dom i no

puls plus puss, andas in luft

till någon som är

utanför dig,

gör så vinklar gå ihop, ljus

med strålar studsa,

få de olika

färgerna de har att bli som

ett alfabet - stå i

rad, men

blanda för att bli något av

spik (kalendern hängde sig)

valborg, en fri vilja brinna

elden med dess lågor omringa

bilda en stad som står på

gränsen mellan kärlek och hat

av deras mest

passionerade former, utanför

formernas linjer utanför

linjerna som gör formerna till

former, utanför så de kan

forma nya former

ryck bort ett hårstrå från

ditt ben, introducera för

ögonbryn - taket,

himlen över allt vi ser -

dela med sig av

minnen, sin erfarenhet,

få molnen att gå, lämna

dig ensam

att utforska hemmet

som

egentligen är okänt

de sköt upp raketer för skojs

skull och regndroppar

föll ned, himlen blev sårad, men de

brydde sig ej, gnuggade

endast händer mot varandra

mer, värmen spred sig

upp över ytan, nådde naglarna vilka

speglade känslan till

gnistor som satte fyr i gräs

knyt orm fort

kom på sidospår, bort från centrum;

vandrar nu i en gränd, prostituerade står

runt hörnen och försöker dra mig in -

desperata över att få lägga sina tassar på

pengar, men de skulle ändå inte få

behålla någonting eftersom de står längst

ner; mörkret lägger sig och blir som

en extra hinna, lamporna vid husväggarna

är så svaga att de blandas med mörkret

och får känslan av mystik att framträda;

varenda ljud låter gammalt, i klass med

golvplankor som knakar, ögon en morgon

slem, grus, blandar de i under tiden man tar en tupplur,

se upp, det finns ett slut,

se till att du vaknar innan de blivit majoritet och

förutom ögon även tagit

öron, hals och mun, isolerat dig från nu, skapat en annan

verklighet

som inte verkar sund,

snarare

grund

odd

om alla djur är

djuriska, är då alla

odjur mänskliga?

lik---gil--tig

det finns ingen kraft att ta, ingen att ge

jag kan varken skratta eller spy

även om om jag vill

jag är den genomskinliga påsen

du ser liggandes ensam på asfaltsvägen

där vind slår omkull allt i sin

väg, jag fylls med

luft, blir rund å rullar mjukt,

om någon frågar något svarar jag med

ett axelryck

likt en marionettdocka

tar sig upp

mitt armbandsur är min boj,

räddar mig inte från att drunkna,

utan stoppar mig från att flyta fritt,

jag är arresterad på livstid, mitt

hus är min cell, har husarrest - vid

minsta rörelse får jag en elchock,

vaknar till vilket är som att

somna ännu mer

då jag lever för drömmen

att komma ur denna verklighet som

är så verklig att allt är skit

som drar mig ner

hoppas på det bästa

du får mig att ljuga, säga att jag älskar,

hålla kärleken framför rädslan

en källa som är en källa

rent bokstavligt;

ogrundad,

men, alltid ett hav där man kan fiska

igenom eldring

du går i dur, för du är motsatsen

till mig, din skugga som bildas

av ljuset du kastar omkring dig

du går i dur, böjer dig i imperfekt,

lämna för att gå fram, blir kubism,

ljuset studsar, bildar ring perfekt

färgen rinner (bort från tavlan)

solen faller ner som en droppe

likt en fågel flugit in i fönster och nu, sakta,

rinner ner, lämnar spår efter sig

spåren; en kniv som skurit, slå

och öppna upp, men var beredd på att bli

påverkad - som när man kastar

sten mot hav

är det inte bara vattnet

utan också fiskarna som

känner av

crack in the jelly

they are moving their lips, but not their tounges,

they are eating air, but not using it,

just make the emptiness more present; they are kissing with

their tounges, but they don't touch

each others mouths, just tie and stop the blood

they have their eyes open, but they don't see,

they listen, but focus on the wrong

things, they hold hands, but they don't feel anything more

than just a simple hand in theirs,

their nose is filled with snot, capture the

moment

of an early morning with

much too

little sleep,

never coming through -

staying

inbetween

måste ha bläck att skriva med

det låter bättre än vad det säger,

orden rimmar med varandra,

men inte så mycket mer händer;

kan få plats under en nagel,

likt en bro med ruttna plankor -

skrapar en gång och man är

igenom helt, får vara beredd, se

upp så man inte faller ner, är

skit, ingen nagellack, men bättre

att det är ärligt än ljuger sig

till vinst av vitt papp, handgjort

Hönan kom först

När ungdomen ser framåt, ser den äldre tillbaka. Hyllar sina rötter, tänker med glädje på minnen vilka är händelser som ändrat riktning. Studsade mellan svart och vitt innan han fick balans och kunde gå rakt på en rak sträcka. Hamnar i vad ungdomen skulle kalla svacka, förvandlas till en robot med tanke på samma rutiner dag ut och dag in. En asfaltsväg som varken är ny eller gammal; inga hål, men lätt dammig. Trots att allt är rakt, böjer han sig alltid - byter samtalsämnen när något känsligt kommer på tal. Han vill inte verka konstig, för nu är det på riktigt, inte som förr när man var ett barn och kunde göra misstag. Ungdomen säger att den vuxne är svag, att han gav upp sin frihet den sekund han sade till sig själv att han inte klarade av pressen från tomheten som framtiden gav när den väl var där en dag. Felet som gjordes och än görs var och är att nuet är vad som avgör: om man inte tar del av det, lossnar en efter en av alla pusselbitar, istället för att motivet målas klart.

I need a hug (heat, come and break my code)

I would treat my life as if it was my wife,

if I actually was in love, now it's just a marriage

and i'm not religious, it's just an empty

promise that I can't hold; becuase how could I

possibly be sure, when I don't know

about tomorrow?

I will die with a smile on my face, not on

my mouth, not focus on the details, but the big

picture, it's funny becuase it's true, life

is life - nothing more, the ones with the shortest

memory are the ones who win when it

comes to live life

tracka

tradition efter tradition, inget slut

som att leva och att dö, men ändå finnas

kvar i andra personers minnen -

en osäker bild, förvrids, förvrids och

kvar står vi bredvid som

gravsten, tradition att sätta familj

så nära som möjligt, då

blodets band somså gick, men

tänk om pulsen slog

för någon annan, borde

inte det vara

avgörande med

tanke på

eko?

en egen vilja från en egen individ,

tar sin tid, inte kan man inviga lokal -

klippa av band, låta alla storma in -

innan man vet vad det handlar om ...

midsommar, middag, midnatt,

klockan är felställd på alla utom en

och det den sistnämnda, för

varför är tillexempel middag klockan sex

om midnatt är klockan tolv på

natt, borde den inte ersätta lunch?

