spiraltrappan mot ljusare tider / kompletterar

vad hon har är ett skratt som rör om tomheten i magen,

tar dess kyla och blandar med sin egen värme,

får orkan att uppstå, kittla kärnan, fröet som stelnat,

gått in i sin egen bubbla, men genom hennes

skratt kläcks den åter och tar upp sitt mål att växa, nå

över ytan, slå upp sina blad som alla har

olika färger - bara för att visa att man är värdig henne -

öppna näven, sträcka fram hand och

erbjuda en promenad och gå någonstans bara för att

känna in sina nya skor, se om det

känns rätt och var som man hade förväntat sig efter

hur det i magen tidigare känts

när hon skrattade så öppet och fritt (hoppas att man

inte stänger in genom att

koppla sin svaga hand med hennes starka och friska)

ta den tid du behöver

öppna ett rum i taget, granska noga

innan du lämnar för ett annat,

öppna ett rum i taget annars blir det

vinddrag och alla dörrar slås

så hårt igen att fönster krossas och

magin försvinner, låsen vrids,

överger dig för att svälta,

gamar över dig vänta, vara likt

klockvisare som komma

allt närmre, en fläkt som slakta,

stycka och alla delar

flyga åt olika håll, och aldrig

hittas som par av en

person, utan alla

tas upp en och en av

ensamma själar i

behov av en

hjälpande

hand

febril slow motion

februari är lidandes månad, den som

får alla klockor och stanna och pressa

ut varenda droppes droppe,

februaris gråa himmel lägger sig som

ett täcke och tynger allas huvuden, får

feber i kylan, svettas svett som blir ett

lager is i kylan och man sitter i baksätet

i en bil och tittar ut ur bakfönstret, ser

hur allt försvinner, avlägsnas som om

man vaknar från drömmen,

februari är då vi börjar vakna ur vårt

ide, halvvakna - står mellan liv å död

krävs lite / reflektera i alla vinklar

att uppnå både det minimalistiska och

abstrakta på samma gång är det fulländade -

stilrent, men samtidigt djupt, precis

som himmelen av en framskridande stillhet

som pricken i sjukhusets tak, just där

du ligger i sängen, över ditt huvud, tittar upp,

stirrar, blir en borr som opererar och

du blir frisk (det mesta är i huvudet, bara inte

du tar kontrollen, då går det till överdrift)

______________________________________________________________

se mot ljuset en stund och titta sedan bort -

ljuset vara kvar i ögonen, oklart, men genomskinligt,

sakta det sväva iväg likt en fjäril över en grön

åker och du få instinkten att följa efter - ljuset vara

hyveln som slita ett lager från hinnan, som

om det var ett plåster vilket sakta kvävde såret från att

fortsätta andas, och på så sätt även ta livet

av den kroppsdel såret är på - inte längre gömma,

ljuga, utan visa sanningens öga och komma

närmare vad som är nu när mörkret försöker få

dig att gå tillbaka till minnen som nu är vissna blommor,

få dig tillbaka till gruppen, när det enda som

de utvecklar är dumheten; att återgå till okunskapen,

vara outvecklad, försöker lura genom att säga

att det är då man kan leva, då man inte tänker, utan

endast känner, vilket enligt dem är det viktiga -

men, man behöver båda sidor av allt för att kunna leva,

för kom ihåg att det som inte dödar härdar

vilket inte betyder att din kropp blir hårdare,

utan du, ditt jag i kroppen - så du kan slå dig ut, bli fjäril

läcker rykten

om man säger att man ska börja med något, och

ser det som ett startskott, en bekräftelse att man

ska, då man har sagt det, så är det egentligen tvärtom -

är som om man säger "jag har börjat med..." när man

ännu inte har gjort någonting, mer än att börja

låta allt gå förbi, för det är ännu en färskvara,

vet inte om det kommer att fungera, om det kommer att

stelna och stå fast där man vill - bättre att säga till säg

själv i tankarna, medan man gör det - sätta upp

som mål vad man vill uppnå, medan man gör det,

om det nu är så man vill gå tillväga, annars är det lika bra

att bara göra vad som faller in och skriva i kursivt därefter

(kursivt som i att springa framåt, som att knuffa

bilen som fått motorstopp mitt i uppförsbacken)

en poets födelse (alla får chansen)

visdomständer har gjort avtryck och

med det kommer värken,

är dock över för tillfället, men visst

är det som en inbjudan,

ett bevis till att han börjar mogna och

få större kunskap över livet, att han har

gått över gränsen, eller åtminstone står

på den som är som en gren som torkar

allt mer, desto varmare det blir

och trädet tappar sitt grepp allt mer då

hans tyngd går upp för varje minut, både

som i betydelse, men också i muskler att

kunna uttrycka sig mer korrekt än förut,

i sin mun han bära på

de vises stenar - hans ord de läka och

finnas kvar i luften i

alla människoexisterande evigheter

_______________________________

alla får chansen att leva, även de som

ännu inte är födda

alla får chansen att leva, sedan beror

det på hur mycket man vill riskera,

alla får chansen att leva, men det gäller

att man levererar

om man vill nå andra sidan, det vill säga

öppna, gå bort från mig själv

ska börja skriva sämre, ge mig ut på okänd mark,

gräva graven djupare, så fröet jag odla få

det svårare att ta sig upp och genom utmaningen

den sedan inte ta allt för givet och därför

kunna blomma ut till sin fulla storlek och färg, ja,

ska börja skriva sämre, vässa pennan tills

det bara är spetsen jag håller, komma så nära mig

själv att jag kan stöta bort mig själv utan

att bli stött, ta illa vid - variera stilar exakt som en

skådespelare kan skifta roller, täcka varje

sår för att göra hål i ballongen - gå utanför kroppen,

resa i tid och rum, inte gå efter tid utan

efter hjärtslag, göra världen till mitt vardagsrum -

ska börja skriva sämre, så jag kunna bli

'bättre' i större grad, måla upp svårare mål att nå

och ta, finna en röst för varje sida jag har

och inte har - bredda, men inte växa i längd, utan

vara så lång så man till viss del kunna

kontrollera och det man då kontrollera vara sin vilja

att inte gå efter andras vilja, inte låta

någon ta över helt, för då kan allt förstöras sett till

magin - något som de andra mig dock

hjälpa vara att inspirera genom sina misstag, ta mig

in i deras sprickor, men jag mestadels

sköta allt utan att tänka och därför längden vara kort

så jag ha bra kontakt med jord och rötter,

känna in naturen, bli ett med tidlösheten... ska börja

skriva sämre, bränna alla chanser, så jag

själv kan brinna, känna kärlek och lycka, men också

dess baksida: helvetet - känna så mycket

att man lida, leva så mycket att man avlida tidigare ...

no takes (just let it roll)

you're poetry in motion, too lustrous for the camera

but delicate enough to get stucked in my mind,

not weak in any sense, but still so I can take you in, as

neutral it gets - no machine stands in your way

and, well, if it did, you would totally outshine them

you're poetry in motion, i'm always behind, your roots

are from way back, are able to reach far without

trying - you have the experience and memory like no

one else which makes you gain all the colours

and with them you live something more then just life

sepa/rer/are

säger du positiva ting och är

positiv rent allmänt publikt,

men tänker negativt så är

du ingen optimist, är rötterna

som avgör vart du går allra sist

och om du inte behandlar det

först - planterar om då du inte

känner dig bekväm i namn,

vänskapskrets och vart du bor,

kommer det bara bli värre, då

det inre och yttre vara på olika

sidor, inte vara varandras fram-

och baksida, utan vänster

och höger, som två klippor som

står mittemot varandra, men inte

kan nå, då det är ett stort gap

emellan, en klyfta som började

som en liten spricka, men

blev större när man inte gjorde

något åt, blev två olika personer

( )

ett vitt papper, en tom sida

ett ord med flera meningar, ett tomt ord

en rund värld, en tom värld,

inget står stilla och kan granskas av sinnen,

finns inget värde längre...

eller är det jag som fastnat och ser allt

flyga förbi, lämna mig här?

