlingarna inte

verkade spelade

någon roll

lullaby

musik ska lyssnas högt

skapa ett eget rum bort från allt

där det vågar klä av sig

och visa upp sitt riktiga utseende

komma nära, ge värme

enda rummet jag alltid kan gå in i

de som bor där gör mig aldrig besviken

hur jag än mår får de mig att stå

och gå i de miljöer de spelar upp i ljudets

pjäs bakom vårt duschdraperi till luft

stanna upp, nostalgi - gamla tider och

vägar åter här, byt spår om känt att du vill ändra dig

aldrig försent att frysa, istider har varit

men också mer än en gång - vilket gör det möjligt för

fler att komma och sätta stopp för oss

komiskt svaga gubbjävlar å käringar

alla så negativa, klagar på allt
fastän de själva inte gör något som
är så mycket bättre, ja, jag
undrar hur de tänker

alla så negativa, ser bara det

dåliga, framhäver det när de talar

spelar ingen roll om det

stämmer eller ej - det

är vad de hör och ser som gäller

alla så negativa, tänker på sig

själva i en sådan stor grad att de tror

att de är luften, blir osynliga

för sig själva, men tror att

de kan förändra allt genom att visa

vilken väg man inte ska ta

alla så negativa, vill helst inte leva

jag undrar vad som gör att de stannar

kan det vara rädsla för det okända?

vad jag har hört var det så mycket bättre

förr, så mycket bättre att de helst vill

tillbaka, ja, där de känner klimatet -

för framtiden lär bli väldigt farlig, då

det bara dyker upp fler och fler idioter

inte tycker då jag heller att livet är

av större värde, men inte klagar jag på

något bortsett från de som klagar

om man väl lever ska man göra det fullt ut

annars kan man lika gärna ge upp

och vad ni gör är att ni stannar upp och tänker

"jag är inte redo för det här" ja, tänk

så dåliga ni är, få bort tankarna om er själva genom

att kasta det på andra och annat så blir det nog bra!

lökringar

dina läppar som lökskivor

får mina ögon att släppa tårar

en dragningskraft likt fiskespö med

agn för fisken - kan inte motstå

även om den kan tänka ut konsekvenser

tårarna till ögonen precis som huden

för kroppen - snart ser jag bara

dig då du tagit beslag över mina ögon

blandas i din mage

rör om, ser

längre

du

tar bort

vampyren i mig

alla bakterier

från ondskans regn -

fallit i solens sken, borrats igenom

av strålar, betyder nu ( )

ingenting - endast tagit upp mark

fått bo i en gränd, men

tack vare dig släpps jag fri bit för bit

bit för bit, ta en tugga och se

om jag smakar bättre

än sist

silverdamm

hyn - sanddyna, egen by

egen ö, öken av blåst som

blandar, vänder å öppnar upp

stäng in allt du andats in

undersök, hitta spår efter någon

trolig skapare, signatur

något unikt just för den platsen du

sugit in med dammsugare till trut

ljuset - löv som alltid faller likt

en blommas frö flyger med vinden

låter sig spridas, få flera marker att leva

plattor som skosulor, ljuset rullar

mjukt nedför trappan av olika färger

å nyanser, berättar distans, ålder, former

ger ett handtag -

ändock

får klara allt själv

använd (slit)

vinylskivans andra sida är under

tänk om vi inte kommer längre

än ner - under jorden med kistan

stannar kvar där tills nålen gömd i jord

hittas å man kan sy ihop, gå igenom tyg

för att koppla å använda plagg publikt

dumdledi

somnar med cigaretten i mun

röken blir allt tjockare - inte

längre en dimma, utan en vägg

)

en skog där vissa delar är säkra och andra

inte - mark som kvicksand - stål som ull

att kunna fortsätta gå eller sjunka igenom

(

behöver inte fylla upp kropp

locka till sida, utan själen

går nu frivilligt över, tackar...

