31.8.10

längre (bil nedför stup, dimman åt upp)

ligger vaken i sängen, sover vaken
men kan ändå inte styra över drömmar
tänker på vad som har hänt, känner att
jag inte orkar med detta mera

jag skulle gärna vilja veta

vem är dirigenten som slår
så hårt å dramatiskt i luften
att vindar uppstår och får
löven att piska mot grenarna?

han måste vara bra mäktig
så som han får barnen att gå
mot sina kärleksfulla föräldrar

skrika svordomar och vägra
fullständigt minsta lilla önskan

sängen är inte längre bäddad

(gräs/vår, strand/sommar...) dimma/grus/rök/höst

rökdynor i luften, vi lutar oss mot väggen
faller in i busken, möter en kammare
fylld med grålila rökelse, ljusgröna
silkesgardiner täcker fönster
orangea vågor av värme
kommer mot oss och
kläderna smälter in
hjärtat hjälper kroppen
att följa rytmen när
hjärnan slagit av - vad
är den bra för?
klarar inte av det sköna
och i dess stad
händer aldrig någonting -
alltid samma vardag

september (jag gör bara sådant jag älskar)

jag ska göra upp en historia om dig
och sedan tänka på den så mycket
att den blir sann, likt livet självt

ny stad, nya kläder, nytt hem
att känna in, bli ett med dig

ska utgå från det jag känner till
vara grundstenar i mitt bygge
så du inte blir besviken

å känner dig instängd i din kropp -
kroppar ska inte kännas
som om de är separerade delar och
inte tillhör världen, nej
de ska finnas och vara hemma, men
fria att fara vart de vill

schisaltotitri (degå vilseåfalla)

suddig syn, granska linje
ser ut som gap med vassa tänder
det raka är aldrig att lita
spring likt haren jagad av varg -
sprid dina lukter, lura både
svarta och vita, få dem att dela
på sig som du är uttänjd, alla
sidor i minsta detalj, de klarar
inte av det på egen hand

sömn/-/söm

tidens kulör är grå
mellan födelse och död
(enda milstolar där
allt stannar för en stund)

händer så snabbt att vi inte
hinner registrera
händer för ögon, inga stjärnor
kan skriva, få oss
att se utan glasögon
lämnar ett tomt, blankt
papper neddalandes först
att röra centrum för händelse
sätta avtryck likt sko - vilket mönster
vilken storlek finns att gå efter? avtryck
likt finger hur länge måste vi gå runt
och fundera för att komma fram
till rätt svar, vad som ligger
bakom luften, dess väggar
av ljud, virvlar till hår
begravt i säng -
utgång till
labyrint
(?)

pocketens väggar kan man böja men behålla hela

paketerar allt av värde i min
pocket som fått äran att följa
med på resan av trappsteg
likt dragspelsbussen vars
bakre del inte hänger med -
rörelserna är så efter att de
nästan flyger in i husväggen
eller vad som nu kan tänkas
vara i närheten

försöker gå på
en lina, men faller hela
tiden åt någon
sida, känt något som jag
vill utforska mera
gå närmare och studera
ta växten från mark
och lägga den mellan sidor
lämna ifred medan en
historia skrivs

snart

gick en promenad under rast, såg män som stod
och fiskade vid ström, hur de njöt, riktigt log -
jag kände glädje komma och värma vilket
fick mig att tänka; varför ska jag arbeta
när jag kan resa och bara leva, stå
stilla, låta tankarna gå som de
vill, inte låta blodet stressa -
stå i kö och tuta meningslöst
beklaga sig att de blir
försenade till mötet
med en person de
egentligen inte
gillar alls

men jag insåg snabbt att det var inget
jag kunde göra åt vid tillfället
det får vänta något år, för jag har inte
fått lov av någon - innerst inne
vill jag helst avsluta det jag påbörjat
innan något annat släpps ut på
vägen, in till rummet - riskerar att bli
påkörd eller bli klämd i dörren
då jag inte kan rikta mina ögon åt vänster
och höger på samma gång

förrädare lockar

han drar ut tröjan
så långsamt att
ögat inte
uppfattar

han ger kakor som
gör att man
reser utan att
röra sig

han pratar med
mjuk röst så
det ska låta å verka
vara bra

han går fram
försiktigt så
han inte
avskrämmer

tillslut har alla vant sig
å tycker inte att det
är så
farligt

trädstockar i väg (strunta i dem) / havet duschar aldrig

vattnet rör på sig jämt -
till och med när det
blivit till is, det som under
är likt björnens mage
kurrar när han gått i ide

skum och isflak - jag
skulle gå in
i dimman, hoppa
på tåget
om de inte
skulle märka att
jag inte svarade på
frågorna

-

inte ska jag
duscha något mer
i mitt liv

inte ska jag arbeta
om jag inte
utvecklas, gör något
för någon eller
själv inte får något
för det

inte ska jag duscha
all smuts jag byggt på
som extra hud
då en del av mig, nej
inte kan jag svika
ta avsked, sådär, direkt

inte ska jag duscha
stå kvar på samma plats
påbörja något, men
sedan ge upp -
bygga, men sedan
förstöra allt jag
har gjort

-

istället ska jag fånga
tiden när den
rusar förbi
likt de fångar fjärilar
men inte ska jag
då bura in
ska ta den i hand och
fråga om vi ska
bilda familj
älska samma världsdel
målet att nå och där
bo, lugna ner oss
dela förarstol
diskutera om hur vi vill
ha det, hur snabbt vi
ska gå fram, om vi
ska invänta sommaren å
sen ta sats från strand -
tusen öar, tusen klimat
tusen möjligheter, men
bara säkra på att de finns
idag

tre nollor, tre lås
dags för fingrar att agera
nycklar och falla
in i okänd
gång

tre nollor, tre tomma rum
redo att möbleras
flyttas fram vid huvudscen

tre nollor, tre nya hjul
motor till planeter
skriv manus till framtid

30.8.10

bilda familjegrav

läpparna är
duschens munstycke -

lägg stämmor
i form av visslingar,

skicka hårda
pilar med meddelande

mot din kärleks
mjuka hy

försäkra henne om att
allvaret börjar nu

på riktigt

att du är beredd satsa
springa mot

i hopp om att kastas
upp i skyn
falla tungt när hon
ta emot

inte värda handskar

de är värdelösa, tar
bara plats
producerar inget alls

de är värdelösa
andra vill helst ge bort
har inte tid att
leta efter möjliga köpare
krävs mer än
ett stopp

kommer ta den tid
ingen annan
ännu levt, orörd å dyr

spindelfisken

vaken, men ber innerst
om att få bli väckt

fortfarande, det är något
som inte riktigt
stämmer

väggar isolerar, ägget
ännu inte kläckt

en hand från ovan trycker
mitt huvud under
mörk tröja

trådar så täta, för långt
ifrån hem

så täta - en studsmatta
skjuter ifrån

kan inte känna rädsla
magneterna är
borta -

jag hör
bara till mig
och jag
är här för alltid
men nu utan
stöd

staty till gatsten

vi sprang nedför
fyllda av skräck

vätskan rann
övermäktigt jagade oss

till
botten där
inget är blött

skivor är inte platta (speglar djupt)

jag slukade kakorna
likt en videospelare kastar
i sig maten den får

hungrig av idéer
men utan energi kan
den inte nå mål

minnen av smaken
uppstår efter kort, kan inte
hindra - laddat kraft
för lyft upp att den automatiskt
drömmer sig bort
utan att någon tryckt på knapp
de känner varandra
så väl

1/0

tiden är inne
att lägga ifrån sig
gud och dyka in i intet

det tomma livet
så sorgligt meningslöst
att kroppen stelnar
å ingen tår kan framkallas

naturen okänd
avslöjar ingeting
mäktigare än oss alla
omringar - träd och berg
vi kan inte gå längre när dess
väg slutat, bestämmer hur
långt vi ska kunna gå å
se - förstå, tro

29.8.10

rock n' roll (inget som stoppar)

rock är berget, roll är stenarna - bitar som
lossnar och rullar ned och bygger eget
likt barn som flyttar ifrån föräldrar och köper
eget hem, ny karriär utan något stöd

rock är växten som släpper ut frön, vilka är roll
de börjar växa på annat håll, sprider
blodet med lerig botten, aldrig fast, kan alltid
gräva djupare och hitta nya fynd

alpomba

mattan med ränder
är en trappa med trappsteg
fram - upp, bak - ner
har du ditt kontor på över-
eller undervåningen?
jobbar du för himmel eller helvete?

mattan som är enfärgad
är vad färgen symboliserar
vitt som snö, grönt som gräs
svart som natt, rött som varmt
blå som hav, vad trivs du bäst med?

dockteater för de äldre (hittar minnen längs vägen)

min urtavla, under visare och
makeringarna för siffror, är
brun som trädstammen

sekundvisaren är som en arm vars
hand håller en kniv som hårt skär
runt som en konservburk öppnas upp
sekundvisaren är som en arm vars
hand håller en kniv som hårt ristar in
spår för att veta hur långt han har
gått och hur han med lätthet ska kunna
komma tillbaka igen genom samma väg

armbandet är likt den elektriska stolens
armstöd med spänne, eller den
blinde mannens käpp - känner efter vart
som är bäst att ta stegen utan att
gå utanför någon gräns och vandra vilse

borta från hem (naken och kall)

klädkorken är en fiskkrok, lockar med att bära
varma kläder, hålla reda på värdesaker medan
du är på besök - du tar frivilligt av dig skyddsväst
lämnar över vapen och går in i lokalen där förhör
ska hållas, du lyfta på alla stenar och avslöja alla
myror som dig tjänat i flera år

luften pimplar, smiter in i din jackas öppningar
undersöker vad den omfamnat, vad du tänkt och känt
vart du har gått och vilka du tidigare har träffat -
gör allt för att komma på dig och dina möjliga planer
angående om att släppa ut avgaser och ta kommandot över vind

salva/bensin

den starka maten är likt elden
sprider sig innan du hinner blinka
bryter ned allt och bedövar, gräver
dig ner i underjorden, där du var
innan dina fötter kom att stå på jorden

den starka maten är likt elden
rensar huset den kommer till, får det
att hosta ut alla onödiga föremål och
tunga tankar den bär på för att lättare
kunna gå vidare och snabbare komma fram

fortsätter

de svarta bokstäverna på det vita pappret
är döda själar över nyfödda - händer som
formar degen innan den läggs in i ungen