I is L

har alltid varit mig själv, vilken är en annan

än mitt namn, mitt utseende, min hemort -

har alltid varit mig själv, vem kan jag annars

ha varit när jag inte vet bättre om andra

än den jag blivit tilldelad, det enda jag riktigt

kunnat forma - det andra har jag fått i

hopp om att jag ska gilla, men ingen känner

den som ännu inte blivit född och likaså

med mig, likaså med mig, mig som jag alltid

har varit, mig själv - din spegel, samma

yta, men olika djup - se närmare och du ser

att din vänstra sida är din högra - har motsatta

åsikter, men tillsammans skapar vi en helhet,

likt bokens slut binds samman med början,

tillsammans skriver vi en avhandling om

människan genom att göra porträtt av

varandra, uttrycka samtiden med

känsloläget, uttrycka framtiden

genom ett neutralt ansikte

"I’m tryin’ to read your portrait, but

I’m helpless, like a rich man’s child"

hårbotten

spelar piano med locket på, fingrarna emellan kläms hårt,

när ett finger trycker ned en tangent får den andrum,

medan de andra får mer att bära då en av dem har

lämnat, inte hjälper - det krävs dock att det är en

i taget, likt endast en kan gå nedför en stege exakt samma

gång, annars uttrycker de inte vad de vill uttrycka -

förlorar med en hårsmån, istället för att vinna med en...

blodet som har hållits kvar, kan då strömma -

meningen till att man knöt knut på slang var för

att samla styrka (som en present, en överraskning)

och inte bli misstolkad när de väl möter värld - som ljuset

mellan persienn - kommer inte så mycket ljus in, men dess

värme stannar kvar och bara det finns lite ljus så kan man

se - för mycket gör så man blir blind och ser i syne,

likt man bara kan försöka förutspå framtiden -

det är värmen som spelar roll, ingen kyla

som fryser alla leder, utan värmer som gör att man kunna

röra på sig och förbättra sin fysik genom sitt psyke -

värmen ta ut alla krafter och kvar endast finnas mentaliteten,

ha krossat vägg mellan kosmos och sig själv,

dykt in i drömvärld, en abstrakt expressionistisk

målning vilken man tyda genom att blunda och leta

bland sina minnen, föra över allt till den nya hårddisken

som ha oändligt med plats, fack till allt

spelar piano med locket på, läser blindskrift

spelar piano med locket på, slår signal till rymd

spelar piano med locket på, blandar spelkort

spelar piano med locket på, dammar, hittar fynd

... trummar fingrarna under lektion,

håller takt för sin egen person,

låter tiden av lektionen gå...

barnen sitter under bordet, med duken som

skyddsmantel, tar alla smulor och gör en kaka av -

de är längst nere, men det är de som gör alla

sköra blad till blommorna som ska ligga vid grav

låga / penna

ett rökmoln, en hopknycklad pappersbolls skugga -

sudda ej, låt det stå kvar - använd bläck, lär dig av dina

misstag, bilda en helhet (ta av både dåligt och bra)

ger ned / lägger upp

lägger mig, ska sova på saken, smälta stenen,

sova förbi tiden av mörker likt man gör med natten,

lägger mig, ska åter finna friden, mjuka upp min kropp - få

kontakt med världen och dess natur utan svårighet,

lägger mig, inte lägga press, låta allt ta sin tid

men hur som helst växa upp,

stämma alla strängar tills

de är på gränsen att gå av, få ut

allt de har, innan man går

över och inte kan gå tillbaks

((godnatt allesammans))

bäddar

vad tjänar allt lidande till?

när jag kommit ur den ena klämman,

stötte jag på en annan som är

desto värre - kommer livet fortsätta

såhär fram tills döden...?

är detta vad att vara och bli vuxen innebär?

större medvetenhet, känna till allt, men

samtidigt ingenting alls - veta att man

närmar sig döden, men inte veta

vad som kommer efter -

bli vanare och därför få

mer smisk tills de kommer

innanför hy och tömmer allt guld och

kvar finns endast verkligheten - grå som

man är tom, andas in, följer våg utan lyster

personen har hjärta,

människan har bara en hjärna

likt en robot, innehållslös,

men full av ord - är mer värde i

ljud man inte förstår

ly

ssna

bara till

vinden så...

värsta av alla lov

jag gick fram och frågade om jag fick lov,

som svar fick jag ett slag på käft

och sedan dess har jag hållit käft då jag

föll ned i ett hål och värken satte sig

som så att jag inte längre kan öppna min

mun - tänderna är galler och jag

gasas långsamt ihjäl av min egen andedräkt

jag gick fram och frågade om jag fick lov,

första gången jag riktigt vågade,

jag vet inte vad jag gjorde fel, men sedan

hade jag ingen erfarenhet, hon kanske

tyckte att jag attackerade henne och med

ren rädsla, ren panik försvarade

hon sig för sin självständighet, från min

närhet,

så hon slog till och nu

är jag så nära mig själv att

jag kan förstå hur hon

agerade

ladda

lock för öra och jag sitter uppe i mitt rum med stängd dörr,

så jag kan skapa en egen atmosfär, en egen planet,

en bubbla att känna in och förstå hur jag egentligen är innan

jag åter går ut till de andra och kastar sten i glashus,

ta mitt hjärta och ge till var och en, se vem som har händer

med ådror fyllda med blod varmt nog att smälta

skalet, gå innanför min hy av marmor och krossa hjärtat mitt -

ändra regeln att 'sten vill till sten', för jag kritisera

andra för sådant som även jag gör så jag ta bort mig i dem

och kvar endast finnas dem själva och genom det

jag sortera ut vilka som är originella och på så sätt mest värda

att älska - jag vara stadig i mig själv och hon i sig

(två pelare på varsin sida utgöra ingång)

lock för öra, i huvudet det koka, pressad mot väggen, ett

slutgiltigt beslut kräver klarhet, kill my darlings

varenda bubbla som når över ytan jag med nålen spräcka,

sy ihop alla idéer och förvandla dem till svärta

trots att ingen vara av samma färgsläkte, de vara ett lag som

samarbeta och ha lika värde, varje droppe agera

som idag var den sista dagen, den sista droppen, men trots

det inte späda ut med vatten för då man inte göra

avtryck som är själva meningen - göra avtryck, inte gå i någons

fotspår, skapa sina egna, ge ut i dagstidning vilken

formas efter varje individ som läser, likt damens sminkspegel

på morgonen, se in i själen, morgonen är sanningen

(första intrycket, innan man vant sig...)

lock för öra, fokusera på en sak, gå rakt fram, förbi alla celler

och ut mot friheten, gå över övergångsstället vare

sig bilen som kommer stannar eller ej, skit i ögonkontakt - du

har rätt, om den kör på vinner du hur som helst

följa med tiden

skelettet, den slutgiltiga skulpturen

vi försöker skildra början så vi

förstår oss på slutet

men varför göra

skulpturer med kläder, med hud -

krånglar bara till det och avlägsnar

allt liv, varför inte börja där det

börjar och samtidigt

slutar, eller är

det meningen att man

ska gå igenom allt som under livet

händer för att se vart vår samtid leder?

dags för slutspurt

det roliga går snabbt, sägs det, och det kanske är sant till viss del -

veckan har gått, men det känns som jag inget har hunnit med,

tanken var plugg först och allt annat sen,

men eftersom jag inte kunde komma överens med mitt hjärta

och dess röst, blev det istället ingenting - krockade på mitt, slog

igen alla portar som både ledde ut och in

"men, varför ska man plugga när man är ledig?"