sömnen

reed gren med bloss

de vill höja bensinskatten

tvinga människorna in i vätskebrist

de vet att det är det enda rätta

får personerna att bli yra, väggar falla

och separera världar emellan

bilda en hiss som kasta var och en

upp till ett stadium vilket ingen annan

verklighet kan konkurrera med

känna äkta lycka brusa

äkta lycka som faktiskt når botten

fiskar upp alla sorger

och hjälper dig att arbeta igenom

när du är klar kommer du

att känna friska vindar och en mark

mjuk, aldrig tidigare nedtrampad

sosabla

svart ros, toalettstol

tron för konung över folket

boende i avlopp, en

virvel från havets djup

vågor ställer sig på andra

vågors händer och

gör sig längre, ser långt

ser målet innan de rör på sig

siktar in sig likt pilskytt

det är som om de inte kan ändra

riktning när de väl har tagit

det första steget

skål (skaka om i huvudet, få annan person överst)

är anonym, neutral

provspelar för olika roller

alla de inte har någon för

vare sig jag gillar dem eller ej

vet egentligen inte, allt är

nytt och jag provspelar för att

få någon koll, just nu är jag

anonym, neutral, provspelar för

olika roller - hoppas att jag

får spela in för film, hitta min genre

mina repliker innan morgondagen

då spiken ska sitta i, hyllan lyftas

hålla upp allt jag har och kan

utantill, genomskinlig ska jag bli

ett med naturens lugn, just nu

vill inte luften ta mig in helt

spö

nålar skickas ner från himlen, vårdare

skjuter bedövningspilar genom blåsrör

ändra riktning på vind, ska ge vissa djur

sprutur, andra ska opereras, sy nya kläder -

få nya identiteter så de passar in bättre

piskar dig vaken

dropp i ögon, linser

ser bortom väggen av sömn

allt levande, alla myror som springer

hörde till dig innan du gav upp

mainstream

oklippt, oslipat - inget skilt

från födseln, alla sitter fast

med trådar, strängar som

någon just nu sitter och spelar

grinder

glid nedför rosen, slå ned alla taggar

få dem att buga, bergstoppar bli

vägplattor, allt bli bättre

skate, skator med fjärdar

brända, brädor från satan, hårflätor

från häxor - vrid, pressa ut, växters blod -

väx upp

gravillusion

jordklotet är en boj

runt vaden -

vi har alla husarrest

föräter

dyk i sockervaddsocean

vila på ett blad, vaja lätt

ta emot alla förslag, bli

påverkad av alla röster

alla tungor dig i såren slicka

alla tungor från salthav dig krydda

alla tungor likt lågor dig grilla

ljusslinga strypa, ormen sjunga ut

långa toner, bemästrar vibrato

lockar in dig i labyrint, finns bara en

utgång och den är genom mun

________________________

dagens musik:

Black Sabbath -

Black Sabbath -

Black Sabbath

(bla) bland annat blandas du i grytan

(ck) cykla, arbeta, jorden går runt -

farten gör så att växtrike och hav endast

ser ut som grönt och blått, går ihop, alla

lika värda, ingen sticker ut ...

(sab) sabotera, få allt att rasa, ner till

grund, allt ska vara på samma nivå igen

(bath) ta ett bad, sjunk ner, under ytan

vi ses senare

hål i mitt papper (rama in evighet)