28.8.10

döp (genomskinliga du, bär svart - se långt innan om du börjar gå itu)

ta flera dopp i ditt liv
få alla att stava ditt namn fel
skifta och byt sedan helt
prova alla sidor så du vet, hur
det är att vara i alla lägen
vid olika tillfällen, årstider - andra
uppgifter för hem och jobb
annan budget, kan inte köpa vad som helst

bär alltid svart, en gång varit
en och då hel, känner alla
innerst inne, även om man inte
vet hur de är som person
bär alltid svart, varje dag är det
någon som dör, varje dag
grävs någon ned eller flyger som
aska iväg med vinden
bär alltid svart, hedra dem -
välkomna dem när de
når rymden

låt dig inte luras

trollkarlarna är mänskliga troll
rövar bort barnen inom oss
isolerar vårt vuxna jag
tvingas vara försiktig vid okänd mark
samtidigt som nyfikenheten
kryper fram under hy

får lära oss ny världskarta
hur den ser ut och hur saker och ting ska vara
det som tidigare var verkligt
blir overkligt och det som tidigare var overkligt
blir verkligt i högsta grad
svettas av upphetsning, mycket på samma gång
lämnar över din kropp till
deras famn, vill höra ännu en saga, ännu en sång
för allt de berättar blir
verklighet inom kort
rakar av allt hår
tar allt från
början
men på ett annat vis
blir en av stenarna
som kommer
ligga ner
få mossa täckt, ett
täcke där
spökhistorien byts
under varje
natt

blir tillslut fjärrstyrda (hjärntvättas)

fjärilens vingar - en kyrkas fönster
ändrar om pjäser, släpper frön
och får tro på mirakel att blomstra för
de med ögon som ser igenom
fjärilens vingar - bildar vinkel likt tak
bygger hem till alla, låter de
sova tryggt med endast goda drömmar

fjärilens kropp - ett spjut som går
igenom tid och rum, når framtiden först av alla
bestämmer vad som ska hända
fjärilens kropp - en flaggstång i paket som skickas
till dag där flagga ska hissas upp -
en trasa putsa himlen, föra bort molnen och gå från
klarhet till klarhet, se rakt in i solen

packar och drar

ölburken rund som ett hjul
får allt att rulla
leder dig bort från skuggorna

borra efter bläck

det nedskrivna stannar längre
än det sagda
så säker på tanken att den varit
kvar en liten
stund till, för att bli ihågkommen
desto lättare

den tysta blicken sätter igång fler tankar
trippar in på okända marker, vänder på de
lagda plattorna, ristar in nya spår, ger
underjordiska ljud, lockar fram de mest
sällsynta fiskar, sätter sig på krok

baka deg, backa upp backen tills den blir jämn

vandra vilse, lika bra
behåll inte stegen, de
tynger skorna så mycket
att svetten stannar kvar
sulor blir till isrinkar
och det är icke bra, det är
för lite utrymme för
att det ska kunna komma ut -
en stol framför en dörr
gjorde det omöjligt att
komma in, kom ingen vart
blev kvar på ruta ett

vals genom vintern
hoppa snabbt och lätt
på snöflingor upp

jordklotet ett klot
himlen - rund
helt vit, en snöboll
rullar utför
tappar del för del
jag är doktorn
ska se vad det är för fel
då ingen annan
verkar förstå någonting

fallskärm (pupill med röda elledningar)

skratta ihjäl dig och du lever längre, hela själen till
röst, ditt läte, flyger ut och sprider, ekar i
trånga gränder, blir en av stormarna med namn
operarösten spräcker fönster, men tar
bakvägen på folkets ögon, hörde inte - tittade aldrig efter

baksidan tar förståeligt mindre skada
gömmer sig i sin egna, lilla lada
vet hur den fungerar, alla in-och utgångar
kan få vem som helst att somna

27.8.10

tom asylansökan

tranbärens juice strömmar ut
varje droppe står i kö för att få bli kysst
mellan pekfinger och tumme tryckt
likt en penna hålls och skrivs med
behöver inte sitta fast för att nå
sina rötter och hitta sitt lugn
de är lyckligare på fri fot
kan samarbeta och med
knappare tid knäppa
upp varje knapp
segla över varje sten
å fortare klä på sig sitt mål
känna sig som sig själv
för första gången, känna sig
hel - inse att det var värt
varje motgång som satt sig i
(till Tomas Tranströmer)

kändiouac

kändisskap är som gamla kvällstidningar
blåser med motvinden medan du går
journalisterna älter samma saker
i flera, flera år - de kan inte förstå, håller
fast din kropp, men du har gått vidare
kommer knappt ihåg händelsen de
håller på
å pratar
om

27

augusti fyller 27 och ska snart dö
det är icke planerat, men om
sanningen ska fram har den levt
en riktig rockdröm och de
slutar alltid vid toppen - när de
kan se ner, genom molnen,
se vad det är för problem som väntar

de orkar inte med, livet tas på
för stort allvar - kan de inte
bara slappna av och sjunga med
fåglarna som avbildar vindens
dans, de kommer inte att förstå
till en början och det på grund
av dess geniala glans, men vad
gör det? de är åtminstone inte
ensamma, så de har flera vittnen
om vad som händer runtomkring
behöver inte nypa sig själva i armen
för att inse att det finns

självsvåldigt och skamlöst beställer jag en espresso

jag äro icke modern
men i dessa områden
gillar de att kalla mig det

borde inte poesin vara fri, att
man får göra vad man vill?
vart ska man annars göra det?
inte ska man behöva gå efter
några regler om man inte vill?

jag äro icke fri, som alla andra bär
hänger jag här och försöker nå
men, ack så meningslöst och tiden
den går - jag ber varje dag å natt
att någon ska ta mig bort härifrån
hem till dem - in i deras mage där
jag blandas och smälta in - vara en
del i den materian som bildar en planet

vargarna är duvor (ber till erfarenhet)

solen är månen med håret utsläppt
ingen tofs, kan andas fritt
kan gå utan att vara nervös
för att andra ska se alla ärr, all akne
hon har - vill inte att det ska
ta all fokus när hon annars är
så vacker och glad, strålar av lycka

straffar de som solar för länge
vill inte sitta barnvakt till
barnen som åldras fort, vill inte
röntga de som inte har
brutit något ben eller inte ätit
något fel, något ovanligt
som kan ställa till - hon bränner
...
hon bränner dem på bål
även om de är motsatsen till häxor

okej, jo, hon låter dem leva
men då med sår - och de som
värdesätter utseendet framför
allt annat, vad ska de då göra?
det är nästan så att de dör hellre!

månen är solen efter arbete
tar av arbetskläder och sätter sig
vid sängkanten och tittar ner
på sina slitna händer, hon tänker
på skillnaden mellan att döda
och att läka, men hon kommer inte
fram till något svar - förutom
att man sätter på och stänger av
men det är som rygg och mage
till en simpel kropp

vad har ni?

en skådespelare är aldrig ensam
flera roller inom, i sovrummets garderob
spelar upp olika pjäser varje dag
de som passar in i årstiden och humöret
beroende på vad som senast hänt

en hund har alltid ett ben, föredrar att lämnas ifred
men du vet att du riskerar att han äter upp sig själv
därför ser du till honom varje kvart, drar i kopplet
han får inte gå som han vill, det finns gränser överallt

och vad har vi
vad har vi egentligen?
vi är rädda för att de ska bli
lyckligare än oss, försvinna
till ett paradis medan vi står
ensamma kvar och
lider till döds

den okända soldaten

varje gång han tar av sig
en t-tröja håller han armarna
mot skyn och skruvar sin kropp
all vätska rinner ut - han blir likt
taggtråd med skelett som syns
ser ut som de olika benen riktigt
försöker att slå sig ut, men kan
inte sammas om hur - alla riktas
åt olika håll, ingen har samma
åsikter, det är en ständig kamp
om hur de ska få fred

varje gång han tar av sig
en t-tröja ser han James Douglas
Morrison framför sig
ögonen kristaller, vad vi ser är
värt miljarder och åter igen
dubbla upp, det gör ingeting om du
svimmar, drunknar - något
kom ifatt ditt förstånd och det är helt
okej - normalt beteende, jag
kan bära dig till sängen och lägga dig
mjukt bland kuddar och gosedjur
även om du kommer att bli skrämd när
du vaknar igen, så är det bara bra
då förstår du att du är tillbaka, står i
ruta ett igen

ser James Douglas Morrison framför sig
men om han skulle börja sjunga
skulle han antagligen låta mer som Thåström
och närmast poesi Cornelis...
finns det inget mer... ?

våra jordar omringade av stjärnor (vintergatan)

snigeln med runt skal vi rider
vi är hamstrar som springer i hjulet
under kvällen, får belysningen
att fungera, ger blod till behövande

vi sliter, springer så mycket att
ormens skinn rensas, det
som säger sig skydda, men i själva
verket håller den oss bara
borta från sanningen - en skatt så
brutalt fantastisk att man
inte tror att den finns, allas moder
över det mörka täcket
vakar över vårt liv, håller i famn
gungar - styr över val -
väger våra fötter och deras steg
gungar tills vi somnar in
och aldrig vaknar igen

ormen får fler fläckar för varje gång
de lyser starkt, lysande vitt
vi blir blinda - okänt område - hjälp
oss fram, skaka hand, hjälp
oss upp på benen igen, vill känna igen

slemmet som kommer
underifrån snigeln är en
mantel som bara blir längre
och längre, tar över områden
sprider sig långsamt, ingen märker
blir ingen panik, men början på slutet
har nu tagit fart, siktat in sig på mål, det
är vi som styr, men vi är inte medvetna om vart

26.8.10

hopp (sanning raderar andra val, ensam pelare tar allt material och blir längst)