annars är det en lögn, annars

är det ingen vän som

skyddar rygg,

tror det är fritt fram,

men, nej, en

glasvägg iför i form

av tätt regn

från en klar himmel

det är klart som ett hjul

rullar; tradition efter tradition,

åker så långt att man inte

vet vart man kommer ifrån, men vet

hur det går till

och det är det enda som betyder, i alla

fall för dem, alla stackare

vars fester aldrig förändrar sig

att det blir som den

grå vardagen

de tror att de dansar, men de trampar marken

gör den plattare så de slippa alla gupp -

de vill klättra högt, högt upp, men vill hindra

att falla längre ned, utvecklar en

effekt av total tomhet

make visible

I will know this, I will notice Sophie's

voice wherever her choice is to be -

in the screen or outside the box, it

won't matter since I will lit the dream

träblåsare

tänker orden som en melodi med nedstamp här och där,

historien, allt går runt, svänger, ändrar färg -

ingen fast takt, men en rytm, inga bestämda bokstäver,

men de ska vara synliga för att kunna tyda;

alla tänker olika, låt oss pyssla, få alla bitar på samma yta

och därigenom ett djup, trots att vi tagit allt

direkt från våra hinnor, men, som sagt, olika vinklar,

mina ögon är blåa precis som havet som flödar,

ingen betänketid, isen som fryser, utformar rörelsen

till en staty, det stela samtalet till ett skämt;

vrid på den blåa kranen och känn själv, observera alla de

tankar som dyker upp först, utgör spricka i

hy, skriver i pannan hur gammal du är och hur långt det

är kvar innan du är färdiglagad för andra

att ta in, äta av, smälta i magen, bli en del av kretslopp

oh, plastic...

a different outfit compared from the inside,

it doesn't really fit, but it looks good

so they don't really care as long they come

along with the group in the big pic.

a different outfit, it comes from the outside

but it doesn't really come in, at the

time when it touch the skin it goes back out

again, act mirror for everyone else,

make them smile, let you be their slave;

take the blood they have spillded on your

hands instead of theirs, ain't it great?

'darling' ur "i behov av tomma rum"

Atmosfären som kaffe och bulle skapar

får en att vakna, det är nästan som att

man kan ta och se lukten som snirklar

sig in i näsborrarna och borrar, spikar,

sätter fast tavlan på vägg, en tavla med

ett motiv föreställandes den nya världen.

Ett perspektiv så djupt att man sugs in,

åker kana nerför ett stålrör som speglar

alla minnen och med dess hårda mjukhet

gör dem till något fint... åker ner till deras

sopptipp som är likt vårt föreställda paradis.

i blodet

stoppar ner pennan i muffinsen,

låter bläcket smeta in sig med såsen,

skriver in ett meddelande, får smaken

att anpassa sig till dess betydelse, då

man är mentalt inställd på det

i behov av tomma rum

Sitter på ett tåg, på väg bort från platsen jag kommer från. Sjunker in i sätet, även om den är spänd och hård, eftersom tyget inte riktigt når. Det är ändock lagom med stoppning och den är tillräckligt stor i sin helhet för att kunna omfamna mig. Landskapet utanför susar förbi, ögonen sätter ljud för hur de tror att det låter, men det är egentligen tyst. Tyst när alla färger smälter ihop och gör så att det snart är natt. Lamporna tänds; insida och utsida/dag och natt byter plats likt en kortlek blandas snabbt. Ett nytt parti.

Jag vrider huvudet långsamt, ser människor som läser böcker och tidningar, har sin laptop på bordet, surfar osökt i cyberrymden, har hörlurar i öronen, skickar ljud från musikspelare alternativt mobil. Vissa samtalar, men rösterna är avlägsna, såsom bakgrundsmusik vilket endast är en del av stämning, trots att de nästintill sitter bredvid.

Dörrarna öppnas från och till med en pust, likt första inandningen efter att man har simmat upp över ytan. Släpper in ny luft när en tågvärd kommer in och ska kontrollera biljetter för nya passagerare. En lukt av kaffe och kanelbulle från bistron följer med, som vattnet börjar röra på sig när en kanal öppnas; fritt fram mot öppet fällt. Det är en lukt som binder samman vagnarna. Det är en lukt som är så klar, jämfört med de andra tingen, att man nästintill kan se, ta på den. Blodet i ådrorna som får en att vakna till för en stund och då ännu mer, i klass med en plötslig örfil, eftersom man redan var vid medvetande.

Och jag tittar upp mot taket när tågvärden har passerat och tagit lukten med sig som en hund i koppel. Hör hur farten ger ifrån sig ett brummande - inte svagt, inte skarpt; som om vi åker över mjuka stenar. Ögonlocken tyngs, det dröjer inte länge innan jag somnat.

pilbåge

fågeln är författaren, med sina fjädrar skriver den

kan närsom fånga luft och sväva i det blå lugnt,

har inget hem - ett hem är som en cell - mitt bland

fantasier och drömmar hon slå, ruva på ägg;

färga dess olika mönster och livet formas efter det

alfabet utan logik (reflex)

de har en vilja att bli solbrända,

men ogillar färgade - kanske är

det svartsjuka som här härjar och svär;

vant sig vid grupp, påverkas av kända

vita tänder, men de inget tända;

vara platta, ej spegla rot för trä -

lögner som vitlök, en uppdelad värld,

får mina ögon att svida, bränna

ingen sanning, bara rykte som sprids;

låter mer intressant än verklighet,

tackar 'ja' till att omfamnas av skal

bygger upp skygglappar riktning mot krig

tror sig vara trygga, vore nyhet -

luras ej: var och en formas av val

öppät

desto mer du vet vem du är,

desto mindre upprörd blir du när du

får kritik, för du vet vad som

är sant och vad som inte stämmer; du

känner till dina egna brister

stjäl_sig_själv

inget återfall - ett bakslag,

ramlade inte, utan blev knuffad,

fick ej hjälp, blev sjukare

hon är smal, men har dålig kondition;

han är tjock, men är starkare än den vältränade -

de ser olika ut, men tänker likadant

inget jubel - ett grupptryck,

inte av egen vilja, utan andras -

fick sällskap, blev ensam

fokus / kula

han jagade en fågel,

den flög sin väg,

han flög efter, för

han jagade den

bärnsten

detta är en brygga som brygger kaffet

för att hålla dig vaken,

detta är en brygga som dina ögon går

på, tar ett steg längre

in efter varje blinkning, blir lika brun

som dess trä då du ej

längre komma ihåg den värld som du

målat upp; det levande

ljuset slockna, men fortsätta smälta,

du sloka, men hålla

huvudet högt, inte bildligt, men din

inre törst vara regnet

som falla från skyn likt ditt svett på

din hy som är av kött,

regnet som först kom från marken,

värmen pressade ut

å bildade moln som kudden du sover

på - dessa rader är

en stege upp, men du läser nedåt,

du smälter in, men

dina ögon får ett större värde än förr

explosionen tog pojkens ben, de andra fick styrkan att gå vidare

kolsyra, loppor, elektricitet

i drickan, pälsen, sladdens laddning;

hamstern bet och dog direkt,

gadd mot gadd, spricka uppenbarade

sig i is, våg mot våg, en ond

blomma slog ut, dess blad böjda likt

leenden under krig - tar in

ljuset, men ger inte tillbaka, man får

bara veta att det är de som

har sina värdesaker, när de stjäl så

är det som att ge, det är en

vrickad värld som tycker att något

är rätt när det är helt fel

herde / heder

bockskägg suger upp alla intryck som

utvecklar horn likt antenner ovan

kontakten kopplas

lampan tänds direkt;