"kan få allt gjort, slippa äta allt så snabbt och

skapa en klump som man tvingas ta sig igenom -

istället hinna tugga tjugofyra gånger likt det

är tjugofyra timmar, hitta takten, fokusera på

det man gillar utan att bära några tyngder"

papper vikt sju gånger

fredagar och lördagar känns fortfarande speciella -

det spelar ingen roll om man har varit ledig hela veckan,

det är någonting i luften, likt en tradition man inte kan släppa;

har varit bra förut och ser därför inte varför det inte skulle

vara bra nu, sitter i, inristat - går inte att sudda ut

och det är väl skönt att veta någonting när man

resten av tiden spenderar i en värld, eller kanske rättare

sagt ett liv, av dimma, som jag i och för sig gillar, men samtidigt

kräver jag variation, så jag förstå att jag lever - känna att

det är gupp på vägen, att man inte bara vaggas

gråtandes till söms i en svacka, utan också får

chansen att se solen stiga, ett rep slängas ned i sin grop

och man kunna ta sig upp för att fortsätta sin resa, fortsätta

innan man föll och satte punkt, påbörja ny mening då den

andra sagt sitt från alla möjliga vinklar och sidor

ska kunna hänga av sig självt (född så, utanför system)

utanför ramen är tavlan

i dess rätta miljö

och det är då man först

ser den - precis

som med människor

utan stöd, utan

några runtomkring sig

livlös/lost life (när grunden täcks över av annat skit)

döden kommer inte när den olycklige önskar sig den,

döden kommer när den lycklige vill ha den minst -

när den har som mest lyckliga ting finner den inget mer

att vilja ha och livslusten torkar ut, hjärtat dör av

dess halva kapacitet - arbetar endast för att överleva

utelåst

fryser, lungorna vibrerar - eller så är det revbenen,

mina vingar, som en fågel i en bur eller näve,

vill flyga ut i hetluften, bli blindad av solljuset, inte

av den vita snön som mig då kväva, dränka

pupillerna, mina magneter till andra planeter, bara

vara en, inte ha några svarta fjädrar som i

ljuset få en regnbåges färger, likt bensinen som lyckas

smita från tanken medan bilen står stilla - fräta, utgöra

en brunn, leda ned till underlandet klädd i

en öververklighet - alla färger synas likt man satsa de

kort man har på handen, knäppa upp, visa att man inte

har några vapen innanför kavajen, bevisa

att man talar sanning... om de bara gav mig en chans,

öppnade upp buren, släppte greppet, gav mig chansen

att visa att jag kan skaka hand och samtidigt

släppa - och inte skaka om deras värld (som de i och

för sig gjort med mig) - för att sedan gå hem

till mig, bara visa att jag inte har någon emot dem,

visa att jag inte döljer någonting, att de gjort

rätt och att jag inte behöver störa dem om de inte vill

mitt i prick (ett ögonblick)

varje gång jag ser dig är det som nyår,

fyrverkerier som sprakar på himmelens duk

likt en abstrakt målning från 1957 -

sista dropparna från new york skolans

utställningar, slut på början från insidan ut

varje gång jag ser dig är det som löven

faller å agerar matta så jag inte ska gå i skiten -

dina fräknar är det vita strösockret

på den mörka kladdkakan, ljusa glimtar

i den annars gråa vardagen, fåren jag räknar

innan

jag somnar

håret ditt greppar efter vind

fjädrar i håret, motsatta kammar

ruffsar till, mer avslappnat

tar emot ljus, men slår ifrån det

som inte har något mörker

i sig, likt fågeln gör mot vattnet å

marken för att nå högre

höjder, samla sina krafter på båda

sidor, hitta balansen och gå

likt ett spjut rakt mot sitt enda byte -

friheten, en sådan frihet att

ordet inte behövs, då det är givet

var på samma sida

kind mot kind, hand i hand,

läpp mot läpp, öga i öga,

samma delar, samma namn,

bara från olika vårdnad -

alla har sitt sätt att fostra å

lära, även om ingen kan

styra sina känslor å tankar

så har man en famn att

öppna å värma till de alla

låt dig inte luras av ögonen

du kan inte vakna i en säng du aldrig har somnat i,

du kan inte läkas i en värld du aldrig har sårat,

du kan inte älska någon du aldrig har hatat, måste

ha provat alla sidor för att vara säker - likt man

en pannkaka steker, den blir bränd om man aldrig

vänder - se innanför pannbenet också, kommer

inte långt med utseendet om man ska leva och inte

bara beundra, är som för att utvecklas och för

jobbet tjäna pengar - krävs att man sliter och för

händerna i skiten, vad ska man annars tvätta å

få att skina om man inte varit på den andra sidan?

frekvensen lägger sig (ide)

vädret har varit detsamma så länge nu

att mina kretslopp går samma runda med mig

om och om - likt hussen som inte låter

huden se mer av världen och därför krymper

i jämförelse med andra den möter...

min kropp kräver att jag följer rutiner,

annars fungerar den inte riktigt som den 'ska'

och strejkar därför - men om man har

rutiner skapas ett mönster och andra kan lätt

komma på lösenordet in till min själ

och det är väl inte bra? samma takt,

ingen förändring, allt göras automatiskt, inget

gupp, följa grupptryck, mista sin makt

över sin mask, inte ha något utmärkande kvar,

vara som miljön i "väntan på gordot"

vädret har varit detsamma så länge nu,

snö överallt, kallt och en grå himmel som inte

reflekterar tillbaka och därför gör så

mina ögon inte ser världen rätt - tror att det är

sommar när kroppen säger tvärtom

går ut i kortärmat, får ett lager is på

armarna, blir allt mer frånvarande, ramas in

mellan två glasskivor som isolerar

från omvärlden, skär av band, inviger annat

land, kan kalla rymd då det är tomt

och mörkt, fullt med utrymme att

bygga upp nytt - jag blir adam, men har ingen

eva, endast en orm i närheten som

är tiden vilket jagar mig medan jag springer

som hamstern i hjulet: mitt sinne

broder shader

'så detta är livet', tänkte han

'de har sagt att jag ska växa upp

men det känns som att jag

har vuxit ifrån och nu ligger på

min dödsbädd istället för

säng... förfärligt, inte kunde jag

tänka mig sådana klyftor

när det kommer till att jämföra

livet som barn och vuxen -

allt beror på medvetenheten, tänk om jag inte skulle veta

vad som skulle hände i morgon, alltid ha något nytt att upptäcka,

bara finnas toppar och dalar - inget mittemellan som får

tiden att gå så mycket långsammare och känslorna bli så utsträckta

att de bara blir gråa, tappar alla underbara färger som de

har, men som man inte alls känner - ... ja, då skulle jag inte klaga'

ställ inte in några funktioner (ska gå automatiskt)

desto mindre man tänker på att man lever

desto mindre känner man att man gör det,

kommer i ett högre tillstånd än så -

över moln, men samtidigt fötterna på jord,

för det är det naturligaste som finns å går

precis som med kameran och dess fokus,

hur stor del som ska ha skarp skärpa,

klara linjer eller länder utan gränser, som

det är i verkligheten, bortom kartan

tänk inte på att det gör ont, så gör det inte

det, låter det som bullshit? ja, kanske, men

kom ihåg att det krävs lite att inte

dras till smärtan, är som att inte titta dit

där de misstänkta ljuden kommer ifrån

uppmärksamma inte det

som kräver uppmärksamhet,

låt det klara sig själv,

hjälp inte till, kan se efter en

stund om det överlevt

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

de säger att han är underskattad,

men hur kan han vara det när de

säger det och andra håller med?