(Hope Sandoval)

håret täcker ansiktet, hon
tittar ner å sparkar grus
gör små stigar, skriver brev
med fötterna mitt på
grusvägen, bort från centrum
osynlig för andra - lyser
så starkt, men jag ser henne

hon börjar sjunga i ett viskande läge
fångar de dödas själar av damm
tar fram de gamla, orörda
böckerna å
börjar läsa

hennes röst är heltäckande
ett täcke som är i perfekt längd
och tjocklek, jag blir varken för
varm eller kall - den kramar om
tryggt, snurrar runt, skulle bli
mållös om det var någon annan
men hennes gräver djupare -
hittar det hos mig som jag inte
trodde fanns, säger sådant jag
alltid velat säga, men aldrig
kunnat ta ut, inte ens upp
genom min strupe

de har problem med att förstå verkligheten

alla flyr regnet, springer till
säkert område - där inga droppar faller
vissa tar fram sköldar för att stå emot fienden
och försöka ta slut på dess ork och sedan anfalla
själva så de kan få någon ro, slippa vara
rädda när de går utanför hus

jag verkar vara den enda som går lugnt
den enda som inte tillhör någon sida
den enda som går på en lina, gräns
höjd över mark - marken där alla
står och klagar på varandra
tror de att det kan bli
bättre genom det?
slänger svärord
till några de inte
riktigt känner är som
att vattna en buske och
dess bär, fast man inte vet
om de är giftiga eller ej - gräver
sin egen grav, krymper desto äldre de blir

gubben i lådan

han bor i den akustiska gitarrens låda
när levande fingrar rör vid metallsträngar
vare sig vart de trycker, trycker de på en nerv
bryter en gren, får alla rötter att känna smärta

mullrar efter, spegelvända fartränder
tar dig ner, tänderna hugger i något som ilar
vänder alla toner som spelas uppochner
tar deras pengar och skrämmer dem sedan ut

ta över trådarna

lever i drömmar, har
flera ansikten i det inre
utsidan är kungen - rikets
framsida - som senare
störtas av folket vilka samlat
mod länge nog, missnöjda
över sättet han styr på

kommer aldrig ihåg drömmar när
vi vaknar - de hör inte längre till
vi har vänt ryggen, sagt att vi inte
vill vara med och genomföra den
tänkta planen - så idén blir
materiell och inte bara
andlig, långt ifrån oss
vad är det som
skrämmer?
att släppa taget
och falla utan att veta
vart man kommer att landa
eller människorna runtom
att lämna dem i chock?

svika likt du
sviker drömmen, men
inte sömnen

bortom väggar

tapeter av sammet, gardiner som
vägg - döljer fönstret, skymmer insyn
kan endast ta åt sidan av en speciell hand
finns endast några som gör att man ser sig själv
känner igen ljud, lukter och bild fastän man aldrig
varit med om det tidigare - det hela känns bara rätt

egoadärscht

de sitter i tevesoffan med kostymer
blekta tänder och plastikopererade näsor
pratar om "nöje", vad dokusåpakändisar
hade för sig i senaste avsnittet eller privat
när det finns miljoner av människor som dör
av svält och smutsigt vatten, ja, sjukdomar
varje dag, just då och nu - de sitter där och
skrattar medan pengar regnar ner framför dem
vet direkt vart de ska spendera dem, antagligen
på en ny bil som kan släppa ut avgaser och kväva
stad efter stad på grund av att de inte orkar gå
fastän det går mycket snabbare, behöver inte stå i kö

allmäniskolga

klass, klass, klase
vindrovor - se
vilka som går att
äta och vilka som
är övermogna, ta
inte in dem i klass-
rummet innan du
kan tänka dig hur
de smakar

schema, schema
snälla, ändras varje
vecka, jag står inte
ut med att ha något
fast och planerat -
då känns det som
att man bara
står stilla

25.8.10

nittiotalsdisco, i källaren, och dess färgglada ljus tynar

när den orangea solen går ner
vid det mörkblåa havet
reflekteras ljuset likt en
discokula spyr ut allt sitt innehåll
över dansgolvet, molnen
som hindrar en del av det mörka
är likt röken från en rökmaskin
vinden är varm i den kalla luften
det är rörelser i slowmotion
medan han står där, i hörnet
tittar ut, länge, försöker att hitta
änden - kroken att hänga tiden

av allt vi tar in

fingrets mönster är likt
en droppe eller en liten
sten som fallit i vatten å
bildat små, mjuka vågor
runtomkring - vågor som
sträcker sig lite längre för
varje gång, hittar nya öar
att ge sig på - ta in alla starka
sidor, slita ut alla svaga

mytmie

stranden är en mumie, en
kropp som multnat
och nästintill bara består
av vindens omlopp
torkad luft virad runt gård
färg som runnit ner
tagit bort mask, visar ansikte

känslor den skapas efter
orkaner som tar med
sig byggnader ner
till historien och
låter sig bli stolt
ihågkomna för
något de
aldrig
var

matuzi

ett nervöst skratt är allt jag är
verkar som jag endast
består av osäkerhet -
ta mig inte på allvar om
du vill att det ska kännas rätt

allvar är överskattat, personerna
är stela pelare som pratar rena grekiskan
måste förstå att något aldrig känns
rätt fullt ut, om du vill komma någonstans
slappna av och fall bak, men lita inte
på att jag tar emot - du får klara dig själv

laurgentin

exotisk människa - en
nation, från fjärran, styckmördad
kroppsdelarna kan klara
sig själva, behöver inget hjärta
inkopplat för att fungera
kan gå utan puls, har ingen tid att passa
ingen annan än sig själv
att hjälpa upp, ovan, över ytan

varit fast vid rot länge nog
fått egna frön att dela på
egna fötter att gå med
kan bestämma fritt
men det finns ett
problem - språk
hur ska de förstå
andra och hur ska
andra förstå dem
varför kom de till
ett land vars tungor
inget annat land talar i
skulle behöva knyta, men de
kommer säkert inte förstå utan
istället försöka döda av ren rädsla

men varför bry sig
de har sin gång
hittar säker på nå't

att prata betyder
ingeting - du behöver
bara se på mig

tiruag

(niemi rehder) - nummer
så stort att det inte kan skrivas
med siffror utan tvingas bli ett
okänt uttryck, men då bortom
x och y - uttrycka sig likt konstnär
gör skulptur, målar på tyg - skapa
en dörr som de andra kan se, öppna
och gå in i ett annat rum, för att
förstå hur jag ser på världen

24.8.10

vit måne

din röst
min hissmusik
så lugn
gör mig hög

vit måne, sjukhusväggar
första gången behagliga
läker sår, helar - jag är
inte längre halv och det
tack vare dig, bara dig

vill ha din hand

korthus, kapitelhus
dörrar till mörker
dörrar till ljus
ingång med
trappor å
gåtor genom vindsus
känn min längtan
att få blanda
svart med
rött -
mitt blod på ditt hjärta
av sten, få det åter
att pulsera fritt
och finna sin
väg hem

inte som en snigel - alldeles senil
glömt vart den lämnade ett objekt när den håller i det

tappar polaroidfoton desto längre
den kryper fram, bort från där det känns rätt, ja, helt

med ansiktsmålning som indianen: självsäker

höstlöv hand i hand
dansar i tredimensionellvärld
dansar runt allt som är
sätter färg mellan sidorna
värmer deras säd, får
allt att fungera som det ska igen
vänster till höger innan
folket går över väg
kan inte komma tillbaka igen

jag bär min noiserock (vart jag än går)

gitarren visar sitt riktiga jag
byggd på företag, ger läten
av risig industri - kom till
mig innan du rasar ihop
jag ska inte skada dig
bara låta dig vara
den du är, få dig
att utvecklas till
mer komplett
likt en vägg
av ljud

dropout

jag seglar längs spökmotorvägen, icke hård
gas lika tät som vätska, den som
senare delar sig på mitten, då man icke kan
välja eller veta vilket håll man ska
ta - man får vad man förtjänar och jag väntar
just nu på min rättvisans dom
står alltet i skuld, hyrde kropp, men den är
nu inte i samma skick som den
var då, åh, jag förtjänar att åka till avlopp
där inget finns, där inget vill
utan bara är (en del i en undre värld som
lägger grund för godhetens
farväl)

barnet kan bygga nya vägar

barnet ser bara nya bilder
barnet hör bara nya ljud
barnet tänker bara nya tankar
barnet känner bara nya lukter och smaker
en värld så stor, lista ut hur man ska
ta sig igenom den som liten - kan verka lätt
med tanke på ingångar, vissa så små
att några inte kan komma igenom utan fastnar
där, eller får ta en omväg

vuxen är van, har allt i huvudet
om hur saker och ting ska vara
hur det varit och fortfarande är
missar detaljer, de som kan förändra världsbild
lyckas aldrig komma ut ur mönster -
fast bakom galler och bom under hela sin livstid

((leave it all to imagination)) ...varar[eko]längre...

tystnad är den bästa sången, jag
tröttnar aldrig, kan spela om och om
hittar alltid nya mönster som jag
inte visste fanns efter senaste gången

den anonyme är den bästa personen, tvekönad
lämnar inte ut sig själv - låter oss analysera
inte dra några slutsatser baserade på fördomar -
vart hans/hennes namn kommer ifrån, vilken
nation och/eller vilken religion han/hon kan tänkas
tillhöra och därefter vad för "ras" denne har

svart och vitt är de bästa färgerna
visar endast de känslor som
exempelvis ansiktsuttrycket framträder
går på det säkra - andra färger,
samtidigt, kan leda till så mycket felaktigt
men med svart och vitt blir det
inte svårt att se - framhäver vad som är
av värde och inte det som med
enkelhet kan lagas, utan några problem

mörker är den bästa målningen
med flera lager färg kan man inte utskilja
någon framstående nyans eller
vart det hela tar grund, en historia att gå
tillbaka till, helt enkelt, helt
klart - ändras alltid när man tittar bort

ljuset är det bästa fotot
med blixt eller ej - får dåtiden att
brinna upp, nostalgi gör
ont, får en att komma ihåg lyckan
får en att bli påmind att
det aldrig kan bli så igen - river upp
alla sår, rensar skinn, går
ut naken och in i framtidens ljus

med blicken ur fokus
känner vi drömlika vågor
att känna någons andning mot
sin hy och andas tillbaka är den bästa
konversationen man kan ha - lyft upp
samarbeta när inga pengar finns kvar
pengar som vi kallar dem - men
pengar är i själva verket
kärlek - varför skulle
vi annars omfamna
de stora träden?