solglasögon hindrar

ljuset, men låter

ögonen att se; delar upp, låter solen ha

sin värme, men inte sitt ljus, ögonen sin syn, men

ej skärpa och det är väl lika bra det, ingen

idé att skärpa sig,

behöver inga byxor

att hålla uppe, över

ytan, när man går

och letar bland ruiner, båda tornen

rasat, dess innehåll blivit atmosfären

och intrycken fyller

magen som kräver nakenheten

för att uttrycka

sina känslor som bli till syner

vilka tillsätter,

skapar en väg att fortsätta gå

på, inte bara runda

kubsub

hon vill vara dörren som ser ut som en spegel,

då den släppa in ljus från himlen,

suddgummit som suddar ut alla synder

och hjälper andra att komma upp på benen,

vilka göra så de kunna gå till portalen vilken skicka

dem till, vad de tror, deras egna drömställe -

barndomen, evigt, inte känna åldern,

men skuggan av föräldrar täcka

ljuset som de veta att det finns, men ej för dem;

jag skulle då aldrig ta i hennes handtag, om jag

skulle låta henne sudda ut allt

jag skrivit, vem skulle jag då vara? vad

skulle då finnas kvar? hon vill vara dörren

som ser ut som en spegel, hon vill göra alla likgiltiga,

som robotar hon kan programmera om, alla

gilla henne, göra vad som helst i hennes

ställe; alla kan leka gud när

det inte finns någon, skräddarsy sin roll, vika

sidor och vika tillbaka - alla sidor på en,

alla vinklar vinklas åt ett håll, utgöra

ett stort hål

gärna

när jag hör ordet "gärningsman"

tycker jag alltid att det låter positivt -

som om han gör goda gärningar

dags att lämna

"kan jag ha sex utan att älska" undrar hon

"visst kan jag, men jag kommer

knappast att räkna det som älska,

som ett samlag, för vi kommer inte

att vara på samma plan; han bara för

att ha sex, jag bara för att tillfredsställa

honom på enda sättet han riktigt tycka om"

håll (rundkant)

har olikfärgade ögon - en sol, en måne

ena är aktiv under dagen, andra under kvällen,

ena ser verkligheten, andra drömmen;

världen är tudelad, men det är inte fakta, det

enda som där stämmer inom det är att

det finns objektivitet och subjektivitet och jag

ser detta från mina glasögons olika glas,

medan andra se på andra sätt, såklart, något

jag ibland undrar är dock hur människor

kan finna nöje i att läsa böcker med röd tråd

och budskap, om de inte kan finna det i

livet, blir de inte besvikna och förvirrade?

men det är klart att man kan vila genom läsningen

har olikfärgade ögon - en sol, en måne,

tillhör olika rum och kan därför inte hålla i olika föremål i vardera hand

och jämföra vikt då de utgår och tolkar på olika sätt

vattendroppstortyr (klockans tickande / droppar)

högtider är mina lågtider,

behöver ett sugrör med en öppning likt

mina trötta ögon, att nå

över ytan och kunna fortsätta andas in

drömmen, inte drunkna

bland lukter som inte bara luktar, utan

stinker, samtal av glädje

men tomma innehåll, inget att glädjas

för, snarare gråta, bilda

en vattenpöl, som i sin tur skratta åt

oss med vågorna den

bilda; se botten i mitten, vara som en

grop där en kista hissas

ner, vattnet runtomkring likt jorden

som man har grävt upp

vädra (huvudsaken)

munspelet låter som en rostig grind,

tänderna kan inte bita, gnisslar

endast mot det de vill dela,

kliar eller river -

den tjuter, om det är av glädje eller smärta

är det ingen som

riktigt vet; men den får ut

vad den inom bär, behöver inte

mer släpa på tyngd som tryckte ned

med i cin

käftsmäll är när man tystar ner med

egna ord, fyller den andra så

han inte kan få ut något ord; om det

är bokstavligt förstår han att

du inte har något annat att komma

med, utan tar sista utvägen

och därför kommer han att hämnas

igen

och

i-deal-ism (hon är ingen sak)

klart att kvinnor är livet -

de öppnar ju själva dörren

och tänder lampan

och ger ibland örfilar

så man ska fatta

att det är på riktigt och att

det går inte att få henne

duka fönster

en stjärnfylld natthimmel avslöjar en morgondag,

ett stearinljus som brunnit ned och tar sig till bordet och dess duk

vilken sakta rullar upp; låter sig börja om från nytt

stamlös

här sitter jag ihopkurad,

man kan tro att jag böjer min rygg

likt bandyklubban

så man lättare och bättre

skjuta iväg bollen,

men egentligen är det väl på grund

av bristen av vänner

vill likna alla grenar som är olika,

men ändå får en plats i det stora trädet,

bjuder in mig själv, men blir utkastad direkt

då jag håller i papper och penna som en

gång var delar av trädets granne

upp till mig

denna dag framför förra och nästa

jag vet inte om jag vill leva länge -

hur kan jag veta det när jag bara levt

i några, för världen, sekunder?

förändringar sker inte över en natt

men när en förändring väl har skett

kan jag få en inblick i någon av

livets andra sidor, kan ju dock vara

så att allt går obemärkt förbi

beror på om jag håller mig till rutin

ringarnas hål är större än silvret som utgör dem

hennes "o lycka!" blev olycka...

det självständiga o:et,

en vokal med dess skugga från molnet,

blev för mycket; sög

upp marken, drog till sig regnet

greppa nu, eller plocka sedan

om barn icke är rebeler, är de ej unga

om vuxna icke är konservativa, är de ej gamla

man behöver inte se ung ut

för att behålla flamman,

nästan tvärtom - för om

man slipar på det yttre, kan

det inre lättare begravas; gräver en grav, tar

upp den fina jorden, men vad finns

som grund sedan kvar?

ingen rök utan eld,

ingen eld om inte rök bolmar upp

i form av hår i full växt,

rynkor som visar texten i pannan

man ensam håller upp

snarka; snatta inte

hon rullar r, pressar grädde ur tub - formar sig till

ryska hustoppar med mjuka former, men hårda innehåll,

liknar biets tagg när den anar att något är fel, inte

riktigt stämmer in, en prick på radarn som tyder på fiende

som den, enligt honom, snygga tjejen som vickar

höfter med korta kjolar, så korta att de är små att de är så

tajta att hon knappt kan gå och som grädde på mos

har hon klackar med en höjd hon aldrig skulle kunna klättra

uppför om det gällde andra sammanhang än mode

bär stora solglasögon, mörklägger alla andra,

ser bara sig själv, pessimistisk när hon bryr sig, när hon

märker att hon inte får tillräckligt med ljus

på sig och sjunker ned i mörkret hon ger till andra annars

knacka; knaka inte

han planerar mord, de må vara små

men fyller samma syfte, död;

undrar vad som händer efter

med kropp och dess själ, tar med sig

en pincett hemifrån till

skolan där han på raster

fångar flugor och rycker ett ben, en

vinge åt taget, ser följder, hur

kroppen agerar och hur livet

lider, men förstår sig inte på det,

kommer fortsätta tills

han greppar, men om

han gör, kommer han själv sätta sig

in i tillståndet, vrida huvud

och handled, få det att gå ur

led, bli allt stelare, sakta frysa till is

min

har ett hatkärleksförhållande till minnen

för jag vill leva idag och inte tänka tillbaks,

samtidigt så har

händelserna från igår format den jag är och

därigenom kan jag inte ignorera dem ...

