31.12.12

(?)


Ögon som foton
från tiden bortom.

Den enda vägen bort, den enda vägen ut
är att blanda kort, är att stanna upp,
och låta solen med stålkastare fara förbi

i jakt på andra liv
att suga must ur.

För när livet adderas med livet
blir det för självklart, en vanas misstag,
som om det egentligen ej finns -

En dag på jobbet,
man som robo

t.

.
.

.


.

27.12.12

=

-                       -                       -
Rothkos rötter, Pollocks grenar.
Framtiden till mig viskar:
Mera, jag vill veta mera
om tiden, om livet du levde innan!
Jag förstår vad hon är
ute efter och svarar, nej,
det är inget jag åter vill uppleva.
_
                         _
                                                   _
Det vi kallar dag och natt har genomgått, och genomgår än, passande nog - med tanke på årstiden! - en snöbollseffekt. Det har genomgått processen under en sådan tid att det nu märks. Vad märks? Att ingenting har hänt. Att ingeting känns. Att allt har vänt. Att vi är tillbaka på ruta ett igen, där nålen mot skivan vandrar utan problem, men ändock är i likhet med den som hackar; ändlöst trampar vi som om vi väntade oss vin inom en snar framtid. Hur kan det märkas, undrar ni? Innan jag lämnade denna tid - plats - var jag som jag är idag, idag blott! Det är egentligen inte vad som märks, utan vem.

Återigen är det jag.

Jag mår varken dåligt eller bra.

Jag är Sverige under andra världskriget, helt neutral.

Å, sakta jag går genom stan' och sjunger Beatles: Adjö!/Goddag!

(Ibland kallar vad som var, när framtiden om min arm hårt greppar tag.)

1.7.12

(!)

Om jag kommer att publicera något,
som jag har skrivit,
kommer det att ske
här: http://myrornas-krig.blogspot.se/
... Annars har jag precis börjat lägga ut
mina dagar, i form  
av mestadels andras

28.6.12

tugga

det är ett gap mellan
färgen och duken
smaken och maten
orsaken och valet
tanken och svaret
fred och fredligt
stolen och att sitta
att skrika och ropa
varan och priset
ordet och meningen
och det kanske är
därför det kan fungera
nå, se då till att bevisa
d
e
t

27.6.12

med inga spår spårar man ur

jag rehabiliterar
faller ner i gamla spår
sticker hål i ådra
istället för att stumt slå
på platt, torr hy


jag rehabiliterar
räknar trädets ringar
går igenom dem
och fyller yngre år
så jag åter kan lära mig att gå

gå ur
detta

som faller ur mitt
grepp, täcker
upp mina fingrar
och gör min
hand till en macka
att knacka
på den levande
sjön 

av

rader att skriva på
gör mig till en penna
jag har kvar svärtan
att ta bort smärtan
med

ta upp den röda tråden
sätt in sladden,
koppla upp telefonen
släng metspöt i
mitt undermedvetna
jag tror att det
finns
några fiskar


som behöver mer än att skaka liv i sig själva
när landet är upptäckt
och jag finner din hand i min hand naturligt

A) tt återuppfinna hjulet

Det är dumt att ljuga,
säger mina barndomsminnen
av de vuxnas dåtida råd,
när jag nu försöker att skriva.

Trots detta föredrar jag
att säga att jag har slut på ord.
Blir enklare att förklara
varför jag står istället för att gå.

Men egentligen finns orden alltid här,
precis som äpplen till mat växer utanför
och äpplena är ord i sig
och bör därför vara inspiration nog 
att få mig att komma ihåg
något med dess färg smak och form. Fast
äppelträdet liknar mest en ställning

vars syfte är att
bära cirkulära föremål
och genom det
bli en modell över ett
solsystem och

här sitter jag - ett svarthål, måhända,
för visst är jag en del av det, likt
tiden har en del i vårt liv
utan att vi springer runt, inom ur,
som hamstrar uppfinner
sitt hjul igen och igen, utan att
komma någonstans, då de tar allting
alltför bokstavligt.

Som om de läser ord
i en mening
i alfabetisk ordning
och därför
inte förstår meningen

med
/ livet /
utan

(-
-
-)
.