med slutna ögon ser du den
perfekta världen, hur allt är rätt
med slutna ögon känner du
lukten av naturen, hur allt är färskt
med slutna ögon hör du
naturliga läten, hur de ger avtryck
men flyger fram lätt

med slutna ögon formar du
eget med hjärtslag, likt kraft, känsla, lycka
med slutna ögon formar du
eget med hjärnans celler, som pennor med
hård spets, kan rista in vilken text
vart som helst, när som helst -
för det är tidlöst

blanka sidor (framsidor)
vänd å se baksidan fylld
av täcken, ärr likt en
rygg en gång piskad
för att ägaren var
före sin tid
revolt i
luften

för alltid

(din)

lingonskog

små lingon intryckta över hela min karta
likt prickar på träd som förklarar att de ska dö
inför publik, de som vill se eller de som går förbi
de som bor där och tvingas - vare sig de vill
eller ej - höra avgrundens skrik då i det höga
registret, likt grenarna uppe i trädtopparna är
smala, bortsett ifrån att de är böjbara så är
skriket hårt och så vasst att det kan borra
igenom tre män som står i led och väntar
på att få ta mat - istället spyr de upp allt

små hål över hela min kropp
hål likt de som strykjärnet har
när jag andas kommer det ånga ur
dem - lättar på trycket, snart flyger upp

utanför grannhus

tidigare idag, när jag gick min vanliga promenad, runt
ett hörn såg jag massvis med skator samlade på marken
de åt någonting - det kunde jag se på sättet de rörde sig på
min första tanke var: "nej... inte en död liten fågel"
tankarna fortsatte att utvecklas tills jag var så nära att skatorna
flög sin väg - drog bort skynket för bilen i verkstaden
någon tog bort ögonbindeln, sade att vi var framme och att
jag nu skulle få se vad den stora överraskningen var - och, ja
vilken start på dagen - vad jag såg var en liten hare som hade
en alldeles kall blick och var helt blodig från midja ner
jag tittade lite längre bort medan jag fortsatte att sakta gå fram
och fick syn på ett ben, bakre extremitet, helt ensam -
det var länge sedan jag blev så tagen, fick den sortens klump i halsen
det var något annat än nervositet eller att man inte gjort
något man skulle ha gjort, nej, detta var på liv och död - detta var
att känna lukten av lik genom att se någon som sover, fast
med ögonen öppna - ser något större, ser igenom denna världs väggar
gått ur tiden, hjärtat blivit till sten och fallit hårt ner, ner

norm

ingen är normal, ingen är fullt klok
men alla är naturliga - alla har olika
röster, samt att ingen tänker å tycker
samma sak, åtminstone inte samtidigt
eller exakt, vi är kroppsdelar av en kropp
olika styrkor och svagheter, olika jobb

alla är normala, alla startar från
samma punkt, har samma grund
alla balanserar på samma lina, man
väljer bara olika trådar att ringa
respektera deras samtal, stör dem
inte under tiden de pratar - det är
med egna pengar som de betalar

23.8.10

efter veckor av solsting

efter att ha legat på dödsbädd
molnen på väg på paradiset
halvt medvetslös med
endast drömmar å
surrealistiska visioner i huvudet
blev jag tvingad att försöka
ställa mig upp och gå till arbete
vingla från höger till vänster på gatan
förstod de inte att jag kunde bli överkörd?

(----
var en ballong som hade
lyckats smita från
pojkens grepp
tänkte:ja, jag
är fri!- men
plötsligt blev
jag neddragen-
han hann fånga
mig innan jag var
för högt för att lyckats nå

var en missbrukare som
inte kunde sluta
fick en örfil och väggar
gick ihop med
varandra - pressades, var
tvungen att smita
om jag ville fortsätta att leva
----)

spöken finns inom oss alla (döda som levande)

själen vaken, sover aldrig
du säger mest när du är omedveten
avslöjar dina hemligheter

påsar under ögon, hyn grå - nästan blå
inte sovit bara hyvlat, visar det
riktiga, vad vi skyddar inför främlingar

smörgås utan någonting på
smakar otroligt torrt
men det är så det är och för
alltid kommer att vara

lev
med
det

rök blir den sista pelaren

tunneln är en pistolpipa
ljuset ser du när någon trycker av
knuffar ut dig till en dag
av vårsol och bad, men vägen är rak
och du kan inte väja, men
inte heller blunda - du plågas av allt
du ser som du vill göra -
du har varken armar eller ben
efter en inte så lång stund
bromsar helt plötsligt föraren
in, mitt i skogen, går ut och
öppnar baksätets dörr där du
ligger, slänger ut dig och
tvingar dig att gräva din egen grav
med din mun medan han
står framför och riktar ett vapen
mot ditt huvud [hjälplös]

(-----
bilen svängde inte, utan körde rakt
in i räcket som böjde sig likt en
matador lurar tjuren med det röda
tygstycket. helt plötsligt gick
allt så mycket långsammare, men
hjärtat slog dubbelt upp - kom
närmare kärnan, medan syret försökte
att fly tillbaka till vännerna som
alla fortfarande var i vaket tillstånd

dörren var låst och bilen for
i full hastighet mot stupet
han kunde inget annat
göra än att sprängas
i luften, i huset där
familjen som gett
honom mat och
sovplats bodde
-----)

ta inte mot med händerna (när du faller)

det sorgliga är det soliga, tårar som glittrar
små fingertoppar dränkta i fett
det sorgliga är det vackra, hjälper inte med
att säga "stackars" - krävs mer
än så, svårfångad tar dig ner på djup, kan
styra dig innan du vet vad som
händer med din kropp, ja, vad hon gjort
som du faktiskt känner - livet
är en knopp som i vissa fall får för lite
ljus och därför aldrig någonsin
slår ut, ta chansen att komma upp på
benen, kunna gå bort från
vardagen - det är det
enda tillfället du får
(så... sväva ut
upp, upp)

ringer in

rostig klocka ringer in, tungt och stelt
likt en gammal grind täckt av ogräs
åter kan se - solen är starkast innan den
försvinner ner, låter allt brinna upp
å växa till sig starkare tills nästa gång de
träffas med samma inre - tiden emellan
experimenterar de, vrider och vänder
undersöker vart hjärtat bäst ligger

rostig klocka ringer in, mörkt men tunt
dess guldfärg falnar likt hud flagnar
kommer närmare skelett, får känna kyla
se verklighet och därigenom sanning -
slavar går i led, fastbundna med kedjor
i varandra, tvingas göra som ledaren och
hans män säger, annars skjuts de ihjäl
släpas på den dammig grusvägen halvdöda
kastas sedan i strömmen som tar dem med sig

smälter in i asfalten

med tungt huvud känner man sig som
en uteliggare, alla dörrar är stängda
fastän man sover under öppen himmel -
som om man bara kan gå trappan upp
och inte får svänga, inte kika in i ett privat
rum, utan bara vara där för att göra sitt
jobb som sotare - soppa andras gator rena

22.8.10

stirrsittsvim

stirra med ögonen tills de säger till
stirra lite längre än så, få dem att
börja torka, blunda sedan hårt
och känn hur tårkanalerna
tvättar rent, tar bort all
damm som med vinden
kom, alla döda själar
som blåste förbi
med deras fingrar på ögonens
glas - utan glaset skulle vi
flyga bort, gå vilse
bli alldeles yra
och börja göra piruetter
borras ner där vi
hör hemma

fågel av bön

knutna nävar stoppar blodets vägar
samlar hjärtslag för att kunna ta tag
i kraftiga vingar ska lyfta och finna
vad som önskas - den mäktiga rösten
i allas öron, gör vad de hör att den
säger och beordrar - förtroende in till
den djupaste sömnen av dem alla

vita duva till destination/släppa spår/så vi kan följa direkt/hitta ljuset/fjädrar på marken vi gå efter/gör den smutsige ren/släpp dina fjädrar över/som droppar skimrar lent

välj vilken val som ska sluka dig

himlen är sky efter stekt kött
anden i kroppen nu ute
det gamla jaget bränt på bål
nu en dimslöja under
tills du lyfter på en del från
liket och tar en tugga
steg fram i den nya riktningen
bort från förr, igenom
nuet, knacka på varje stängd dörr

skyn ett system med olika nivåer
tjocklek på dörrar, hur hårt man
måste knacka för att det ska höras
lås på dörrar, om de som bor vill
ha besök eller bara lämnas ifred
skyn är ett system med olika nivåer
från liknelser till himmel å helvete
ser vi fettet som röra sig i stillheten
övermänskligt - svåraste perioden
att ta sig igenom, vätska som speglar
ditt ensamma liv som endast främlingar
ser, hypnotiserar dig, får dig att tveka

kaffebryggaren gurglar, bubblor uppstår i gyttjan (asfalt smälter)

drömmar brinner ner
tvingas lämna dem
bakom mig och
gå tillbaka till
en så kallad
verklighet
simmar upp till ytan
svartvit himmel är
sådant jag får
vänja mig
vid - ögonen få tillbaka
sina pupiller, de som
tittat så högt att
de inte synts i
springan, sprungit för
snabbt för att en
människa ska
hinna med
men känts så sakta att
det varit skönt, en
massör som inte
varit tvungen
att passa
någon tid, knutit upp
alla knutar så jag
kunnat gå
barfota och ta in alla
underlag för att
förstå hur
man bygger en egen väg
det kanske är bäst att
jag lämnar allt
bakom, för
att få nya utmaningar och
för att bevisa att jag kan
klara mig själv, utan
någon hjälp

sätta stol framför dörr

att dyrka
en gud är att
låsa alla dörrar
inte göra något
annat än vad de
säger att man bör

att gå i
kyrkan är att
gå tillbaka historiskt
röra vid guldet som togs
när det goda blev ont

sanden mellan fingrar

slå igenom till andra sidan
stanna tiden
slå under midjan
få motståndare att tappa
luft, höra bomben ticka
dynamiten fräsa - spärra
upp ögon av skräck
vart ska han ta
vägen bort från sig själv?