askan från kroppen är jorden som täcker

hon följer solen, aldrig natt

en prick, skugga på mark,

precis som om det skulle vara

en himlakropp iför,

offrar andras värme för att få sin;

men efter en stund straffar det sig,

blir sin egen natt,

spolat fram tid, nu helt svart,

mister all energi och

faller rykandes ned i grav

den moderna kvinnans allt större självständighet sätter press på honom

hon tycker om honom, men han älskar henne

det är något som drar ned hennes betyg,

något som kallas utseende,

likaså för honom, även

om han anser att personen

formar ansiktet ut, så ligger det något

naturligt i att kvinnor för honom är snyggare

isklar dimma

följd:

hon gråter spåkulor,

jordglober snurrar och

allt smälter ihop;

hon tjuter solstrålar, utomjordingar

strålas ned, får

världen att kännas helt

ny fastän man var

först

hennes hår är en synlig vind

hon är ingen konstnär, hon är en konstnu;

behöver inte undra: "jaha, när ska

det hela dra igång?" för hon är ett levande

mästerverk som vrider ut och in på

sig själv vid minsta rörelse, framhäver alla

sidor vare sig de är bra eller dåliga;

de dåliga gör hon till något speciellt, laddar

dem med självsäkerhet och låter

inget dämpa, trappa ned framträdandet

riv ned-gå vid

du

vill att jag ska gå över gränser, men

hur kan jag lita på att mitt hjärta håller om

jag brister ditt i syfte att göra öppningen större?

du är som en spegel för mitt inre,

en abstrakt expressionistisk målning med djup;

innan var mitt hjärta som en deg, men ditt

var kakformen som berättade att

man

skulle

ta del av de små ögonblicken för

att få ut det mesta av livet, dela på gren,

dela med sig, få två facklor, göra vikten jämn så

en balans ske och de små stigarna

bli som breda motorvägar, men utan asfalten -

för om det är asfalt är det ett tecken på

att det inte är tillräckligt utdraget

och

att det finns något mer,

kanske ska göra som du vill,

gå dit, där det finns ljus, skriva i sprickorna istället

för i sand och de inristade

bokstäverna i gravsten

går på väggarna, tapetserar golv

jag skar mig, det är skärtorsdag och blodet flödar;

ledigheten är likt vulkanutbrott där lavan är het i början,

men stelnar sedan och gör så man avlägsnas ännu mera

från jorden och dess rötter, bygger upp en mur -

fast istället för väst och öst, så blir det norr och syd,

bygger extra våning, fast utan en tillhörande trappa,

som kontakt utan uttag;

ödet bestämmer vart man hamnar

och man kan inte ändra när man väl har landat

vilken sida står du på?

komik och positivt är inte

detsamma - inte alltid det klingar -

den komiska sidan i en tragedi är den mörka,

ett hånskratt från djävulens varma,

men kallblodiga grotta ...

lossa / spänn

pianots tangenter utgör mitt bälte,

både svart och vitt, inom

kampsporten skulle jag vara mästaren som

kunde allt och därför skulle behöva

glömma för att ta mig längre fram, återigen

bli amatör, finna barnet i

mig och inte ta allt på sådant stort

allvar, utan slappna av

göra så gång på gång,

upp och ned, slipa hy,

göra som sisyfos med sten

uppför berg igen och igen -

vardagen och dess rutiner,

få allt att sitta i ryggmärg

så man tillslut inte behöva

fokusera, men samtidigt

inte se förbi ögonblicken

vilka bildar helheten,

helhet som mening,

en melodi spelad på

piano

visa bara stig (få hjälp med att se)

korta texter säger mest - författaren försöker

inte leda läsaren till något speciellt,

utan visar park och sedan får man vandra fritt,

ta upp ting om man vill, känna, lukta,

smaka;

korta texter skiter ej, de släpper väder,

inget konkret, bara en lukt som sätter ton för

stämning att klä sig efter, känna efter

om det känns rätt, om man passar i form, färg

enligt dem är konst konstlat (de tar ut det som är negativt med dem, på andra)

vill du höra barnet skrika,

eller störs du av en kvinna

som visar bröstet för att ge

den föda så det för ett tag

t

y

s

t

n

a

?

veckla ut vingar på annat sätt

de sket inte i det, de gjorde det med ovilja;

de var där, men bara för att de kände sig tvingade -

annars skulle de kanske bli uppringda

och genom samtalet känna skammen komma, fyllas

med ångest då de inte fyllde sina platser;

de har bara sig själva att skylla,

men vad gör det för skillnad

om de är närvarande, fast inte

lyssnar

om de inte finner nytta i vad

de ska göra, utan det tar bara

tid, tid som de kan göra annat

med av

lust, lust

en gång fast

handflatan är kartan över livet vi pratar,

världen vi vaknar till och vakar under

snabba ögonblick och långsam process

en gång bunden vid träd, märken efter

rep finns fortfarande kvar,

likt ärr efter en kniv som tog solstrålarnas jobb,

visade vart glädjen leder när

den väl har tagit kontroll; likt ärr - ber

över att slitas upp precis när

de har läkt, en hårsmån och man klarar det, men

ett hårstrå i mat, i öga, stör

allt - växten måste ha bra jord innan

den kan växa sig större och

skrattet som man försöker hålla tillbaka kommer

ut då man tänker på vad som

är roligt när man försöker ignorera

den bäddade sängen, städade rummet

blir åter detsamma, faller i dal, måste

ha allt på samma plats för att hitta sin

skruv lös, bild högupplöst

tar mitt finger, doppar i ditt öra,

vrider ett halvt varv

som med vinflaskan och dess kork

för att öppna, ljudet likt en knapp

som trycks in och visst,

vips är mitt finger likt en pensel

med en färg att

måla med

varje gång blir det olika,

beror på

ljuden du tar in

och formar, beroende på hur det

dig berör, vibrerar likt

vågor eller slår ned som en blixt;

hand i hand blir färgen ett ljud och

ljudet ett ord och ordet

en form som du binder mig med

machete är växterna i terräng

jag kan inte se, mitt huvud är i vägen,

jag kan inte gå, handlar mer om färden än stegen

jag kan inte se rakt, eftersom jorden cirkulerar

jag kan inte känna, bara tänka - lever i verkligheten

men det övergår mitt förstånd då allt rimmar,

men inget är rimligt i den stora bilden, bra skärpa;

det är inte det, utan det blir så smått när allt

ska med att man inte riktigt kan vara säker om det

är helt rätt bitar som är med eller ej

kan inte spela piano utan att massera mina tinningar,

kan inte spela piano utan att fingra på godiset,

kan inte spela piano utan att blanda kortleken,

kan inte spela piano utan att dribbla bort mig själv

... hör du mig, hör du? ...