äter upp mig själv inifrån

vill inte sova, vill inte vara vaken

vill inte vara omedveten, vill inte vara medveten -

när jag sover känner jag inte smärtan, men

jag gör, på något sätt, så den bara blir värre vilket

jag senare, i vaket tillstånd, känner -

antar att jag började använda min

bettskena försent och konsekvensen är nu att jag

under nätterna biter och därigenom slipar

ned, lägger en sådan press på motsatta tänder att

de inte orkar med, utan går itu,

pressas mellan väggar, får inte det

utrymme de behöver, kan inte koncentrera sig, kan

inte vila, förvandlas till någon annan, gulnar -

ljusets baksida, bakom rygg där svagheter och lögner

göms - sticker inte ut, utan sjunker in,

omfamnas av mörkret och tillåter -

naivt, suddas ut, töms på sitt guld,

finns ingen början, finns inget slut

istapp faller mot min skalle

verkar ha skruv lös, mina tänder

värker och det är där jag vill ha minst ont,

speciellt när jag inte förstår varför och

hur kan jag lära mig av mina misstag när jag

inte vet vad det var jag gjorde fel?

eller är, kanske fortfarande gör

och de nu börjar säga till

när det börjar bli allvarligt, de

trodde kanske inte att jag var

så dum i huvudet att jag skulle

fortsätta med vad det nu

är tills de var tvungna att bryta in

lever utanför ramen för mycket,

ramen börjar därför bli tung när

den inget fokus få, dess guld inte

vattnas av ljus och därigenom kan

inte skruvarna hålla den uppe då

de inte är tränade för tyngre å om

den rasar har jag inget hem att gå

hem till, blir uteliggare och fryser

till döds när jag använder min hy

som bädd och täcke - formas efter

I was born in the desert (whatever)

industri, inom dust, lockar av frost, bolmar loss, får liv, varje flinga är unik,

aska frågar om det kan agera extra skinn när du går ut i strid, in i eld som böjer

svärden och gör gränserna ovala - länderna till planeter, eller nej, för små

industri, industri - jag är nu en stadsråtta

utan dess like, utan dess like för det finns

ingen att jämföra med, alla som bor här

är densamma, reflektioner från den som

först satte sin fot och krossade spegeln

korn av glas liknar sandkorn, ger glimtar,

fångar ljus och skjuter ifrån,

binder varandra genom osynliga strålar

I was born in the desert

and now i'm a dessert

the take me always

last and I only

suffer more

because

of that

äkta som ä (längst bak, längst in)

det konstiga är det minst konstgjorda

det konstiga är det mest naturliga

varför känns vårt inre inte som världen

utanför ser ut när det är som mest

naturligt?

kanske är som det är med oss -

har ett täcke som ligger över

/begripligt,

men

ogripbart/

glimt

tunneln till himlen är

som ett album

vars musik går in i ena

örat och ut ur

andra

tunneln till himlen är som att titta mot solen

några sekunder och när man sedan

tittar bort ser man fortfarande solen, dock

genomskinlig

sänker endast ögonens styrka och kommer

därigenom närmare verklighetens

foto, samma nivå, utsida och insida kan nå

blinka för att få bort

ögonfrans som

hamnat i ögat och

frambringat

tår

brosk

okej, det går inte bara att sitta och sedan

förvänta sig att man kan skriva,

som jag har gjort i fyra dagar nu, nej man

måste uppleva om det ska bli

något bra, värt att läsa, värt att lägga ned

tid på det vill säga

men, nej, det är ju

ingen ursäkt, man upplever ju hela tiden,

varje sekund och borde därav

kunna trycka ut något för varje ögonblick

då man alltid får något intryck,

tror att man är för van, redan vet allt när

det i själva verket är tvärtom

jag har det väldigt rörigt fastän jag inte rör mig

(jag har det väldigt rörigt fastän jag inte rör mig)

((jag har det väldigt rörigt fastän jag inte rör mig))

varje ljud i tystnaden,

varje färg i den gråa himlen

varje gnista i den kalla snön

varje lukt från luften

jag fryser, kroppen bara stilla,

inte aktiverad, förbereder sig för att sjunka

till botten och jag känner allt mindre av allt,

skriva ned det jag känner för att

lösa pussel, stänga allt inne och gå ut, gå vidare

med livet som för tillfället känns lika dött som en

vindlavett en höst - hur livlig

den än verkar är den blott ett spöken med

försenad livslut, utgången mjölk, ruttet

skelett, gult istället för vitt

mina ögon är pingisbollar, för varje blink låter de mer ihåliga,

riktas dit vinden går - som frigolit - något som aldrig börjar,

något som aldrig tar slut, ett material för att endast göra

mellanrum så de som inte kan vara med varandra inte

kommer för nära och startar ett bråk

smälter av verklighetens luft, ägg som spräcks, skalet likt löv

för ett ormhål, trampar i, faller

bort från paradis

känner ingen hunger, men när jag väl

äter känner jag hur det börjar kurra,

kurra likt käken rör sig upp och ned

som ett skohorn vikar mellan fot och

sko, försöker sära på förälder och barn

inte längre se och lära,

utan vara och bli

vara som man är så man bli mer bekväm

och tillslut finna sig själv då man sjunka in

om man är någon man inte kan

om man försöker vara

ska man inte, går då bort från

naturen och får ingen näring

sy med ögonen,

upp och ned med

spets likt fjärilssim,

fram och tillbaka, följa

tennisbollen som är solen -

måste ha för att fortsätta leva,

satsa, satsar allt på de som spelar

skaka som molnen vibrerar när de gå ned i vikt,

läpparna på den gråtande flickan

hållas i koppel när de som mest vill springa iväg

eftersom man lever... skriva om det man känner,

inte skriva om någon som får ett slag i magen

för det vars så länge sedan man fick det själv så man

kommer inte ihåg i detalj hur det kändes

och det är detaljerna som håller uppe templet av

orakel

han tog steg sakta in men golvet var som torra grenar

och det lät som om hela huset skulle rasa -

rasa som en brasas lågor liknas vid en vägg

vars tapet är nedriven på ett ställe och bitar

hänger kvar men kan ej lagas, rivsår på kind

från grannkatten, inte djupa, men gör desto

mera ont, svider, drar ut på tiden, kommer

inte till saken - det fanns inga skäl till att de andra inte

skulle vakna

så han tog sig i kragen och drog ut en tråd från skjortan,

kastade upp den runt en krok som var fastskruvad i en träbjälke

och hängde sig, väntade tills de hade gått förbi och insett

att det

inte var någonting

men, nu ska jag läsa

ställa in andra kameravinklar

och se om jag får tag

på tjuven nästa gång han stjäl

nu ska jag läsa å på så

sätt få bort mina tankar, öppna

upp mig för andras,

hitta andra utgångar och se om

de kan ge mig ljus för

jag är stel och behöver smörja

in mina hjul innan jag

ramlar ihop, vid försök att ta

ett steg fram, och alla

delar, även de minsta, flyger

åt olika håll... spårlöst

försvunna, säger åt mig att det

bara är att börja om

för nu:

