i behov av tomma rum

Sitter på ett tåg, på väg bort från platsen jag kommer från. Sjunker in i sätet, även om den är spänd och hård, eftersom tyget inte riktigt når. Det är ändock lagom med stoppning och den är tillräckligt stor i sin helhet för att kunna omfamna mig. Landskapet utanför susar förbi, ögonen sätter ljud för hur de tror att det låter, men det är egentligen tyst. Tyst när alla färger smälter ihop och gör så att det snart är natt. Lamporna tänds; insida och utsida/dag och natt byter plats likt en kortlek blandas snabbt. Ett nytt parti.

Jag vrider huvudet långsamt, ser människor som läser böcker och tidningar, har sin laptop på bordet, surfar osökt i cyberrymden, har hörlurar i öronen, skickar ljud från musikspelare alternativt mobil. Vissa samtalar, men rösterna är avlägsna, såsom bakgrundsmusik vilket endast är en del av stämning, trots att de nästintill sitter bredvid.

Dörrarna öppnas från och till med en pust, likt första inandningen efter att man har simmat upp över ytan. Släpper in ny luft när en tågvärd kommer in och ska kontrollera biljetter för nya passagerare. En lukt av kaffe och kanelbulle från bistron följer med, som vattnet börjar röra på sig när en kanal öppnas; fritt fram mot öppet fällt. Det är en lukt som binder samman vagnarna. Det är en lukt som är så klar, jämfört med de andra tingen, att man nästintill kan se, ta på den. Blodet i ådrorna som får en att vakna till för en stund och då ännu mer, i klass med en plötslig örfil, eftersom man redan var vid medvetande.

Och jag tittar upp mot taket när tågvärden har passerat och tagit lukten med sig som en hund i koppel. Hör hur farten ger ifrån sig ett brummande - inte svagt, inte skarpt; som om vi åker över mjuka stenar. Ögonlocken tyngs, det dröjer inte länge innan jag somnat.