det är jag som med fredstecknet särar på persienn,

öppnar den dödes ögon precis när de har stängt,

tittar in i en vit lögn, ruvar endast ägg, han tog

inget fast grepp när han hälsade, var som en död fisk,

han ville väl inte att man skulle märka hur hans

blod i ådrorna gick - i spiraler, vred om, skvätte

blod på någon annan som blev misstänkt för

mord

anpassa dig om du vill lyckas (men inte vara lycklig)

han studerar inte, skolan studerar honom -

handlar mer om hur han beter sig,

om han hjälper genomsnittet att bli bättre,

sminkar ansiktet utåt likt en geisha

fläktar, får luften att röra på sig, lättar på

stanken, om den lägger sig blir det för mycket

för fasaden - en papperskarta

över himlen hängandes iför den svarta tavlan -

klarar inte av tyngden, utan faller på knäna,

ber, men det finns ingen att hålla i

handen - det är inte så att ingen ser, alla kan

se, men det finns ingen som vill ge

ett handtag då alla förstår vad de är ute efter

men än så länge

faller endast regnet,

vittrar sakta sönder

dessa statyer

med svavel och koldioxid från staden

och dess utsläpp som blivit en del av luft,

följer med i luftmassornas väskor upp

till molnen och när de väl är inne hoppar

de ut, med vapen får de som de vill

slipar, den enda rynkan de har är ett

stelt leende - inte för stort, då är det hårt,

inte för mjukt, då syns det ej för folket,

men eftersom det gäller alla, blir han en i

mängden, kavlar ut degen, får honom

att tro att själen

kommer att ta sig ur

kroppen, greppet, bli

fri, men istället

smälter den in - blir anonyma

för mig, anonyma för sig själva

blås

rastlös människa, rasta hund -

det handlar om att gå,

se sig om och släppa bomb på

det man finner intressant, låta det gå

upp i rök, för röken bli en del

av luft och luften man

andas in, färgas av innehåll

åter bygga upp, göra brygga vid hav,

så man nå sin båt,

kunna ta sig djupare in, forma mark

och landskap på -

där man inte kan se botten

var för stort att

ta innan, likt en möbel som passar

i rummet, men

inte går igenom dörrens öppning

tom rymd (allt går runt)

du står inte i ljuset, utan i värmen

och den värmer dig inte, utan bränner

blir brunare än varje slavs grav, en del

av natten, de blev ej ihågkomna,

multnade bort, ser inte mynten i

botten på brunnen, tappar hopp å sug

börjar tugga, men köttet är så segt, det

som väl lossnar fastnar i tänder,

mister kontakt med jord, fastnar

i lera, är varken bland rötter eller moln

tårars vätska över ögon, runda kristaller,

får se i planetens vinklar utifrån

dela på ditt

det finns böcker man aldrig kan läsa ut,

det finns personer man aldrig kan lära känna helt,

handlar inte om hur länge man stannar inom

ramar och rader, utan hur länge dess innehåll håller

sig kvar när man stängt, ställt tillbaka i hyllan

hur länge man ser personens ansikte framför,

hör orden denne sade - hur, när och var - varje gång

man är där, hör liknande, förs tankarna dit

det finns lukter, temperaturer och vindar, men i

slutändan handlar det om luften vi andas in

(kan stinka, vara för kallt,

eller vara motvind)

gråa duvor

absurt, bisarrt, konstant

meningen är lös, inget pärlhalsband,

en hund som svälter levandes på

gatan utan ägare som tar om hand,

rutiner är ruttna, går i

samma jävla spår, likt

balthazar när han tänker och alltid

kommer på, vi är dock likt dem

han hjälper - arbetare, bygger upp

detta samhälle, häller i

oss samklang, man kan

undra om vi är tondöva, men nej, vi

kan dock bara hitta toner som

går i moll för vi är dagdrömmare -

ständigt uppe bland moln

dopp i hink, vas; ingen hiss, vals

du måste vara en häxa, för du

förhäxar mig

tillsätter vädret vilket färgar

mina former och jag

känner mig ur form, de har ställt

om klockan och jag kan

inte hoppa in, mitt i hopprepets

omloppsbana igen,

utan svävar allt längre bort

med endast

dig närvarande, håller mig i

ett järngrepp, pressar ur all vätska,

gör mig mindre, försvinner in

emellan dina fingrars springor,

slukas av handflatan, så platt, bara

en yta, får ingen yta för att utnyttja alla

vinklar jag behöver för att se och

kunna leva ut, blir en löv tunt

och grått vilken du med din

kvast lätt kan sopa bort, kvast av

nålar, jag är en voodoodocka,

en kopia av min skugga,

mitt jag

din kvast

en buske du kastar in mig

i, gång på gång oberört våldtar

släpp luftballongens tyngder hängandes vid korgen (dra bort duken från bordet)

tåren, en snigel, en gammal man

med grå kostym och händerna bakom ryggen,

inget hot, verkar det som vid första anblicken,

men slemmet, skuggan som följer är bensin å när

man se ansiktsuttrycken på de som ser att något inte riktigt

stämmer, ja, då det smälla, utgöra elden; känslor

komma ifatt, fisken äta sig uppför metspöt å

med fenan smiska som straff för att man inte

separerar insida från utsida

luften och havet, grus och jord

vindar, vågor och rötter som rör om

tåren, de vill tro att det är svett, men

kindens hy äro icke illröd av

utpumpning

(nej, döden är ej nära)

utan skör av träffad nerv i den blödiga delen

(i högsta grad levande)

det kokar likt

lavan, lavender - ödmjuk blues,

en motgång som bildar marken

går på, går på vindruvor,

trampar ut dess saft, gör till vin -

till middagen dricker vi vårt slit

tyck synd

bryt kontakten med guds

sändebud

6

feed the feeling: of free flowing

spion

om hemmet är var hjärtat är,

då är mitt hem din personlighet;

om hemmet är var hjärtat är,

då måste jag vara din hemlighet

från atmosfär till objekt

att skriva om musik är som att göra

en dans till arkitektur;

göra orden

ljudlösa, fortfarande finnas till -

fast synligt;

kan inte göra två ting

samtidigt, inte om det ska gå vägen

vågor över stenar (flicka från en kvinna)

det är inte sött, men det är vackert

historierna är hemska, men

framställda på ett fint sätt,

ett liv som inget talar om,

utan bara bläddrar; handlar

mer om att beräkna än att berätta

hönan i fjädern

den lugna, ljumna vinden

fyllde hennes ljusa jeansskjorta

medan hon tog lätta

tramp;

det

gyllene

håret liknade en strand,

men formades till vågor, någon

skrev i sanden av tid -

snön vit som ett ägg hade kläckts,

dess ungar med sina kvitter kittlar,

fläckarna på ägget bestod,

påskgodiset under hennes mjuka hy

tillsätter, ger färg av extra socker

vita korn, men i ljus gröna och rosa

hon sprack upp i ett leende,

tänderna skruvade på belysningen

vinden fyllde hennes mage,

blev gravid,

brösten fylldes med mjölk;

gå på tivoli,

forma ballonger till kanin

rensa gränser

ränder, led

zebra, krokodil;

gå inte med i armén

(det äta upp hela

din frihet)

fulla cirklar gör tomma hål

de säger att han var före sin tid,

men för mig kom han precis lägligt -

när skulle det annars kommit till,

fått jordens cirkulation

att bli fullkomligt hel?