staty utan

status

bröstvårtan en atombomb (börja odla på ny jord)

hon gav mig sitt bröst som en souvenir,

sade att jag ännu var ett barn

som behövde mjölk för att växa upp och

bli värdig hennes röst som är

likt en vind - mjuk, men ändå kapabel att

knuffa omkull - det psykiska

vinner alltid över det fysiska

bli lika tät och stadig, åka in på samma fil,

fila nagel tills vi komma tätt

intill, slå ifrån, bort från kropp och börja

det riktiga liv som flyter så

nära tid att det är mest tidlöst, krita smälta

in i tavla, kunna uttrycka sig

med tystnad, visa med kropp,

med sitt ansikte - mellanrummet mellan

spegel och ansikte försvinna,

boken läsas ut, början och slut slutas,

kappan knäppas och man i

regnet av bokstäver gå ut, fånga för att

skapa ord som inte finns,

men som känns allra mest

hon låg på sängen med vänster arm

som en krokig gren

över huvudet och höger med dess

hand i håret - hon öppnade upp sig

för mig, såg ut som

brösten satt ihop med armarna,

som om de var trädkronorna till

träden och fingrarna

var rötterna, precis som om de var

uppochner, att rötterna var grenar

utan löv, uppe i skyn och skatten var

gömd, nu, första gången visad och då

endast för mig, speciellt, utvald för

ett uppträdande som krävde många -

hon har många i sig - jag sög ur av ren

törst, bevis på att jag behövde tröst,

men mina tårar nu redan slut, bäst att

jag åter går ut och möter henne - hon

får mig alltid att släppa allt, vakna upp -

träffar okända nerver

när hon visar sidor hon aldrig visat

förut, en bok som jag läser febrilt,

men som aldrig tar

slut, en sida kan vara som tio, likt en

sten med tusen myrgångar under -

oändligt likt rymden,

stjärnor som skäl att fortsätta leva -

åh, du mörkhyade kvinna,

de kallar dig färgad

och visst är du en målning,

värd att skiljas från

oss människor - du är en

gudinna -

du är den stilla natten,

full av mognad, gör mig lugn,

kan andas ut all luft jag har utan

att bli yr, uppleva motsatsen -

allt blir klarare, känner

samhörighet

med mörkret, låter

mig tolka, ingen är fel, skulle

kunna säga neger, om jag skulle ha

lust, men då skulle jag begränsa

hennes kapacitet,

rama in

henne i ett ord, tvingat

att stavas och böjas på ett viss

sätt, förstöra det vackra, speciellt

när det är medfött, fött vilt,

gjord för att bli rik på

kunskapen

om oss, kunna guida oss

genom livets sorg,

för lära oss att uppleva den

högsta lyckan det

finns, som alltid funnits

mer van (utfryst/inkluderad, beroende på hur man tolkar)

är det kylan eller musiken som får mig att rysa?

hör jag till det döda eller till det levande?

är det fysiska eller psykiska vindar som får mig

att gå i en speciell riktning omedvetet?

är jag olika personer jämfört med ut-och insida?

tvingar kylan hårstråna att stå med rak

rygg, medan musiken masserar rötterna under

och får knutar att knytas upp? tror att

det är så, även om musiken är mest konstgjord

the difference in similarities

we are all alone, separeted from eachother

to be lonely, though, ain't everyone -

it's to be near people, but to not be with them -

a wall of glass between, makes you

invisible

like to laugh at their jokes just to fit in

erase you, but never makes you one of them,

because it wasn't meant to be that way

(kanskefortsättningpåtisdag)

lik (krossa fönstret, skada handen och skada dem som ville ha dig kvar där - men samtidigt din fördel, bli fri)

glad över att vara olycklig

annars skulle jag nog

vara som en levande död,

som en nyfödd

precis inkastad i livet och

har inte någon skråma,

endast blåa ögon utan djup,

likt himlen och inte

havet där man faktiskt kan

dyka, se i olika vinklar,

tappa andan över att det är

så verkligt

glad över att vara olycklig,

annars skulle jag nog

levt inuti huvudet, i dröm

fällde

hennes ögon, kliché kan ni tänka - men jag ska berätta -

hennes ögon var bruna, nästintill röda, men tillräckligt

mörka för att kallas bruna, ändå påminde de mig mer

om blod än en rutten trädstam, de påminde mer om

täta bloddroppar som landade och inom sina ramar

utgjorde vågor mycket långsamt för att det var så

tjockt och vågorna kan mycket väl liknas vid

trädstammens ringar innanför barkens

ruttna myrgångar och det är säkert

innanför dem som det räknas

och det fick mig att tänka -

hon kanske bara har sina

ögon för att locka och

fånga? så jag tog

hennes fokus

innan hon

hann ta

mitt

helt

ansikten på sedlar och mynt

pengar är billigt (du behöver i de flesta fall

bara göra som din chef säger) och kan

egentligen inte köpa mycket i slutändan -

för om man till exempel ser till mod och hur

mycket av det som behövs för att vara sig själv fullt ut

och hur långt det kan ta en, så märker man att det

har mycket större värde och att man inte alls behöver

vara rik för att vara betydelsefull, snarare

tvärtom, för om du har mycket pengar, kan

det också vara ett bevis på att du aldrig

lever ut, eller hjälper till, utan bara sparar

(å därför är fattig på livet, ingen erfarenhet

annat än att jobba i staden med företagen

bärandes den stilrena kostymen som

i själva verket bär honom - utan

den har han ingen rak rygg ... pengar

bör bara tas som en bonus, för

varför ska man arbeta för det, visst,

för att köpa mat och liknande ting som

gör så man överlever, men förutom det?)

ground zero

det starkaste som finns är kärlek,

det är ju självklart - varför skulle det

annars vara så mycket krig? -

den man hatar mest, kommer man att

älska mest sedan, är det inte så?

annars har jag, i mina unga

dagar, blivit lurad och det skulle

vara allt annat än trevligt, för då lever

jag i sådana fall på en dröm

som aldrig kommer att gå igenom och

jag därför aldrig kunna bli hel -

mina rötter vara planterade i en jord som vara som moln,

en ytan - och även ett djup då också finnas man tro,

men allt gå rakt igenom och de dingla i ingenting, inte

röra om en gryta, inte känna efter vilken riktning

som är bäst att ta; fast det man inte förstå någonting av

jaget splittrat (ingen ska annars kunna komma nära)

att bli jagad är att lida av paranoia

tro att sin skugga är från någon annan

men de säger att kärleken är egoism

delad på mitten, en spegel man ser in i,

jag kan inte säga att det stämmer

(för jag vet inte,

ännu)

hjärtats invånare i mitt huvud

skrivmaskinens tangenter likt en biosalongs stolar -

ett golv som lutar nedåt så alla kan se utan

att det är något som stör och hindrar från att man

fulländat kunna sjunka in - skillnaden är att

filmen är verkligheten (ett band som rullar,

kommer någon gång ta slut) och att de som tittar

lever i fantasin (oändlig, expanderar likt rymd med

erfarenhet; desto mer man vet) - det vita pappret

bakom är som ljuset från projektorn vilket

lyser så filmen ska kunna ses, i detta fall är

det dock där deras tankar skrivs, deras tankar som

kommer i samma ögonblick oskyldigheten

speglas mot den vita lögnen som under ytan är mörk

jag som biografmaskinist får ta del av det som skrivs,

varje droppe av blod, svett och tårar

och desto mer jag vet, desto mer jag lär känna, desto

mer kontroll kan jag ta över dem,

vilket göra så de någon gång inte kommer att kunna

ta sig loss - utan jag tryckt ned dem

så de tvingas se och hjälpa mig att reda ut vad som

är meningen med liv - de kanske

har svar då de kommer från en helt annan planet (?)