slå min käke ur led, lära mig prata rent
svära om det behövs, vad som helst
bara det låter trovärdigt - värde
inga pengar kan mäta sig med

tynar fram

kan mycket om inget

tystheten är den
enda rösten
som lyssnar och
svarar efter
vad den har hört

kan inget om allting

tystheten är den
enda som kan
nå toppen och gå
på djupet på
en och samma gång

irrit

kryp kryper långsamt fram längs mina nerver och ådror
får det att klia överallt, tvingar blodet att köa till mötet
angående om jag ska leva eller ej, istället lider jag till döds

själro

detta är dagen jag dödar min kropp
låta själen sväva ut, ändra allt vi
trott till sanning - att vi vet

ta all elektricitet, få proppar att gå
kan inte prestera när det gäller
ramlar över gränsen, men jag
reser till plaster mellan
kameralinser, reser
utan rörelse, bara
liten blinkning

somna med ögonen öppna - när ögonen
är öppna är öronen stängda, lock för dem
tar inte in något mer, utan undersöker vad
som redan finns i, detaljer, varje liten del
djupare än kroppen och vad den står på
ända ner till kärnan, hela världens hjärna

solen reser sig

när inget ljus finns är hjärtat solur
en bomb som räknar slag till smäll

sten likt ägg ska kläckas och få allt att brista
vandra på en tråd till liv mot vad man älskar

vad som betyder är en enda skör ådra
du kommer inte få svaret om du frågar

21.8.10

astronauter är vi alla

min skugga är min astrala kropp
finns alltid där, behöver inget ta
för att komma in, ta hissen upp
direkt till taket där jag bli lyckligt strandsatt
himmel öppen framför, andas in ljuset så vitt
att det osynligt verkar, känna framtidens gång
hoppa in i marschen innan staden är nådd

jag äro ljus; skuggan äro mörk
en vinkel kommenterar chans
att falla i grop av ond lust
riskera eget liv framför
grupp av naturens
pelare, träd som
nå stjärnor och
bära min grav
långt bort

flumfy

skala skalet, skrapa ytan
upptäck talet som x döljer
ett så högt, aldrig skådat
över trädtoppar, vi stått på
molnen av svåra sorger
den fattige, döende mannen
kryper på det tomma torget
ingen kommer någonsin att
kunna härska över borgen
som det är tänkt - det kommer
aldrig att vara jämlikt, endast
ta in fler fångar för att hålla
rent på gatans hägring där
andra hopplöst drunknar
av deras fantasiers färder
precis som vi, hur det
nu är jag här skrev

dovilefalsett

för varje döv fågel som sjunger
faller en 50-öring ner i brunnen
vi springer och hämtar efter hjälp
men upptäcker att det var en ovän
funnen och önskar att vi inget skulle
ha sett, så vi kunnat lossats som ingeting

för varje döv fågel som sjunger
finns ett inre som vi inte kan
se eller känna, en godhet så god
att den på utsidan verkar ond

välj ut lag

att inte göra ett val
är att göra ett val -
att stanna kvar
istället för att gå
vidare i ny riktning
med ny plan, bosätta
sig i en ny, okänd stad

runt hörnet

hon är en flod, han är en flod
de kan mötas och bilda en sjö
tillräckligt stor för lycka att gro

en verklighet kan inte stå emot...

måla dig svart
gå innanför dagens täcke
av mörker, se
vem som följer dina ögon
stjärnors ljus
i den mest overkliga drömmen
två mot en

av tårar och blod (djupare än sår)

låt det blöda så länge att det inte längre
är det röda du ser
få tankar att födas hela, tillsammans i
känslornas bassäng
skåda vad som händer när alla kanaler
är öppna på samma gång
bitar faller på plats, platsen som är nu
ett skepp står kvar och det du

går så långt att du kommer tillbaka
det finns ingen väg som leder ut
hjälper inte om man tar en bit av kakan
alla tvingas sluta på samma ruta


ingen annans

osynlige man (behåller skuggan)

farbrorn sitter på den
utslitna parkbänken
smälter in riktigt fint

han sitter där ensam
börjar bli en vana att
se honom där att han
tynar bort från folks
synfält

polisen med helikoptern
hittade aldrig fången som
rymt

kvinnan bad efter saltet
fastän det var mitt framför
henne

osynlige man tappat ljuset
i livet sitt, behåller skuggan
som han nu blivit, krympt
gått ner på knä, bönat och
bett, kysst fötter, sugit in
dåliga sidor - lort och skit
endast skin och ben är vad
han bär, inga frukter att ge
till änglarna - resenärer
stannar aldrig kvar när de
fruktar död

puss el (män blir kvinnor och kvinnor blir män, igen)

blad från blommor faller av
går ner i källaren, uppfostrar barn
innan de kan se klart å tala bra
höra rätt, känna å skilja på lukten av
gott å ont - få erfarenhet innan
de tappar oskulden till fel partner -
någon som inte alls passar ihop

jag är ett giftigt bär

på toppen står alla unika
på botten står alla lika
rika är de som fikar
fattiga är de som
har tiden att leva
men tvingas gå åt sidan
när bilar kör fram
å täcker synen -
jag bryr mig
inte om hur

man ska göra, jag bryr mig inte om hur det
ska vara - vem säger och tycker så
förutom ni? kommer inte bli en man av folk
om folk är som ni-i-i staden jag blir
till-l-liksom ett litet bär från en stor buske
släpper tag och rullar sakta bort när
allt är klart, känner att utvecklingen är färdig
och tillåter mig börja bygga på egen
stad nära uppväxt men långt från dess lag

hunden bet sig i tassen för att se om det var sant

senapsgul deg jäser till en ostkorv
människornas djur dör innan de föds
känner törsten efter deras kära kött

20.8.10

och allt kom (blåtira)

näven bröt isen, tog fiskkroken
till det mörka djupet
vattnet hade varit stilla så länge
att det hade stelnat
likt kroppens leder inte aktiveras
blivit till hy, extra fett
nu slagits till och personen till
kroppen blivit indragen
i slagsmål, sade att han stod i vägen
de fiskade svar, men han var halvt
medvetslös och kunde inte
förstå eller prata klart
de gav honom ett slag
mitt för hans synfält
för att få honom
att kvickna till
se vart han
var på väg
känna smärta igen, det enda verkliga
leder tillbaka till verkligheten
är den verkligen så hemsk?
ja, det är det enda som
kan vara negativt å
samtidigt inte ha
någon riktig
väg ut

dött väder

dött väder, lika tajt som läder
stillheten fångar fjädrar
i luften, förstenar, färger torkar
korkar sätts på flaskorna
sluter sig och bevarar fyrklöver
vet aldrig när turen kan
komma igen, bäst att hålla igen
fast tag om vad man har
kan förlora det med minsta stag
man tar - vare sig det är
fram eller bak, höger eller vänster
början och slutet består
båda av känslor, moder jord släpper
ut rester och tar sedan
in dem igen när platser åter finns

dött väder, luften varken nere eller uppe
stannat i mitten, ingen kan lyfta ett finger
utan att bli motbevisad av den mörka kvällen
finns ingen lampa som kan tända nuet, uret
finns inget mänskligt sinne som kan komma
fram till en lösning när inte vinden vänder

vulkanen åt oss alla

gamla gator där färskt saliv bubblar
delar av mur har rasat och kastar ögonen längre
graffiti återfinns med gamla slagord
gravar efter en död revolution, det hela blev kalkon
tar upp en sten och slänger riktat mot
strömmen - de glömde att ta med en av sina vänner
jag lägger mig ner, mitt på gatan och
väntar på att en bil ska komma, men det kommer
aldrig någon, finns inte längre något liv
och när inget liv finns, finns inte heller död, jorden
är ett hjul som sitter fast i lera, snurrar
runt i onödan, går om allt igen och igen, når aldrig
slutet - endast det vi alla känner till

heart (hear my art)

har jag
sagt att jag älskar
dig lika mycket
som jag älskar mig
själv?

om inte, kom hit så ska jag
visa dig, ta dig innanför min
hud så du får känna hur pulsen
pulserar likt ett tåg som aldrig står
stilla - alltid passagerare att hämta upp
röster och fötter som ställer frågor och går
trycker på knappar, stänger av och sätter på
debatt på teve - alla får komma till tals, säga hur
de mår, så lyssna till mitt hjärta, dess slag är gatstenar
som skapar vägen fram mot ljus, likt dina ögon nyfikna
solar som ser ser hur allt går till, ser till så att vi gör rätt
onomatopoetikon är det mäktigaste språket
alla ljud som vi inte kan skriva ner
har störst betydelse i våra liv

icke röra jorden, icke se solen, inget annat att göra än spring-spring-springa

svarta skinnbyxorna
stryper benen
suger upp all svett
soppar undan
sanden efter uttorkad
kropp - dalar
iväg med vinden
för ung för att kunna
gå stadigt, vinglar höger
till vänster på raksträckan

kom och spring med mig
med en tom dagstidning
över huvudet i regnet
dropparna är toner
som skrivs ner
nyheterna är
inom dig
det är
du som utvecklas och når
bortom jord, du är
drottningen av
kameleonter
tunga av
gummi
ta och
nå platser ljusår ifrån oss
kan anpassa dig till varje
miljö, klä ut dig om
du vill komma in
i ett annat rum
styra en
annans
värld

du är ett tygstycke
min flygande matta
som jag reser med till
öar där jag bygger städer
av skogarna som finns
från bark till berg
naturen är hem
till fantasin ovan
trädtoppar, trädkronor
fågelbo, får vingar och flyger
upp, upp - tackar ibland med brev
fjädrar i regnbågens färger pekar
åt skattens håll, träden faller av
blixten och löven kryper ifrån
för att hitta sin nation

gigantiska steg

plektrumet är en pil
som leder dig dit
där det finns
livligt liv
det handlar inte om
elektricitet, utan
kliv in i hjärtat
som lättas

helvänd

du ska få tillräckligt att äta
du ska få äta tills du blir fet
jag ska kunna ta i nackskinnet
och lyfta upp dig likt en katt
bär sina ungar tillbaka till
hemmet där de har rymt

ska hänga dig från himlen
och när regnet faller ska
du falla med, dropparna
spikar som hamras ned
du kom fel - ditt hem
är under jorden, du
är menad att bo
i helvetet

