omringad av tegelstenar / (antagligen sista inlägget)

jag antar att det är såhär slutet är och känns: en

störande tomhet som vibrerar likt en

uteliggare skakar sin tomma pengabössa i den

kalla vintern; det enda han fångar är

snöflingor och det enda han får är vatten som

efter ett tag blir till is - botten blir

lägre och lägre, snart finns det bara yta kvar,

jorden blir platt, väggar börjar

röra på sig, pressa och kylan av all ondska får

allt att spricka, öppna - vad

som nyss hade gränser så noggranna, täta är

nu gränslösa... men för

gott eller ont? innan man hann vänja sig vid

det ena händer det

andra - slungas psykiskt mellan två världar,

först bryts det

fysiska ned, sedan angrips hjärna och hjärta

som alldeles

hjälplösa springer in i en återvändsgränd,

men trots

det bara fortsätter och fortsätter (ja, ända

in i vägg)

utdragen prick

lägger mig pigg

för att klara nästa dag

bevara ljusets låga,

men ha kvar

stearinljusets höjd

trots detta

vaknar jag trött

oavsett hur lång tid

det har gått

sedan gårdagen

dött

kanske för att mitt ljus möter solens

två positiva ting adderade med varann
blir per automatik minus

representanten för likgiltiga leenden

ögon som blott släpper tårar för blåst

och kisar för att de är ovana vid luft

Fåglarna tycks ha sett Hitchcock's "The Birds"

När vi gick ut, jag och hunden,
blev vi attackerade av fiskmåsar.

Nej, vi bor inte vid sjön, det skulle

snarare handla om elektriska vågor.

De sitter på varsin sida av vägen,
på hustaken, och liksom bildar
tvättlinor emellan när de flyger
och dyker emot oss som går förbi.

Jag fick nästan en näbb i huvudet

hur skulle det ha sett ut? De verkar

tro att jag är en fisk i mängden och

under-takhöjd är var vattnet tar vid.

Jag är tydligen inte tillräckligt ful

för att vara en fågelskrämma
och om man vinner något på att
de är här, så är det väl just det -
men i slutändan är det inget att
varken jubla eller gå hem med.

Dels för att de själva är fula,
dels för att jag redan vunnit i
intelligens innan de har fått en
chans att visa vad de går för,
men framförallt för att det inte
spelar någon som helst roll
och jag kan bara sitta här, se
ut genom fönstret och undra
vad i helvete de lever för.

De är som oss, vi har bara

varandra. De sitter där och

skyddar sina ungar, skyddar

sin framtid, men det får mig

bara att fortsätta att undra:

vad i helvete lever vi för?

Deras läte är som hämtat från
Star Wars lasergevär.
Jag ser inget från deras käftar,
men jag kanske blir
tyngd med besvär, som jag
inte kan förstå att det
är från dem, när de i själva
verket sitter där och
styr mina tankar och känslor
medan jag ligger här
och agerar en duktig patient.