skruva (men skruva aldrig fast)

myntar inga begrepp,

springer på myntets bredd,

hamstern i hjulet som får

tiden att gå, tiden att komma

men inte stanna

utan passera,

skala av fler bitar tills det

mjuka fruktköttet inte har några

livvakter bredvid sig,

kejsaren utan kläder stå där naken,

som alla andra, bara att

de inte kan tro det... att de är lika

bra eller dåliga, beroende på hur man tolkar

flyt utan att flytta,

behåll dig men jobba för

att utvecklas,

ta bort allt onödigt,

ha kvar det viktiga, som

kan göra nytta,

likt vind, likt flod

inte stannar på uppgifter

de för tillfället

inte kan lösa, utan

slipar stenar, tar kontroll

över patron,

medan de drar sin

zon så de kunna skapa

atmosfär, så

de kunna gå över

och sprida sin tro vilken

runda varje kon

sova utan att komma efter

trött på att vakna tidigt,

som att födas på nytt,

har ingen kraft,

den har man tagit ut,

bättre att vakna senare,

då kan man åter ta upp

det man gjorde innan

man lade sig med syfte

till att fylla sin tank

köra vidare utan att det är

en lång kö med bilar

framför sin egna

och man kommer aldrig fram

vad som lockarvad som fångar

minimalismen har osynliga lager,

alla toner ekar och blir därav

egentligen dubbelt så större,

precis som det står på pappret att

länder är demokratier, fastän

de egentligen inte följer det de

lovar att de ska och säger att de gör

räfflad

ligger i hängmatta, upphängd

mellan två träd vars trädkronor är

frysta rökmoln från avtryckta hagelgevär,

sekunden innan man blir träffad och dör,

lyckas ändra på det som komma

skall och tar ett steg bort från

det dödande skottet som förgiftar

blod, slår undan händer från ratt och tar

över, ändrar ström till medströms, vänder -

lämnar allt man gjort, sin person,

då man inte har någon på sin

sida och inte längre har orken att

fortsätta ensam - så man vänder och går

medvind som tar sin hand och tar tag i

sin egna, ena, visar vägen och man

går utan att tänka då man litar

ligger i hängmatta, upphängd

mellan två träd vars trädkronor är

frysta rökmoln från avtryckta hagelgevär,

går på den vilda sidan med skälet till att

vilja leva, samt bevara det mänskliga

som inte längre är mänskligt,

men var innan människan blev en

robot... jag går på linjen mellan mellan mod

och feghet som är en spricka vilken allt mer

vidgas - men jag halveras ej, utan

blir bara helare - att vara själv

eller att vara andra för att man inte vågar

visa att man har ett eget ansikte med egna

ögon, öron, egen näsa och mun att

känna med då man kan tyckas

få det svårare att nå fram - men är

det inte tvärtom om man står ut och därför

får det lättare att framhäva allt man vill, även

om man inte har någon med sig i

början, så sätts fokus på en

och allt på en betyder mer än allt på alla

för alla är som ingenting då det kan betraktas

som densamma, men tar mer plats än

vad en ensam varelse i andra fall skulle göra

viljan att det ska finnas en mening

han slog honom för att

sätta ett talstreck vid sin kropp,

bli synlig, de andra kunna höra -

känna att han existera

ta-in~sann_ingen

texten är så hård att hon

måste läsa den med mjuk röst -

få det att väga jämnt,

nå ut till så många som möjligt,

gå efter första intryck...

fingrar i fingrarnas mellanrum

det mest privata är det mest publika,

även om det är då vi mest är oss själva,

så kan man inte undgå att vi är så lika -

för alla är vi gnistor från en sol, strålar

som går skilda vägar, till olika arbeten,

men i slutändan går till samma hem -

det mest privata är det mest publika,

alla omedvetna sidor kopplas och själen

inte längre vara splittrad, hjärtat inte

längre vara brustet, men huvudet värka

av allt nytt som är så väldetaljerat

ledstjärna

fastän du inte längre finns kvar,

känner jag och påverkas genom varje beslut jag tar,

du lämnade ett märke rött och

runt som ett trött, irriterat öga, eller en läppstiftsmålad

mun och det märke talar nu om

vart jag ska gå, vad jag ska göra för att nå det mål

den satt upp utan att jag förstår

sög ut allt som de gör med oljan de borrar efter

tömde, fyllde mig med tystnad som fick mig att

observera varje sekund, klippa och klistra, bilda

en tidning som just nu och för alltid vara aktuell

spökskrivare

framtiden är osäker, står på ett ben, funderar på

vart den ska sätta ned den fot som ännu inte sagt sitt -

det är den som avgör vad som ska komma härnäst,

handen som viftar, lättar på röken från ett släckt ljus,

får ögonen att åter hänga med i det som är nu

framtiden är ostadig, har ingen grund, för tillfället

stum - det som den vill få fram är olika om man ser till

hjärta och hjärna - krockar vid hals och tungan knyts,

dock utan några skor på - allt som den känner smak av

är blod, med munnen öppen jämför den med luft,

olika tjocklekar, men trots det inte säkert - velar,

känner efter vad som väger mest, om den ska falla bak

eller fram, var det finns mest att göra, mest att hitta

så man kan lägga så många pusselbitar som får plats i

sin ram som för stunden endast är ett vitt papper -

framtiden är alltid framför, men slutet är alltid

bredvid, det handlar bara om ett snedsteg och man är ute

ur lek och inne i en annan som man då blir helt ny

för och därav tvingas lära nya regler och spelsätt för att

fortsätta vara vid liv, kunna pumpa, få vätskan

att cirkulera så jorden inte blir platt och man faller

över kant, emellan springa vars två väggar pressa så man

bli som en ihjälslagen mygga på ett nytvättat fönster,

som pricken i lasarettets tak - all fokus går dit, men det

sitter för alltid fast, kan inte ändra, inte sudda ut

endast hoppas på

ett lyckligt slut

lägg i ny växel

vrid stämskruvarna likt du vrida på ratten

tills det tar stopp, helomvändning,

åka ur väg, strängen gå av, skiljas åt, ett

eko av de sista orden innan död,

knuffas ut från sin kropp till ett nytt liv

baserad på meningen som löd precis

före ljudet skruvades ned, följde med det

slutgiltiga andetaget, bomben

vilken sprängde byggnaden och endast

lämnade kvar ruiner - dammolnen

vara imman som man torka bort för att

se ny värld - lade dynamit för stenar som var iför

grotta så man kunna komma in och få tag på alla

diamanter, eviga ögonblick som slipa ögonstenar

så de följa med varma vindar och mjuka vågor och

inte bara påverkas av grå kyla och helvetesnålar

......../............../........ lägg/i/ny/växel/ta/ett/steg/upp ......../.............../.......