19.8.10

bygger en villa medan jag vilar

å-ja' är alltid på villovägar
går vilse i mitt hem
det och jag förändras jämt
liksom resten av
världen - vi förändras aldrig
lika utan går mer
och mer åt olika håll, jag är
en heliumballong
som flyger högre medan de
andra blir fästa vid
jorden

sitter på stranden
tar det lugnt
stranden och jag
är lika på så
sätt att vi aldrig
kommer att
bli hela, ligger i
flera delar
var för sig, räknar
var och en
har all tid i världen
som finns
undrar om jag kan
bygga ett
berg eller ett tält

efter ett tag lägger jag
mig ner, sjunker
in, lär känna dem lite
mer - gör en ängel
och flyger iväg

huden och dess porer är
en strand med dess korn
vi är lika på så sätt att
vi är torra fastän vi
alltid har något
att dricka
vi är lika på så sätt att
vi är lätta, följer med
vinden fast kommer
aldrig upp

håller alltid nollan

jag verkar aldrig kunna
ge några andra än
mig själv det de vill ha
utanför min hud
ser världen inte likadan
ut och jag vet inte
alls hur jag är i andras
ögon som ibland
genomborrar av längtan
och ibland av hat

brukar inte riktigt bry mig
de får komma och gå
som de önskar, men emellanåt
känner jag att jag har lust att
bjuda in och visa mitt paradis
när de inte har något hem att
komma hem till, inte där de
vill spendera sin sömn i
faller alltid för destruktiva själar
även om vi alla är sjuka och
skadade av något så finns
det något självklart och
äkta att dra fram och
försöka laga, även
om det inte går
helt, så går
det alltid
en liten
bit...

aldrig mållös

min mage är en sol
i ständig solförmörkelse
ett svart hål, ständigt
hungrig, sugen efter mer
står aldrig stilla, är
ständigt i rörelse, klotet
snurrar och jag följer
tar alla vinster för alla
fullträffar den får
sätter ihop alla käglor
och når tillslut ett
av mina många mål

(ingen)

herr Ingen kan
vara många samtidigt
den osynlige är luften
atmosfären vid
platsen som skapas av
utseende, lukt
och tid på dygnet är
avgörande för
hur han är, jag undrar
hur hans riktiga
jag är då han aldrig får
vara för sig själv

vacker kammare (fylls med gas)

förstår du inte? du assisterar
mig till min grav
du leder mig in till dödens gap
släpp min hand
och gå motsatt håll, jag klarar
inte av att se...
den jag älskar mest svika mig

feber

tankar är pannan, känslor är plattan
ibland glömmer jag att stänga av
när jag är klar, när
jag är klar
ibland bränner jag mig riktigt rejält
lär mig aldrig att inte stödja mig
just där, handens hy
kommer närmare
skelettet

tankar är pannan, känslor är plattan
gör som i den thailändska restaurangen
framkalla eldslågor från det undre å lägg i
kroppsdelar, få dem lagom bruna, få dem att
andas jord, det naturliga guldet som får oss att växa

min läderjacka och mina läderskor
glider fram på gruset
med ett fast tag om min kalla pistol
som skapar värme du
aldrig tidigare känt och aldrig kommer
att känna igen när du
har gjort det - upp med händerna om
du vill nå högre
mina händer en cirkel
om din kropp
en stekpanna som skickar
ånga upp, upp
säg inte att du inte fanns
utan bara var
en dröm, som vanligt som
nej, inte igen
kom ner,det var inte meningen

gasen i botten, bränn dem på bål
känn lukten av svart stål
lirka upp de halvdödas lås, de kan
inte längre försvara sig
och jag behöver ett avbytarbås
där jag kan sätta mig och
slippa vara den jag är för ett tag
min ros har inte längre
några blad kvar

dra tillbaka er armé

dumma amerikaner tror att stater är länder, dumma amerikaner tror att världen cirkulerar runt dem
dumma amerikaner överdriver med känslor, dumma amerikaner spelar för att bli omtyckta
dumma amerikaner klarar sig inte utan vänner, dumma amerikaner ljuger för sina vänner
dumma amerikaner får respekt av andra dumma amerikaner när de har stora smycken och bilar
dumma amerikaner tror att de kan få vad som helst
dumma amerikaner tror på en gud så mycket att de skulle kunna döda för han/henne
dumma amerikaner är inte riktigt säkra på om de har varit med i Vietnamkriget
dumma amerikaner kan köpa vapen fritt och skjuta hejvilt - de tar ju bara liv
dumma amerikaner tycker att pengar och utseende är det absolut viktigaste som finns
dumma amerikaner censurerar svårdomar i teveprogram likt andra länder dubbar -
vill inte höra sanningens röst, blir för mycket på en och samma gång
dumma amerikaner tror att Barack Obama är muslim
dumma amerikaners utbildning är fester, fyller deras huvud och liv med drinkar och kokain

deras konst (och sport) är snart det enda som kan rädda dem, men konsthandlare- och samlare
förstör den, lägger pengar innan känslorna hunnit växa och fått uttala sig

gyttjig sprättkniv

våra tårar är av lera
skapar sår djupa
våra tår har brutits
efter ha nått mållinjen
som innebar slutet
tiden före eftervärlden
bygget än pågående
inte fastspikat, så allt
föll över och naglarna
biter nu i marken, börjar
tugga för att göra en tunnel
ut och få pris: förhandsvisning

heavy people have heaven inside

tungan gör oss tunga
bevisar att vi har ett djup
värt att fiska efter

skorsten

pipan är en håv
dess nät är likt spindelns
bygger upp en
osynlig mur och inväntar
att någon ska
gå in, falla omkull så man
kan stjäla livet
under sömn, drömmar
födda i rymd
luft fylld av damm och dis
smutsiga och
rena föremål hand i hand
nedför gatan
går de och vaggar armarna
fram och tillbaka

silar fram guld
i gryningens silverfrost
då solen reser sig
pekar ut, avslöjar hemlig
het-het - brinner
så nära hjärtat det ligger

lik / vem är du?

hon var lik henne
som en dubbelgångare
pressad mellan
väggar, tryckt fram en
kopia, svår att
särskilja med original:
personlighet
hår, hudfärg, ögonfärg
födelsemärke
längd och vikt verkade
vara exakt detsamma

jag undrar om hon dött
och att detta var hennes spöke
besökte vårt hus, utan
att någonting säga - ville bara
döda, förstöra, stöka
till i våran hjärna när vi inte kom
på vem hon egentligen
var, tänka hårt, länge och mycket
av ren nyfikenhet tillslut
ge upp och fråga det ingen vet
frågan som ställer till

delar av mig brinner upp (på ett altare)

vänstra handen är första valet
texten börjar alltid från det hållet

åh, P, mitt kära alter ego
jag har ett helt album med bilder på dig
de har en gång tagits, det var förr
men det är också tack vare dig en framtid
kommer, ja - de formar mig nu å
för alltid, visar hur jag ser/såg ut - hjälper
mig veta vart jag ska börja från
utveckla mig själv, ja, J - historien slutar
aldrig, fortsätter inom, även om
min kropp är kort är den kompakt, får plats
med mer än man kan tro

vänstra handen sätter första tecknet
på det blanka pappret, den nummerlösa sidan
får allt att rulla mot evigheten vilket
är livet baklänges - går tillbaka och rättar, ser
till så att inga slarvfel har gjorts

ingen vinner dragkamp (repet hinner gå av på mitten)

våra läppar ihop
fastklistrade med varandra
byter känslor och
minnen tidigare inandats
bevarat i lungor

en halva var är det enda vi har
ensamma enskilt, det är
hundra procent i våran värld
två halvor tillsammans blir
tvåhundra och en alltför
hög intensitet, för mycket energi
i en kropp: tankar, känslor
är ankare som går loss
släpper taget, låter skeppet segla
iväg - gör sjömännen fast på ö

våra läppar ihop
fastklistrade med varandra
har vi gått för långt?
det är trots allt bara kärleken
som krossar hjärtan

blåsa bort med vinden
grus från staty rulla
på en öppen, grå gata
aldrig nå något åter
vi band inte fast tunga

nuddade aldrig frusen
lyktstolpe vars
lampa lös trots allt, vilket
väder det än var

gick på det psykiska före det fysiska
ett steg i taget fick konsekvenser
du föll ifrån mig och jag dig

när vi var små pojkar...

när vi var små pojkar
tyckte männen
att vi var små flickor
svaga och fega
gungade hellre än
högg veden
ville komma upp och inte ner
inte hugga sönder ben
å göra det omöjligt för oss
att gå bort från denna
värld från början ovärd att ha
män okänsliga, men
sedan värd då den släppte dem in

jätteglad omfamna flera sura

jättelik kvinna sover på mage, öppen mun med håret neddraget
vattenfall med hårda strålar skyddar skatten
ta chansen, gå in och sök skrattet

tidzon

kompassen är mitt fickur
som jag tar upp
granskar snabbt medan
jag tar steg fram

det är inte tiden jag vill
veta, utan hållet
jag går - ser om det är
mörkt eller ljust
lära känna mina områden

kullager runt som klockans mitt
håller ihop alla visare
en visselpipa får vinden att vina
leda till något riktigare

köp skor som passar
perfekt, ha ett
litet andrum där luften kan
trycka fram vind
och bevara alla minnen
du plockat upp
under dina steg på vägen
tidigare främling

stadsvandring

gått långt och länge
fötterna brinner
underlaget hårt, får
aldrig vila, mjukna upp
mattan är av silver
spikar, istället för röda
rosenblad, men ta
av skorna så ska du se
att det kommer det
med