revolverns trumma hittat ett skott

av fem möjliga hål; skickar iväg,

talar om att spänningen har släppt -

går steg för steg, någon

gång måste det bli tydligt

gränd (luras in)

det kallas stumfilm, för musiken som spelas till,

säger enligt skapare ingenting - är endast ljud, har ingen

direkt stor betydelse, men de vet att det

första intrycket är viktigt;

piano som utgör swing, sätter bara fokus

på hur karaktärer känner sig, så tittare ska få förståelse,

inblick, ge bilden ett djup i den lilla tv-rutan ...

naket (fängelse utan galler - vara fast ändå... och de veta allt)

en zebra utan ränder är som

en stolt, gammal man utan sin käpp,

att hålla ett föredrag utan en

stödlapp

en armé

som stå utsprid och inte i led

ramla ihop mitt på gatan, publikt;

inga persienner iför, alla se

kattsilver

om jag visade dig min mörka sida,

skulle du fortfarande lysa upp min natt?

vara kaninen som kom in,

under min svarta topphatt,

och fick mig att känna mig så lång som

den gör mig, så hög, nå rymden

gör mig till en karl, är ännu bara

ett troll, koppla träsk med stad, låta mig

leva ett ungkarlsliv, men

inte ensam, nej, utan med

dig och inte utanför utan inom, som du

komma och reda upp från källarn'

bubblor i bubbla i bubblor

att dricka kolsyrat för att släcka

den starka matens hetta

är som att slänga olja på elden

andas in så mycket jag

kan på en gång, blir likt mättad

luft - tät dimma med

lätt dugg - får nysattack, alla fasta

former försvinner,

river upp halsen på vägen, mister

talet - vilsen; marken

blir likt havet, ingen grund, kan

inte plantera något,

och inget är inte

heller rakt

på sak

i hål

stirra, sjunk in, gör smulan till fler än en,

slit sönder, få färgen jämn

se igenom då det inte räcker till - vara platta,

men runda, det hela rulla,

eftersom du ser det och vet hur det slutar

nå pappret med pennan, för att kunna trycka ifrån

pennan är ett finger, spetsen en nagel -

istället för att rista sår i någon annans friska hy,

tar man de dödas aska och gör flytande

skapar ett skri som är konstant när det

nått sin högsta nivå, vänjer sig efter en stund,

blir den nya tystnaden; språket förlitar

sig på kroppen och dess rörelser under

stillastående tillstånd - se förbi vägg framför,

upptäck luftmassor som håller upp

intrycken som är grunden för tårar, för skratt

vad som gör att vi är vi och inte separerade från varann

att gruppen 'sinnen' innehåller motsatser men ändå passar så bra

kanske är allt menat att sitta ihop trots allt

skriv alla möjliga ord efter varandra, ihop

alla betyder de ju något, annars

skulle de inte finnas, så någon betydelse

bör det

få

_

_____

___________

det handlar inte om hur bra idén är utförd,

utan det räcker med att man kom på den

ambiguitet

ambition: ambient

___________________________________

diska, ta hjälp av båda händer

och ett dilemma uppstå,

delar som en gång satt ihop,

inte längre komma ihåg;

ena göra rent, andra smutsa

ner, ena vara god, andra

vara vad man tror är... ond

men, har ont - känner sår, kluvenheten,

ådror hänger utanför likt sladdar i kulörer

som rött, gult och grönt, utdragna från

kontakt, ligger bredvid på golv, så nära,

men så långt ifrån -den enda kraften den

har är att kunna hålla ögonen öppna och få

se den ljusgråa, bittra verkligheten...

den andra ha sin lampa släckt och

genom det inte förstå någonting, tar illa

upp för minsta lilla vink, från att ha

varit smartast, är den nu blåst, hängt

och hänger än upp och ner och låter

allt blod täcka över motiv så man varken

kan veta om man är död eller vid liv

rytande gnistor, dalande askflisor

de är sådana där stjärnor som uppstår vid stolpskott,

utsedda av slumpen - då man skulle ha blinkat

istället för där, där man skulle ha tittat istället för då

pö om pö (rakblad)

spricka i mur - en mun med frihetens tunga

kittlar, har smaklökar av regndroppar,

slickar på frimärken, analyserar,

ser vart det är på väg, ändrar

riktning till något bättre

sätter smak, kryddar

med havssalt

tryck på punkt, spela upp pust

måste sätta sig på stolen

för att känna solen,

inte bara strålar;

inte fläckar av skugga, utan renas av svett;

sitta på gejser, skickas upp, inte stå bredvid,

utan gå in i fajt, emellan - väggen behöver

inga spikar för

att få målningar att

där hänga, framträda

trots att linjen är så rak

att göra saker och ting lätt

är bland det svåraste som finns,

trasslar alltid in sig, hamnar på sidospår,

glömmer syfte, mål, balanserar

på trottoar, mister balans

dim-mvil-se

fingrarna formar v, meddelar vinst,

cigaretten emellan, likt en kanon som

just avfyrat och punkterat sitt mål

hammare på spik, satt punkt -

luften får sväva fritt, meningen får

fortsätta sitt liv genom varje individ

som tar vid, släpper in, läser rad

formar dess helhet till sin;

går utanför ram, målar om helt och

hållet, klipper och klistrar - anpassar

till sin port, så de kan kasta in

post, vika ihop stad, läsa

av väggar

strömmen tillslut så stark att den slår sönder muren på egen hand

Till

Tomas Tranströmer

__________________________________________________________

tranan med trasiga vingar kan fortfarande flyga,

med sitt trumpetande säger han till jordbrukarna att börja

plöja åkrarna, öppna upp sina garderober, slita

upp sina tröjor på mitten, visa upp skärs-och brännsåren;

tranan med trasiga vingar har fortfarande pennor

att skriva med, med en intelligens så hög svävar den över

alla som inte kan tänka ett steg före, se följder för

vad som vid detta tillfälle sker, händer både ute som inne;

med aktiv andning på höjd som på mark tar han

både in den friskaste luft och stoft, är ett flyttningslass,

hjälper de avlidna att hitta trappa upp; handlar med

döden, men hindrar det onda från att påverka - för att

vara ärlig mot början måste man acceptera slutet

och när vintern tynar, seglar han över,

vingarna så vita för bort ett täcke

- som ligger likt en presenning över bilen -

visar oss presenten vi får för att vi

har klarat av tuff period: ger oss våren

fötterna i skorna, samtidigt kvar i fotspåren (skriva, parallellt befinna sig mellan sidor)

varför tror optimister på ljuset,

när det är livmoderns mörker

som gav dem livet?