men dra ej ut på tid, om du inte vill separera

från då och nu, han och hon från kyss som

andas liv i gamla minnen, men samtidigt

dyka in i framtidens vita oljud med grus

fallandes från skyn, redo att paras,

lägga väg, skriva mening utan

en endaste punkt - om du

väl har bestämt, släpp

ej, då det bli en lock

som rullar tillbaka

och blir en boll

vilken vara likt ett ägg som inte kläckas

förrän det är försent att

fortsätta från där man tappade grepp

vitt o/ljud

dricker så mycket av den nyöppnade flaskan

att halsen säger till att det är för mycket kolsyra -

klättrat långt uppför repet men orkar inte mer, glider ned

och bränner upp händerna tills man inte längre

kan identifieras (finns inget dna att läsa av)

huden som vägg rasa, insidan möta vad som finns där ute -

luften som vina är blodet som strömma, bara olika smaker,

vilket i sin tur bara är olika ytor att skrapa och dyka igenom

receptionist

ögon utan hinnor är som en

astronaut utan rymddräkt i rymden

när du ser in i mina ögon, borrar

du igenom, behöver dock inte oroa

mig då dina suger in mina och

agerar skyddsrum, blir hela likt

hand håller hand - våra pupiller står

rygg mot rygg och tittar åt varsitt

håll och allt jag ser är dig, medan du

upptäcker att jorden är rund

fastställ ej (kan ändras)

kan stora filosofer vara troende?

om de skulle vara, skulle väl

deras frågor redan vara besvarade

och de skulle inte behöva

göra någonting, mer än att spela

med,ta sin roll seriöst och

genom det få fribiljett till himlen

vilkens själ egentligen

finns i var och ens ögon, men de

verkar behöva glasögon,

då de tycker att allt alltid ska ha en

mening - men sedan när

har livet en bestämd riktning...?

gå i motvind (allt kastas på en)

länge hade jag trott att ögon ur fokus skulle hjälpa mig att

komma innanför föremål, få själen att smita ut genom

kroppens bakdörr utan att den kände - genom oskärpan som

suddar ut linjer och hårda ytor, men det är endast ögon

av klarhet - blanka, men vakna att finna drömmar - som kan

komma in genom att stirra, på så sätt borra och få ett

perspektiv i målning, skapa atmosfär, kunna fånga dagen

vända ryggar, orörda sidor

döda fiskar följer med strömmen,

tappat sitt ansikte, blir åter en i mängden -

den egna stigen bort från kärnan

växer igen och de knuffas tillbaka av grenar

som en port framför ögon stängs -

från att sett ljuset är det helt plötsligt mörkt,

en skyllt med ordet "öppet" vänds

och blir "stängt" - det man har nu är det bästa

man haft - runt hörnet blir nu allt

istället av motsatt och då negativ effekt - nya

synsättet med de nya bågarna var

inte som man tänkt, men när man väl släppt

in i sitt liv kan man ej släppa det

snön faller inte, den svävar, likt

eldflugor i nattluften eller stjärnor i rymden,

som i star wars-filmer när de far

fram med rymdskepp och får världen att

verka stor men livet kort - tvingas

göra samma sak om och om innan man når

poäng och då kan det vara försent,

för tiden är knapp och alla hinner inte knäppa

alla knappar, vilket får liknande

konsekvenser som när ett negativ som ska

framkallas får ljus på sig - blir då

osynlig, alla ser igenom, ingen känner närvaro -

så nära men ändå så långt ifrån

/)(/

bor i din synvilla

och som det är just nu

kommer jag aldrig att flytta

du lever genom mitt luftslott,

hoppas det innehåller

luft nog att få

dig att fortsätta leva - för om

du avlider, går även jag bort och

kan aldrig igen återvända då

din text för alltid vara utsuddad...

hårfint (osäker)

dina kinder röda som rosor, sköra blad liggandes tätt intill,

likt kritvitt papper vars kant skär ett fint sår på fingertopp,

drar jag snabbt handen tillbaks när jag vill smeka lätt,

är som att bli biten eller, i detta fall, bränd, tror minsann

att jag träffats av amors pilar, gick på okänd, motsatt mark,

måste vara i krig - verkade ligga landminor överallt

och vem är jag i att lägga mig i när jag inte ser med samma

syn? kan endast förvärra, sprida eld, så jag låter bara bli

bubblor är havets moln

skriver för att slippa tala,

precis som boken är bättre än filmen,

vill jag inte förklara, utan

istället låta alla måla upp en egen bild,

vända på orden, hitta sina

vinklar att ställa sidorna till speglar och

sina ögons ljus riktas till

en svag punkt där det börja brinna och

man sjunka till sitt djup, finna guldet som

från början är sand, forma klimpar med

egna händer, sätta punkt, komma fram till

jordens ände där man plötsligt stanna...

för att ta ett andetag och

hoppa, få vinden att ta alla kroppsdelar

så man kunna sväva, flyta,

lyckas gå emellan dörrspringan - inte

finnas någon begränsning

för hur långt man kan fortsätta utanför

bokens rader, bokens ram

slå ihop och damm flyga åt alla håll,

torkad tid och luft efter alla

resor fram och tillbaks

smaka på varje ord,

varje bokstav, uteslut inte

någon, men känn 'visor, inga ord',

trots det, då man flyta och varje

bokstav vara som en ton

vilka bildar ackord

som i rad skapa en

sång, vilket i sin tur bilda

en atmosfär som forma en värld...

lustmördare

du säger att abort är mord - vad tycker du

då om dig själv och myggan du nyss slog ihjäl,

den levde väl också?

allt beror på situationen, om det hände av vilja

eller ej, om det var påtänkt och hur mycket

livet börjat att leva

människan är inte härskare över någonting

bortsett från vad den själv har skapat

och eftersom naturen är mäktigast och det

människan bildat endast retar upp, är

det bara negativa ting som gjorts och på så

sätt förvärrar framtiden med dimma

som är konstgjord...

men, visst förstår jag - att ta ut allt liv man

har inom sig nu och inte sedan när man

kanske inte har den chansen - att leva snabbt,

men fullt ut och dö ung, men utan några

svarta hål - aldrig vila på sättet att bara sitta,

utan hela tiden observera, inte låta

något komma förbi

jobba sig ifatt de som börjat tidigare, säkra

en plats för mat och dricka så du kan

utvecklas så mycket

som du ska för den sträcka du gått, nå

milstolpen, spara, inte behöva gå tillbaka om

du misslyckas...

generaliserar, ger människan ett dåligt rykte

när det mänskliga är det godhjärtade

och de som ger oss ett ansikte är de djuriska -

något jag tänker på är att börja kalla de

humana för djuriska istället, då människan

är ett djur och föds oskyldig och god

för det är systemet man

sätts in i som för smittan över till oss,

får inryck som man sedan måste uttrycka på

något sätt, då man innerst inne vill

förändra, men inte vet hur man ska göra - vi är

människorna bland folket, vi är

varelserna bland

lustmördarna

som får

mörda

enligt

deras

rätt

vi är djuren som går utan regler, men följer instinkt,

varför ska vi bry oss om de som "bestämmer"

när de skiter fullständigt i naturens oskrivna lagar?