grus sparkas upp från ett hål i gatan

hjärtan splittras, vita - tomma- vykort skickas

ingen glasklar väg, tärningen har flera

sidor och punkter till frågor att besvara innan

man beger sig iväg, bort från kartan

vännöver

en del i gruppen, simmar i olja

nere på marken, kan inte flyga

flera inblandade i livet - de säger

att man har ansvar för fler, jag kan

inte bara flyga iväg, utan måste tänka

på de som är bosatta i min värld

ingen, ingen - knappt jag bor här

vem sade att mina fria händer skulle

slutas och hjälpa fullt seende över

vill de dela min världsbild måste de mena det

i samhället är lögner sanningar, men inte här

dra ut, skruva-stäm-spänn hårt, spela tills gardinerna rasar

masken - ett dragspel

drar upp ärmen

och slår till, flyger iväg

en gummisnodd tar tag

med mun, svingar

upp bakdel först, släpper

ut avgaser, går in i på egen

teaterscen - alla

tämjda, du har format masker

som talar, pratar likt du skrivit

i manuset vad de inte

vet är historien mellan raderna

platirutuz

pupillerna är större

under mörker

större öar att granska

mer som är okänt

men mäktigt - det viktiga behöver

inget kändisskap för att

bevisa att de är värdiga att lyssna på

spärra upp öronen, tryck in dina

fingrar och vässa som om de vore pennor

skär bort huden, känn allt nära

hör tystheten gräva sig ut

från fängelset, dig, och ge ord på

allting

(är jag) paranoid?

varje person jag ser

gör jag omedvetet till någon jag känner

å inte vill träffa just då

hjärtat slår extra slag av nervositet

blir upphetsad i onödan

försöker titta bort, ner eller fly

rynkar pannan hela tiden

vågor av vindar från exotiska platser

kommer in mot mina stränder

fantasin finns i mig, för mig bort, jag

kan inte skilja på sant och falskt -

är tåren skickad från glädje eller sorg?

(

mina ögon tåras gång på gång

går inte att få stopp

är de känsliga, har de för mycket

kontroll - lyckas de

se genom världar, hem som tid

är, flyttar de runt

jämt - sätter de sig aldrig ner?

)

tänk lite längre

tänk på att det som inte

synligt är-är vad som gör att

vi fortsätter att leva

(men luften gör också så att vi

tappar lusten att fortsätta leta

efter utvägar mot nya planeter)

tänk på att det som inte

synligt är-är vad som får oss

att döda de som inte respekterar

illusionen som säger åt oss att offra föda

(den andliga kören, gudar som

förblöder ge dem allt det goda

så de kan hålla sig borta från det onda)

tänk på att det som inte

ljudligt hörs-hörs hela tiden inom dig

vindar vända, någon gång krocka

tänk på att det som inte

bildligt visas-visas hela tiden bortom oss

planer, instruktioner skrivs på vår karta

går innanför i slöjan (följer hjärtat)

mitt hjärtats slag är fingrar som slår på skrivmaskinstangenterna

tappar papper som dalar iväg i vinden, får tag i några rester

idéer stannar inte länge, kan springa iväg på direkten

kände att det var fel, att jag inte skulle kunna genomföra det helt

att jag skulle ge upp, eller inte ta tag i det innan det var försent

mitt hjärta slår i otakt, hoppar ur tiden

från och till - förstenas eller flyger fram i ljusår

beroende på vilken sida foten hamnar på

mitt hjärta ändrar takt hela tiden - går

långsamt ett tag, men kort efter fruktansvärt snabbt

tidlös som odödlig springer jag omkring

utan att känna någon som helst ansträngning

mitt hjärta slår i otakt, hoppar ur tiden från och till

täcker upp varenda hål den kan se - det

kan tyckas ta lång tid, men du ska se att du kommer

tvingas gå tillbaka sedan, såsom du slarvar

mitt hjärtats slag är fingrar som slår på skrivmaskinstangenterna:

j a g t r o r a t t j a g ä l s k a r d i g , m e n

ä r i n t e s ä k e r k ä n n e r d u s a m m a s a k ? d å

k a n s k e d e t s t ä m m e r , m e n a r j a g . . .

och tillsammans bildar de en betydelse för känslan, slår upp

i halsgropen och för fram ljudet, ställer in rösten medan

den används likt de fysiska instrumenten spelas och

dess användare hör efter och ändrar under tiden