... är det inte natten som kan ge

insikt, hitta tillbaka till sitt inre?

att se vid de tillfällen

man annars skulle blinka och

missa - lära känna båda sidor; lita

hjärtat kallar på dig, kallhjärta

du ler, men du är inte glad

du skrattar nervöst, viftar bort -

låter dina tänder skina, dölja gommens

djup, rop på hjälp -

ankaret till tungspene har inte släppt...

inte rört en fena, utan du har

krockat in i ett isberg och

tagit efter dess kyla, dina andetag formas till ånga

synligjord av vattendroppar i dimman -

pressat ut varenda droppe, lever på drömmen, sjunker

bara djupare in i sömnen, när du vaknar

nästa gång vaknar du inför mardrömmen - fulländat,

den nya verkligheten; kopplas ifrån, slutskeendet sker

med blixtnedslag, brak och dån, bränner

upp de gamla kablarna, suddar ut alla spår från stegen

du tog men nu inte vill stå för, men inte

heller krypa tillbaks till dess start, var det hela tar och

tog sin början - rädd för att det kommer att bli likadant,

om och om, men om du aldrig slutför,

kommer rester att ta från din framtid, riva upp dina

byxor, tomma luckor när du öppnar,

faller in i en rymd, springer men kommer ingen vart ...

likt fingrar på en jordglob i miniatyr, hinner besöka alla

världsdelar på mindre än en kvart, men

kan inte fördjupa sig, allt är platt, finns bara yta, som i

de ytligas värld är djup - med lite fantasi

verkar de kunna komma längre, men vart är de på väg?

tårar av salt, ge måltiden ett uttryck av kraft

orkanen slog bort huset från dess grund,

rubbade mannen från ställning, miste sitt lugn;

lät tärning trilla över dess egna kanter

gång på gång, snubbla på skonören, se i kors -

möts i mitten, solstrålar som störtar

mot mark med en sådan fart att de skjut upp

igen men hindras av atmosfär,

studsar, knuffas emellan, slängs till andra som

om man vore en handske

istället för ägaren som de har tagit den ifrån å

inte ger tillbaka; själen

sitter i kroppen, måste hitta balansen, lika

tjockt blod som hyn

är och syns, tatuera in sina budskap, pumpa

intensivt, ha

ett klart mål att nå, en pokal att ta, hälla i

sitt svett

(dricka

upp)

'darling' ur "ägget"

Det kommer en tid när bombens explosion slukar livets flamma.

Han var likgiltig över om han skulle gå eller stanna.

En blixt genom molnen, ett tjut genom brustet - han var träffad

av spjutet - det var ingen solstråle. Istället för att gå

i skorna, blev han trampad och formad av sulan som medvetet

trampat i hundskiten bara för att håna den lågt ställda,

den underlägsna figuren - man ska tycka synd om men även gilla

honom för det - som tagen ur en serietidning fylld av

stereotyper som aldrig stämmer överens med det under ytan ...

Ägget (föd dig själv om och om igen)

Det var en grå eftermiddag. Himmeln hade tryckt ned honom hela dagen och han väntade på att laddningen som den verkade ha inom sig skulle släppa, så det hela med blixt och regn och allt vad det innebar skulle kunna överstökas och han slippa hindras. Det låg en spänning i luften, likt en mystisk skog där ingen människa satt sin fot. Han kände sig vilsen i sin egen kropp, splittrad när det kom till hans själ. Han kunde inte samla sina sinnen, utan allt spretade åt olika håll och därigenom kom mitten att vara tom. Fanns inga slag som hjärtat slog som överröstade klockans stela tickande, vilket var det enda han hörde förutom tystnaden vilken blir till ett brus som burar in när den är oönskad.

I spåren av en lång arbetsdag var han nu åter hemma, där allt hade tagit sin början. Det låg en lax-och spenatpaj förvarad i en Felix-kartong som i sin tur låg i kylskåpet på dess andra våning räknat ovanifrån. Det var han medveten om och han slog hastigt - men sömnigt - upp den fläckiga, rostfria kylskåpsdörren, som gav ifrån sig ett bräckligt tjut. Kylan mötte honom lika utmattad med en svag pust, vilken snabbt anpassade sig till temperaturen utanför.

Efter någon minut löd mikrovågsugnens klang skarpt. Den studsade mellan väggarna, som var vita med en gul nyans och lika tunna som ett dockhus i papp, och lade sig efter en stund över kökets tysthet; likt en spindel som väver ett nät i syfte att fånga sin middag med det.

Fönstret stod halvt öppet, men det gjorde ingen skillnad till en början. Precis lika liten skillnad som det skulle vara om det skulle vara stängt - lika grått, fönstrets glas skulle verka vara en del av vägg; temperaturen var densamma ute som inne och det tycktes för honom vara helt vindstilla.
Ur det blå började det regna, dropparna var likt nålar som punkterade asfaltsvägen och fick dess gisslan att släppas: en lukt av fukt som smet sig in likt en älskare med ett brett leende på läpparna och en bukett blommor bakom ryggen; han vaknade till, trots att han redan var i vaket tillstånd. Han fick hopp, det var en lukt som påminde honom om hans barndom. Lukten av färskt, bränt gummi som var så tjock att han kunde känna den med tungan fick honom att inse att det var han som hade utgjort det svarta molnet och genom att nu inse det, kunde han lära sig av misstaget. Misstaget att inte släppa in naturen, utan låta sin inre föreställningsvärd bli det yttre och på så sätt se en fantasivärld istället för en verklighet.

pratstund

halsduken virad, ett tredimensionellt bord,

likt tallriken i mikron snurrar runt,

värmer den upp, gör det man ätit,

luften man andats in, dess smaker, aktiva igen;

dukar upp, säger åt alla att sätta

sig, serverar ord efter alla dagens

olika händelser, upplevelser som livat upp

andrum representerar ej 'nu'

en ständig spegel, hon ser inte vart hon sätter stegen -

en barnvagn i vägen där ett barn naturligtvis ligger;

går mot värld, framtiden, medan hon får minnesbilder,

analysera dåtiden, skriva på utkastet tills det inte

längre är ett utkast, utan faktiskt något publicerat och

när man tror att livet har börjat på riktigt, ramlar

hon själv i vagnen å barnet som nu är vuxen tar över

smatterbomb (när hon kysser så slukar hon)

hon har knottrig hy, hon är ett knott

som bet mig och nu har jag utslag som kliar så;

känner för att bara slå ut mina vingar

och flyga ifrån, bort, men jag har ingen ork, den

tog hon,

hon med knottrig hy, fryser fastän hon

är störst, bäst och vackrast, men det är väl också

därför - finns ingen för henne, ingen

som passar i former; hålla hand, gå i fotspåren

vinka, vinkla

det är bra om man säger skådespelerska,

eller författarinna, istället för skådespelare

och författare till en kvinna - men om

man skiljer rent allmänt, separerar mannen från kvinnan,

säger vad som är skillnad, ja, då blir

det genast negativt och en fäktningsfajt tar

sin början i form av hiskeligt kalla blickar

det är jämlikt, men alla är unika -

visst är det likt om alla är unika,

då får alla samma förutsättningar,

men som unik är man olik -

bra på vissa ting, dålig på andra å

det är väl bara att acceptera? ska

väl vara jämt (kunna olika ting)

/ om man nu ska tala om kvinnor och män,

istället för människor och att man inte bör skilja på dem /

airbag/fallskärm/skyddsnät

hennes mage blåses hastigt upp, likt en ballong

sekunderna innan den sprängs av för mycket luft;

om det skulle gå långsammare skulle man tro

att hon var gravid och kanske kan

man få rätt för den teorin, då hon är som en

moder när hon stannar till och låter de granska, se

vart det hela leder till, inte bara springa och

förr eller senare krocka, då de inte

sett sig om tillräckligt, bara antagit en typ av

åsikter, inte hört med andra, tänkt sig själva som

en, inte vinklat spegeln och fått ljus på annat

___ _ __ ___ ______________ ___ _ __

förhållande hålla efter bäst-före-datum,

smälta samman - paket och mjölk,

paket och present, bara vara glad över

att få nåt', få bekräftelse att man syns

för nån'; gubben i lådan, solen uppför

horisont, någon knackade, någon

slog en signal - piggade upp den som sov

i vaket tillstånd

ögon i nack-avslapp'

