28.6.12

tugga

det är ett gap mellan
färgen och duken
smaken och maten
orsaken och valet
tanken och svaret
fred och fredligt
stolen och att sitta
att skrika och ropa
varan och priset
ordet och meningen
och det kanske är
därför det kan fungera
nå, se då till att bevisa
d
e
t

27.6.12

med inga spår spårar man ur

jag rehabiliterar
faller ner i gamla spår
sticker hål i ådra
istället för att stumt slå
på platt, torr hy


jag rehabiliterar
räknar trädets ringar
går igenom dem
och fyller yngre år
så jag åter kan lära mig att gå

gå ur
detta

som faller ur mitt
grepp, täcker
upp mina fingrar
och gör min
hand till en macka
att knacka
på den levande
sjön 

av

rader att skriva på
gör mig till en penna
jag har kvar svärtan
att ta bort smärtan
med

ta upp den röda tråden
sätt in sladden,
koppla upp telefonen
släng metspöt i
mitt undermedvetna
jag tror att det
finns
några fiskar


som behöver mer än att skaka liv i sig själva
när landet är upptäckt
och jag finner din hand i min hand naturligt

A) tt återuppfinna hjulet

Det är dumt att ljuga,
säger mina barndomsminnen
av de vuxnas dåtida råd,
när jag nu försöker att skriva.

Trots detta föredrar jag
att säga att jag har slut på ord.
Blir enklare att förklara
varför jag står istället för att gå.

Men egentligen finns orden alltid här,
precis som äpplen till mat växer utanför
och äpplena är ord i sig
och bör därför vara inspiration nog 
att få mig att komma ihåg
något med dess färg smak och form. Fast
äppelträdet liknar mest en ställning

vars syfte är att
bära cirkulära föremål
och genom det
bli en modell över ett
solsystem och

här sitter jag - ett svarthål, måhända,
för visst är jag en del av det, likt
tiden har en del i vårt liv
utan att vi springer runt, inom ur,
som hamstrar uppfinner
sitt hjul igen och igen, utan att
komma någonstans, då de tar allting
alltför bokstavligt.

Som om de läser ord
i en mening
i alfabetisk ordning
och därför
inte förstår meningen

med
/ livet /
utan

(-
-
-)
.