(oskrivna för att tystnad säger mest,

oskrivna för att det ska vara självklart,

oskrivna för att man inte kan förklara -

precis som förälskelsens ljuvliga plågor)

töm för att kunna fylla

bloddroppar mörka som jordkokor -

fall, fall, plantera min peppar,

få maten inom mig att studsa ut -

låt mig växa från här jag stå,

så jag inte lämna mina rötter och

mister min person, men ändå

lyckas färdas över hela denna jord

för hur jag än växa,

stillheten bytas mot fart,

hur jag än växa, jag

utvecklas, komma fram -

för även om min person blott är en

blank sida så är platsen emellan

fram och bak fylld med tecken som

kommer att framträda om man

arbetar med den, masserar, jämnar

ut, träna på sina svagheter och

det blanka få ljuset att studsa tillbaka -

idéer bollas tills de

slå igenom, båda sidor

koppla, det hela

förstås av allmänheten

bloddroppar, ett finger på varje sida,

trycka ut det sista, så man kunna

gå vidare, inte titta bak, då man där

vara klar - mogen, men ännu ett

barn med tanke på stor nyfikenhet

att undra, vilja upptäcka länder

man aldrig varit på, hört talats om

från insidan ut, känna

sig hemma vart man än gå,

sätta sin fot - se rakt

in i ögon, utan att blinka

...en endaste gång

bestå

när du kan ta tag i en vattenstråle

och svinga den hur du vill -

knyta en knut, dricka utan att det

tar slut - så har du lyckats

komma till andra sidan levande

huden är tråden vi går på och gör

så vi lever - syr kläder att

ha på oss så vi inte fryser - men

även väggen som hindrar

oss från att riktigt leva ut, inte

finnas någon begränsning,

sammanstråla med naturen,

hitta den perfekta balansen,

inte ha några bekymmer

tröttna

tårarna - stearin,

ögon öppna för länge,

tänt så länge att allt brinner ned,

ingenting är nytt och

man smälter in,

till vilken nytta?

fick brev från rekryteringsmyndigheten som sade

att jag var skyldig att lämna över uppgifter om

mig själv, annars skulle tvingas böta -

jag tyckte och tycker än, även om jag nu har gjort det,

att det är väldigt konstigt, deras skäl

var om sverige skulle komma i krig och skulle

behöva mer soldater, men jag ser det inte som

något troligt för de närmaste två åren

som detta gäller och att det sedan är något som man

'måste' känns mer bisarrt då man inte

ens måste leva, utan kan göra självmord om

man inte skulle vilja vara kvar här, eller liknande

förbereder sig för krig, även fast de vet

att om neutralitet behålls så kommer

inte mycket hända, om man ska referera

tillbaka till historien - det hänger mer

på andra länder och sedan när blev krig

den bästa lösningen?

det konstigaste är det mest naturliga

gitarrhalsen är en järnväg där fingrarna som spelar

är människor vilka lever livet och därigenom

satsar allt de har, går på en tunn lina som de har slipat

till den nästintill gått av - allt för att komma

så nära inpå att de smälter in, trots att de är så olika

rivstart (dra bort plåstret snabbt *låtsåretsesinfiendeiögonen*)

de nya däcken till den gamla bilen,

dess svarta gummi så svart att det lyser,

får mig att tänka på ett negativ som

precis har framkallats och ger tecken på

om det finns liv i yttre rymden eller

ej - dra bort löddret med fingret, gräv ett

hål i starten, lägg dynamit vid berget,

skapa en dörr, se om det är rätt riktning,

rätt tid för att resa iväg med de nya

däcken, de nya synsätten - låt utveckling

först ske innanför kroppen, innan

man släppa ut kraften som man ännu inte

känner, ännu inte kan kontrollera

få din hand (x) att släppa taget om din andra (y) och ta istället tag i någon annans (z) / släppfågelfri

"vad bra du är!", "tack, vad snällt!"

"hur kan det vara 'snällt' när det är sant?"

"varför skulle du säga det om det var självklart?"

"om det var någon okänslig typ som inte hade gillat

vad du gör, så ville jag bara försäkra dig om att han ljög"

"hur kan han ljuga när allt handlar om åsikter och smak?"

"du förstår inte - det finns de som har smak och andra som inte

har det, det bara är så, vilket är väldigt sorgligt..." "... bara för att

du tycker att din smak är bättre än andras betyder det inte att deras

är sämre, jag skulle förslå att du öppnade upp alla dina sinnen istället

för att gå efter en mall - om det nu skulle finnas en person som sagt att

hon inte gillar vad jag håller på med, hur skulle denne person då kunna

uttrycka att hon inte gillade det, om hon inte skulle veta vad gilla är? jag

skulle snarare gilla det mer, då det antagligen skulle vara mer spontant,

samt att kritik får en att utvecklas då man trycks ned och därigenom får

ett högre berg att klättra uppför, samt sätts fastare i jorden, vilket göra

så blomman få starkare färger och man själv bli en del av naturen..."

hon lutar sig mot fönstret som tar emot utan att göra henne besviken

att vara hög på livet är att vara jordnära,

vilket skär sig i ordens betydelser -

likt drömmen och verkligheten,

sömnen och döden - men man

kan se allt i olika vinklar, se

bara på berget som börjar från botten,

men samtidigt slutar på toppen -

botten är bredast då det krävs muskler

i benen innan man kan lyfta

och bära med sig... botten som

de fattiga, botten som de döda -

det finns mer av de döda än av de

levande - toppen är smalast då det finns

minst av de rika och

det är mer historia jämfört med framtid,

även om det är oändligt och det kanske är

just därför - så mycket att se att man inte

ser någonting alls

naiva skor

vi är insekter upplockade av människor

för varje steg läggs deras motsatta händer framför

och vi går på för att komma till nästa station,

vi tror att det finns en gud som styr och att varje

individ har ett eget öde att följa upp

bitterbatteri (nysa bort all kreativitet)

natten är alltid kall, månen är en maskros vars

flygfrukter skulle lossna och flyga med vinden,

om de inte vore frysta, för kom ihåg - natten är

alltid kall, men aldrig död, det är en viss skillnad -

att vara kall är som att vara död, fast man lever

månen som sprider ljuset är stjälken utkavlad,

suger ur vår energi, tar fram den vilket får oss att

må bra - men den tar fram den för att ta den ifrån

oss, fylla på sin mjölksaft tills den får tillräckligt med

kraft till att lysa upp en hel värld, ta allt med en näve -

åter blir sol som bränner upp allt vi tidigare har

gjort - och får oss att börja om... fantasin är inte

oändlig då den aldrig går igenom och berör,

när man ser konsekvenser och inte får välja bland

olika alternativ, när man upplever verkligheten

utanför fönstret i varje kvarter och om inte så ser

den till att man får en stöt och krossar hinnan, som

är som en tv-skärm som visar filmer, över ögonen

mitt huvud blev genast en radio igen (försöker ställa in)

det är läge för fest -

Radiohead ska släppa nytt

allt är förbeställt,

det enda som kan förstöra

min lycka är att det

inte alls är bra musik när

jag lyssnat, men så

har aldrig fallet varit förut,

så chansen är därför

väldigt liten och bör alltså

inte tänkas på, då

man endast slösar kraft på

något man tror inte

stämmer och samtidigt inte

kan veta ännu...

så det är läge för fest, även om den

som skrattar sist skrattar bäst,

så ska man väl åtminstone skratta

någon gång innan läggdags, för

annars får man ju aldrig skratta då

varenda en kommer att förlora

i slutändan - ingen har överlevt livet

såvitt jag vet och om man nu

skulle vänta så länge med att skratta

skulle man nog spricka - så det

är dags att bryta traditioner, gå över

gränser och skratta, ramla av

stolen, krypa under bordet, hitta alla

smulor som en gång var delar

av naturen, rymden, känna att vi hör

ihop, tillsammans kunna skapa

något riktigt, riktigt stort: en hemort