18.8.10

matain, putaut

han har cigarett i mungipan
den nickar instämmande
försäkrar att chefen vet vad
han pratar om

röken försöker binda, ta bort
den andres tankar och få honom att lita

glöden försöker få honom att hålla med
bli alldeles uppspelt av allt som sägs

fotnäk

"alltså... varför kan man inte
komma hit och titta på foton utan
att behöva se nakna kvinnor?"
sade den ena kvinnan av de två som
var i 20-årsåldern, medan de
gick ut från museet smått besvikna
och jag tänkte: "...ja, skulle vi
ha kläder på oss om det inte vore för
kylan som människan successivt
byggt upp med väggar för sig själva och
varandra, väggar som känns mjuka
i början? jag menar, det var så vi föddes
varför måste det kännas obekvämt
när det är det mest naturliga? vi är alltför
bekväma, lögner är lätta att anpassa
sig till, men mig kan du inte lura - jag hör
din röst vika sig när tankarna flyger
iväg likt ett pappersflygplan till den rätta
meningen - det är därför jag fångade
dina ord, knöglade ihop, kastade i pappers-
korg och gick ifrån, av ren reflex
kände jag på mig att du skulle döda vår relation
med ögon som påtvingat log, så jag
gjorde det mindre smärtsamt och gjorde det direkt

tärningens hörn (framsteg i nuet med dåtidens gnista)

jag gör en scen med ett magasin
såsom tidning och pistol
siktar in, skjuter iväg gamla bilen
pratar om sitt liv medan
jag tittar ut, ögonen i den tomma
ramen som fylls med hjälp
av landskapet med oceaner av färger
farten tillåter allt smälta
samman och luta sig bakåt medan
mina ögon masserar, tar
in i huvudet och fantiserar ihop bilder
av både då och nu, det som vi
rentav hoppade över, steget emellan de
två fötterna - allt för att gå direkt
till rolig stund, men det är processen dit
som är värd lysande guld, idéer
som aldrig tar slut, utan fortsätter att gå



det finns en springa (om du är vaken)

svenske kvinna, svenske man
med på ett hörn, står på kant
klagar konstant - letar efter
de negativa delar som finns
gråa dagar är vad de vill måla
för de kan inget annat skåda
ger upp lätt, stannar kvar i
helvetet fastän de vill ifrån
försök igen, du ska se att det går
få något mer för varje gång
men, det är sant - det du har
förlorat kan du inte få igen
och jag tror allt att ni är lite rädda
att förlora hem och pengar, men
snälla, det är inte hela världen och
kallar ni huset, lägenheten för hem?
vad är då modern som födde dig?
bryr du dig om pengar när du kan få
någon att älska dig - inte ens
med så mycket ansträngning
behöver bara vara dig själv...
och, ja - jag vet, jag vet, det är en klyscha
som kanske inte ger ett skit - men har ni
funderat på att släppa allt och falla bak
för att göra allt spontant, öppna upp sig
själv och brista rötter så de kan växa till
sig starkare och längre än någonsin förr?

snörad och klar

armarna utsträckta
händerna håller handduk
bakom rygg, torkar

likt en ung judisk skoputsare
till man med gubbkeps, vit
skjorta och hängslen gör
sitt jobb, får skorna att
skina av sitt egna saliv
gnuggat in i skinn

ligga och sova i natt
drömma likt en ängel flyger fram
ostörd över ondskan

...och sakta vi gick genom stan

nyss hemkommen från virrvarr
den staden har midsommarkrans
året om, det kan jag säga er, men
det är inte alltid det är blommor
med ett skinande leende på, nej
ibland är de vissna och gråter floder
och jag kan känna hur jag gungar
från humör fram och tillbaka
trött och livlig samtidigt är
som en kick - trött likt
något som gått, men
livlig som om jag
lever, lever i en
annan tid med
tidlös konst

17.8.10

nerver tryckta

fingrarna på pianotangenterna
molnen får mycket att bära
tonerna är likt regndroppar
först kompakta, sedan
när de träffar mark breddar
de ut sig till pölar, slå
ihop allt som är svart å vit
på grå väg, komma upp
med nytt, ett djur som någon
aldrig tidigare har sett
men har hela tiden varit
närmast oss - en fisk som
simmar i våra magar, rör om

publikhav

publiken överröstade musiken
tog kontroll över instrumenten
inget andrum, ingen sekund med
det vi uppfattar som tystnad
publiken kom närmare varandra
inget mellanrum, ingen yta tillräckligt
stor för att vara det det vi uppfattar som frihet
blev ett fängelse, alla anonyma, alla lika behandlade
ingen respekt utdelad, endast mat för överlevnad, så de
skulle kunna fortsätta leka -
det fanns ögon det svartnade för
det fanns skor
som stämplade deras destination

kom ihåg mig...

kom ihåg mig som ett föremål
kom ihåg mig som en tidpunkt

kom ihåg mig som en temperatur
kom ihåg mig som en smak
kom ihåg mig som ett ansiktsuttryck

kom ihåg mig som en färg
kom ihåg mig som ett ljud

för vi gjorde så mycket tillsammans
och vi hade ögonblick där tiden stannade

djupupp

det enda som kan säga allt är tystheten
känner du vishetens far?
det är inte varje dag han
yttrar sig och det för att det inte behövs

vindslag är fingrar som knäpper - tänder ljus

det finns inga fjärilar för dag och natt
båda är samma, de laddar sina batterier
när mörkret fallit, sträcker ut sina vingar
och låter dem torka för att åter kunna lyfta

lyser sedan starkare än neon
mer levande, blir stjärnor
för dagen att följa och
avläsa tecken, men
inte fånga, då
försvinner
betydelsen, måste hela tiden
röra på sig, annars dras målet
ifrån och åker bortom synhåll

isolera inte

han behövde cola för att coola ner
komma ut ur tröttheten som fortfarande
plågades av en mardröm overklig
ack så tydligt beskrivet till syn att ögonen
höll på att sugas in likt en igelkott
rullar ihop, eller några springer ner till
källaren på grund av åska - han
kunde inte ta den risken, att bli lurad till
en återvändsgränd, bli omringad
och knappt kunna ta sig ut, tillbaka hit

få färder tillbaka

foton är fotnoter till fötter
trampar på döda löv
rysningar i kroppen först efter
tappade något, men
försent - delat och bortblåst
åt olika håll, minnet
kvar, välj dörr att öppna först
vad av det du minns
kan vara rätt, kan ta dig in i
det ögonblicket

tårna tar sig ut ur isslottet
slår sönder väggar
för att få röra sig fritt
hela foten kan nu
känna efter helt och hållet
utan att den hålls i
koppel, att den snarare
har sågats av, ritat en karta
flera sidor lång, ligger
i en pärm , känna igen tid
och plats genom en enkel bild

gå in, dra på

stråkarna får mig att känna
maskar krypa under hud
vidrigt bra, kärleksfullt mjukt
sorg som säger: "jag kan
åtminstone lita på dig" *buhu..*
ansikte mot axel, axla
person - hur den känner sig

stråkarna får mig att
känna mig som en riddare
som rider på en häst
med en spetsig lans i hand
går jag för att trycka
ett hål genom luften och
sugas in i allt som hänt

det bäddas för ondska

de mörka molnen är skuggan av att någon
kommer närmare och ska sätta sig
blixtar är urin som spolas ner
rent vatten som förvandlats till smuts
får lågor istället för blommor att växa upp

växa upp egna

jag vill göra de små berättelserna stora
öppna, dra ut för att få varje nyans
de ska vara så naturliga att de sticker ut
de ska vara så naturliga att de sätter
folk i trans, gungar fram och tillbaka av
ordens klang och meningarnas takt
kunna fortsätta själv när pappret är blankt

från hela världen

tal rik talrik med flera olika maträtter på
olika tungor med olika smaklökar
pratar fult eller fint som ljud eller kyss

"vänta, någon ringer på min andra telefon"

min verklighet handlar om
att pendla mellan
medveten-å omedvetenhet
vissa delar sköter sig per automatik
vare sig jag vill eller ej, kan
få särskilda uppdrag
närsomhelst, morgon som kväll

min verklighet handlar om
att pendla mellan
vaket tillstånd
och sömn - här eller där
nu eller då, veta vart jag står
anpassa mig till dörrar
kunna gå in, eller
blanda mina egna färger
av uttryck som inte passar på
grund av att de bara finns
hos mig (för tillfället)

ficklampan av plast lös upp - mot himlen

han hatar vad han känner
den pinsamma sanningen
han sade att han visste
men den låg på djupet när
han skrapade, tårna vispade
runt i vattnet lite lätt och
det tunga kom upp och anföll
bakifrån när han gick därifrån
ett monster av lera fick tiden
att verka stanna upp, så segt
han kröp, försökte komma ifrån
alla känslor var som spikar
som hamrade fast honom på
bryggan vilken lyftes upp av
vågor och hängdes i tak likt
pojkens - i honom - idol batman
väntar på att fienden ska
komma hem efter arbetsdag
nu var han inte någon hjälte
dock, utan tvärtom, han
hade blivit en av dem han hatat

ögonblickens illusioner (innan filmens tagningar)

det regnar regn, inte vatten
det är något speciellt, som fotspår till skatten

nu eller aldrig, för tänk om solen får allt att torka
då är detta den enda chansen

vem vet vart tiden går
vem vet vart vattenfallet
från ovan omkramad

av ånga egentligen faller

från, kan inte se, för
tätt - en vägg tillåten att
rita vad man vill på

sedan rasa och bakom är
det i levande form

om jag bara nådde upp...

rep av sand är det enda jag har
så fort jag tar som lasso
kasta upp och fånga klippkant
smälter den från mina
händers kroppsliga värme och
blir ett med marken
är det meningen att jag ska
bygga ett eget berg
och nå upp till min älskare?

trappan upp är aldrig full

kikar ut ur titthålet i lägenhetens dörr
ser ett tomt trapphus medan jag hör regn
regnet tar ut mina ögon, omfamnas och somnar in
reser sig i form av ånga, beger sig till himlen där mina
aldrig har varit förut, får se allt som drömts, både hårt å mjukt

dear old stockholm

ingen båt, nej, utan
en holme byggt av stockar
en udde så udda att
den kan förflyttas i tid och
rum, genom mörkret
såväl som ljusets lugn
stillheten finns överallt
det är inte tiden som går, utan vi
trippar ifrån, vågen sluttar åt ett hål
finns så många nålar att hålla reda på
att de lätt försvinner i tyget
och kan därför bli svåra att
hitta när man återvänder
beror på vad som hände
hur starkt minnet trycker
som spänne, som bokmärke
säger: "följ mig hela vägen.."