älghuvudet som burkar hänga på vägg är hans ryggsäck

som han tar med sig när han går ut, bort från hem -

spökena mellan väggar; rötter, historia, grund till hans hus,

plattor läggas framför fötter när han gå, han har hjärnan,

han kan se en röd tråd, stubinen till dynamit är hela tiden

bredvid, livvakter som skyddar, kan argumentera

för hans mål, bollen han skjuta gå längre än så, igenom;

göra hål i nät utan att få hål själv,

skosnörena knyta skor utan att strypas ihjäl,

ögon i kors, men se rakt framåt

kavlarut

de vet inte vilka det är på sedlarna,

men de lär sig att älska dem,

för pengar är den nya guden,

för fler vill ha pengar än utbildning

och om de vill ha utbildning

måste de ha pengar för att få

den, för böcker och själva flytten

hund ben, hundben

han suger ur all av tuggummits saft så fort han brutit dess tunna skal -

slår ned officer, tar på sig kläderna och blir på så sätt genast en av dem -

byter med hans smaklösa saliv; spottar sedan ut, på marken, i hopp

om att han kommer känna dess smak och vindarna som vidrör, byta ut hans

liv mot atmosfären runtomkring, så avslappnat, lugnt, till skillnad mot

kaoset i huvudet han bär, hjärtat vill bara hoppa ut, men direkt när det slår

ett slag för sak, dras det tillbaks; det är ingen överraskning längre - det

realistiska lever inte på ögonblick, som sekunderna är, glömmer inte bort -

ser helhet och målar utefter det en plan på hur tackling ska ske, på

vilken plats, på vilken tidpunkt, punktera; börjar förstå, men vägrar att

ge upp - spottar ut, på marken, i hopp om att han kommer känna dess

smak och vindarna som vidrör marken,

byta ut hans liv mot atmosfären runtomkring;

tänker inte på fågeln som han kan komma

att döda om den får tag på tuggummit i tron

på att det är mat, likt olja är för fåglarna i

sjöss, kommer det bli likadant - fast inte utom

utan inom; inte för fjädrar, utan för mun,

hals, lungor, stoppa vägar, inte finnas någon

utgång, pressas till liten industrikyckling

som kallhjärtat ätas upp, äta vad den ätit -

återigen tugga på tuggummit, blåsa bubbla i

magen, inte genomskinlig, leva i sin egna

värld, tro att man flyger högt, när man i själva

verket vandrar i ett träsk, ett beroende att

bli mätt, få närkontakt, känna någon annan i

sig själv, röra om, glömma allt som hänt

__________________________________

slänger pennan på gräsmattan,

förväntar sig att den ska skriva sig själv,

fylla sidan och sedan vända,

kittla på fötter, få solen att skina för

fuktig jord - men det hör inte längre till

dess natur, separerad, inte längre en

del av träd, utan av penna

och pennan är skapad av den alldeles

säregna varelsen "människan"

blinka (pumpa tårar)

att, att, att upprepa,,

rista in egna spår i skivan,

läsa mellan rader, plats för egna

tankar, idéer - skriva egen

historia vid sidan om

hon med sina långa naglar riva hans rygg när de älska,

slå igenom till någon slags andra sida, men de aldrig hinna;

alltid på gränsen att hoppa över kant när någon tar tag och hindra

fallet - blir endast ett ryck, tacklar låst dörr, men för svag,

ger bara ifrån sig ett läte av ett fall från våningen över;

ger aldrig allt, gör det aldrig helhjärtat, sista droppen

når aldrig mark - när det väl gäller tvekar de; barnet i dem

vill, men de känner att de inte har ork, samtidigt som tiden rinner

ut, blir mindre och platsen för en till blir snart upptagen av

någon som har större nytta och användning för den

odla mustasch

allt han finner av intresse stoppar han under läpp,

likt snus från hans runda, men platta dosa vilken

delar med sig av toner att vakna till, inte sova - tyder

på vilja att bli upptäckt, kräver uppmärksamhet,

vill bli kysst; tar lite av allt som han uppleva vara bra

för att utveckla det hela med sitt jag och bli bäst

då det hela få ett ansikte att avbilda, formas efter

de torra lövens dans i den friska luften

en ring efter glas, droppar rann nedför skyskrapa,

nådde mark, sjönk in under behållare,

då det var en liten upphöjning, en liten springa att

ta sig igenom, emellan; bildade en cirkel, fick till

en helhet - ringer ett samtal till sin skugga, speglar

sig i vattnet som man druckit, se om

det är rent, se om sina färger blandas korrekt, om

de anpassar sig, visar att de är de

starka som överlever; droppar av likartad styrka -

fingrar tryckandes på tangenter, går på en platt

väg, men som för fötternas steg fram ger olika slag

av intryck och därigenom bildar olika

uttryck för dem att ge tillbaka, bolla, hitta farten;

först redogöra för olika nivåer,

kunna se trappstegen,

handflata för handflata, finn

kontakten med varandra - lär att

samarbeta, skaka hand, skaka

om varandras världar,

skaka om pengabössa, få fler att

falla, uppnå

ring av eld som blir till ett rör av växande verkan,

når till himlen, tar flera okända, men himmelska kryddor

att odla i sin egna lilla bubbla, vilken tillslut upplösas och

separera, sväva ut i rymden; bliva en egen planet

livsbrytare

de är klara med morgondagen

innan de har satt sin fot på dess mark;

de planerar allt i sina huvuden,

och har därav inte råd med överraskning,

för då rasar allt ihop och de vet

inte vart de ska ta vägen någonstans

tror att de knuffat ut själen ur kropp,

äntligen befriat fjärilen från ram,

kan nu vika sina vingar över dem utan

några som helst problem; dock

är det helt fel, för de själva är ännu

kvar och kan inte få tag på

livet innan sidan är riven

och de tvingas hoppa över för att

komma dit man ska vara,

de har börjat att planera

för morgondagen innan de har levt klart denna,

tänk om de dör i sömnen,

då är det som om de har

jagat kannibalen, sprungit om

sig själva, ätit inifrån

utan att

någonting känna

blo o mmm

you got to live for the things you do,

otherwise you won't be able to

make things living around you;

wherever you go, the nature will

bend, hold its cap in its hands, wear

all black, paint you the picture

of a damn funeral were it rains so

much that the flowers can't drink

it all up n' die in their own vomit

______________________

______________________

______________________

vissa vissnar, andra andas

för de vet att en del inte är ett helt liv,

kanske en början, men om

man vet problem så är man halvvägs

för då kan man veta vad

som bör göras för att förhindra det

hela från att utvecklas

spillde på tyg (sade något vid fel tillfälle, för fel personer)

det tunna linnet avslöjar ett sår

mjuka former, en blomma

slår ut, slår så hårt, men försöker

mörka - blir mörkare, men

linnet är ju vitt, alla riktar sina

ögon dit, någon ringer polis

som kommer och arresterar själ

som psykisk sjuk direkt...

åh, hungern sade alltför mycket