Det är dumt att ljuga,
säger mina barndomsminnen
av de vuxnas dåtida råd,
när jag nu försöker att skriva.
Trots detta föredrar jag
att säga att jag har slut på ord.
Blir enklare att förklara
varför jag står istället för att gå.
Men egentligen finns orden alltid här,
precis som äpplen till mat växer utanför
och äpplena är ord i sig
och bör därför vara inspiration nog
att få mig att komma ihåg
något med dess färg smak och form. Fast
äppelträdet liknar mest en ställning
vars syfte är att
bära cirkulära föremål
och genom det
bli en modell över ett
solsystem och
här sitter jag - ett svarthål, måhända,
för visst är jag en del av det, likt
tiden har en del i vårt liv
utan att vi springer runt, inom ur,
som hamstrar uppfinner
sitt hjul igen och igen, utan att
komma någonstans, då de tar allting
alltför bokstavligt.
Som om de läser ord
i en mening
i alfabetisk ordning
och därför
inte förstår meningen
med
/ livet /
utan
(-
-
-)
.