vi är myror

inuti trädets stam finns lägenheter
hissar i trapphusen för dig högre
och längre tills det börjar att
blomstra av att drömmen
når verkligheten

ser ljus... (täckas)

flamman är flum -
varför skulle det annars komma
rök från den? varför
skulle den annars komma framåt
med rörelser som
liknar hypnotisörens reflekterade
i skrattspeglar?
en skrattretande död omringar
kala ljusstakar
den som går skapar inga djupa sår
utan begraver, glömmer bort
bygger lager likt de höga
går över gränser -
varför skulle de
annars falla ner i graven tidigare?
når framtiden innan det är tillåtet, får inget
röra - inte ens med handskar på
inte stelnat ännu, kan
förstöra tänkt form

harjoa newpa

flickan med mjuka fingrar knäpper likt änglar
med deras ögonlock för pärlögon blinkar
ögonfransarna utgör vindarna med
varma höstlöv i spetsen till bytet
som de ska omringa, bilda
stormen, hjärntvätta, en
lätt cirkulation i början
så det inget märker

förläng regn

dra i tröjan, få fler val av färger
till din dag, men desto
fler trappsteg att ta för att nå
utgångspunkten igen
bestämmer när, var och hur

dra i tröjan, få fler strängar på
lyran som du spelar med
men desto svårare att spela en
låt som hänger ihop med
och för allt som vi gör i detta liv

motgångar tills
efter skörd

få växa igen
då när kunskapen

är större
än förr

psykiskt spö

det finns inga spöken -
det är träden i skogen vid vägkanten
och dess lyktor som
frambringar skuggor av själar täckta
av luften som hud
blad såväl som växters, såväl som
pennans väg förbi
namnlösa kvarter mot dödens rike

tiggare (›kasta stjärna‹)

håller upp röntgenplåtar mot skyn
granskar stjärnor och deras ljus
hur långt ifrån är de? hur stora?
kan de dra mig igenom denna tid?
kan de täcka min kropps bild?
jag är inte som jag ser ut

16.8.10

dela - lämna kroppsdelar på alla världens platser - förena

jag vill vara separerad
små delar, men stor tid
hinna undersöka och
ge allt vad det behöver
för att utvecklas, växa upp
det som varit i mig från början
skicka bort och önska all lycka

jag vill vara omkramad
slippa frysa när jag tynar
bort, varken upp-eller nedåt
utan fram, fram - dit, ja, där
ingen varit förut eller kommer
att komma, då jag är den enda
som kan känna dess blindskrift
dess ögon granska medan jag blundar

repris 0 kr • öppen mot evighet

›sitter och lyssnar på Johannes Anyurus sommarprat
upptäcker att vi är olika i likheten - rygg mot rygg
///////////////////////////////////////////////
för allt går runt, allt utgår från samma punkt
en står på framsidan, en annan på baksidan
/////////////////////////////////////////
helt skilda liv i erfarenhet och uppväxt
sociala kretsar,egenskaper - skrivsätt
//////////////////////////////////
men fortfarande liknande tankar
om tid och rum, minne som
/////////////////////////////
tinget vilket allt snurrar
omringar med
/////////////////////
händerna
slutna‹

kladd blir ditt krulliga hår - vackert

jag och min inre familj har dig som totem
varje högtid dansar vi ensamma runt
alla fantasier om dig - en påle, en
mäktig hög av papper fyllda av
vacker folkmun, din så stor
tar upp en hel stads
invånare, å - jag
går ner på knä
bugar och ber
"kom ner
till mig"
viskar så högen
inte rasar - ska
komma självmant

er far Enhets tanke

("jag har två ögon - en
talisman och en amulett
den ena bygger väg medan
den andra tillåter mig att fortsätta
jag får inga skuldkänslor, kan
se på allt, hela sanningen
för jag vet att jag kan
hjälpa till, vare sig hur mycket
kan det åtminstone bli ett
snäpp bättre - fast bara
om jag bara vill…")

koraller i svarta hav

fyrverkerierna är lampor som tänds
i det mörkaste mörka, men släcks direkt
såg vad som fanns framför och tappade
ficklampan av ren chock och skräck

fyrverkerierna lämnar efter sig hål dagen efter
inga moln, ingen strand - de mörkblåa vågorna
kommer rakt på, väntar att ögonen ska öppnas
sedan lägger de all tyngd samtidigt som ögonen
inte kan stängas - tvingas jobba hårt från början
om det ska ske några framsteg bort från blues
bevisa att man kan bli riktigt ren av smuts

tvättar ansiktet med kallt kaffe, blir så mycket piggare då
simmar upp till ytan, huvudet genom atmosfären
med ingen luft, men all historia - andas in
allt man gjort, se bilden både från
nära och från långt håll

it's no big deal (hela tiden)

det spelar inte så stor roll om man flyger eller har fötterna på jorden
det spelar inte så stor roll om man står eller sitter på stolen
hög eller låg, stilla eller hela tiden i rörelse
det spelar inte så stor roll om man tagit droger eller bara inte sovit
det spelar inte så stor roll om man fått ett tråkigt besked eller en smäll

det spelar inte så stor roll om man är liten eller stor
det spelar inte så stor roll om man vet eller tror
inget är säkert, allt ändras hela tiden

det spelar inte så stor roll om man är svart, vit eller gul
det spelar inte så stor roll om man är snygg eller ful
alla kan vara lika fina, gäller att visa rätta sidan
det du känner och inte bara vad du tänker

det spelar inte så stor roll vad man har gjort, det är förbi
man kan hela tiden börja om på nytt, det är inga problem

det är ingen stor grej att få underkänt på ett prov
det är ingen stor grej om man skitar ner sina skor
det är ingen stor grej att inte säga tack, utan bara gå
det är ingen stor grej att säga fula ord - de är bara ord
för mig får du visa sylvassa horn, om du faktiskt känner så

det är ingen stor grej att dö - det är inte universum
som exploderar och utplånar allt i sin väg, utan snarare
expanderar, vågor från en sjö kommer in mot strand, täcke
täcker dig, tar dig djupt ner i en källare där alla bortkastade
timmar samlats - nu redo att användas, alla får vi andra chanser

spökskrivare

han gav pappret till den enda som kan
hålla i den enda penna som kan skriva på det

kvinnan skrev först på att hon godkände
sedan började hon skriva den
beställda historien

konst skapade oss
alltså kan vi aldrig gå för långt

bo av strängar

hjärtat går i fyrtakt, tillbaka till ett
efter fyra slag, om och om

jag föddes när min mor föddes
hennes hjärta fick mitt att slå
som en hammare slår ner spik
växte jag upp och en dag när
hon tog ett djupt andetag fylldes
hennes lungor, blev så stora att
de tryckte ut mig likt väggar pressar
när alla känner det är dags att lämna

min blomma hade slagit ut
mina vingar hade blivit tillräckligt
stora för att kunna vila i luft

15.8.10

limpsläp till koncentrationsläger

är ännu inte döpt - vandrar på limbo
gränsen mellan himmel
och helvete, riskerar att hamna i det
sistnämnda om jag inte
hinner bli dränkt innan min död

är ännu inte döpt - vill kunna byta
namn från och till
byta mask som man byter kläder
livet är ett skådespel
jag vill spela alla filmer som är
menade för mig och
sedan somna in
då jag inte
längre
kan
utvecklas mera

vad spelar fasta pelare för roll
när allt ändå kommer att rasa och blåsa bort
när var och ens tid är kommen

bättre att flytta runt och hålla igång
kunna behålla kontroll
än att låta någon annan ta över kropp

det är en gräns jag dansar under
till musikens rytm, en pinne
som sänks desto djupare varje gång
men mig kan den inte sänka
jag går med huvudet sist, åh, det är
endast dårar som rusar in
de som lyssnar för mycket på andra
innan de känner efter för
sin egen del, ja, vad tycker de? är det
egentligen någon bra idé?
har de inget bättre för sig än att lyssna
och lyda en man som är
fullständigt trög och inte verkar veta ett
dugg om hur livet faktiskt är?
han om någon borde vara en av dem falla
i hans egna, mörka fantasier
om död - komma till det varma helvetet
med de kalla personligheterna
hittas i gryningen alldeles darrig och kall-
svettig - samma tröja tvättad
för många gånger om, tappat all färg och
blivit så liten att den tryckt
hans mage så allt han ätit kommit ut

jag dansar limbo, leker med livet
de andra verkar ta första släpet
till arbetet de inte vill ha, men
känner måste ta, för det är
så mycket pengar att få
i den branschen om
man jobbar på
riktigt bra

bond (impro)

trumsolot är pistolskott efter
fången som flyr
cinematiskt verkar det jaga luft

kan pricka hur lätt som helst
bara sikta framför, men
varför planera om man vill leva?

varför planera angående
vart man ska gå
när man kan hitta nya vägar
vid sidan om

ta en rundtur, aldrig otur

stryper

modern flätar dotterns hår
två på varje sida
tätt och hårt

tyglar att hålla när
hon rider iväg

tar beslag över hjärna, den
trycks mot ett hörn
tvingas göra vad
som sägs

krama liket

kista kisar
vågar inte öppna
först försäkra
att alla har gått så
ingen hör eller
ser vad som pågår
och pågått

döden lurar livet
varje dag, livet
springer så snabbt
döden går lugnt
bakom, inväntar fall
efter slut på ork

solen dras bakom molnen
kollapsade och förs nu
till sjukhus för
operation
ändra tillbaka till dess
vanliga tillstånd
vanliga jobb
vardag
inte byta mönster får då
tappar den åter
kontroll

skuggor från vita molnen
en färgkarta emellan
distansen lång från
jord till himmel
alla bär på mörka sidor och
mörka sidor står ut längre
de kommer fånga om
du inte stannar
vänder dig
om och
riktar ditt öga mot deras
vit mot svart pärla
lampa in i grotta
undersök, låt
inte rädslan
övervinna