hund ben, hundben

han suger ur all av tuggummits saft så fort han brutit dess tunna skal -

slår ned officer, tar på sig kläderna och blir på så sätt genast en av dem -

byter med hans smaklösa saliv; spottar sedan ut, på marken, i hopp

om att han kommer känna dess smak och vindarna som vidrör, byta ut hans

liv mot atmosfären runtomkring, så avslappnat, lugnt, till skillnad mot

kaoset i huvudet han bär, hjärtat vill bara hoppa ut, men direkt när det slår

ett slag för sak, dras det tillbaks; det är ingen överraskning längre - det

realistiska lever inte på ögonblick, som sekunderna är, glömmer inte bort -

ser helhet och målar utefter det en plan på hur tackling ska ske, på

vilken plats, på vilken tidpunkt, punktera; börjar förstå, men vägrar att

ge upp - spottar ut, på marken, i hopp om att han kommer känna dess

smak och vindarna som vidrör marken,

byta ut hans liv mot atmosfären runtomkring;

tänker inte på fågeln som han kan komma

att döda om den får tag på tuggummit i tron

på att det är mat, likt olja är för fåglarna i

sjöss, kommer det bli likadant - fast inte utom

utan inom; inte för fjädrar, utan för mun,

hals, lungor, stoppa vägar, inte finnas någon

utgång, pressas till liten industrikyckling

som kallhjärtat ätas upp, äta vad den ätit -

återigen tugga på tuggummit, blåsa bubbla i

magen, inte genomskinlig, leva i sin egna

värld, tro att man flyger högt, när man i själva

verket vandrar i ett träsk, ett beroende att

bli mätt, få närkontakt, känna någon annan i

sig själv, röra om, glömma allt som hänt

__________________________________

slänger pennan på gräsmattan,

förväntar sig att den ska skriva sig själv,

fylla sidan och sedan vända,

kittla på fötter, få solen att skina för

fuktig jord - men det hör inte längre till

dess natur, separerad, inte längre en

del av träd, utan av penna

och pennan är skapad av den alldeles

säregna varelsen "människan"