håll ihop, men smällt inte in (marken kan inte ta er ända dit)

röken... döda lågor, röken... täcker målet,

ingen klarhet, men samtidigt inga frågor,

för vad finns det att undra när man aldrig

varit under ytan förut? när man kunnat

bestämma när man ska upp, följt

lungornas vilja utan att fråga sig varför

de inte vill stanna längre och undersöka

världen, som när glaset blir en kikare in i

sig själv när man dricker något som inte

hört till kroppen, själen förr...

man säger aldrig att man älskar till den

man på riktigt älskar... då

sätter man en gräns, ett ord som finns,

blir som en cell, en tavla

man ramar in, ett djur i en bur, ett folk

som är fött fritt och går

på gatorna, men inte får uttrycka sig

säg att du älskar till den du tror du älskar,

för att sätta ett mål, se om

det stämmer, läsa ut bok och om du håller

med det som står - riv ut

sidorna och låt vinden ta tag i dem så du

kan ta tag i vinden, i dagen

och börja jaga fjärilen vars färger på vingar

skär sig mot livet, mot världen, sticker

ut, men trots det är en i

gänget - utan henne skulle det inte finnas

någon grupp, då hon är

nyckeln som kedjan är till för att hålla

reda på, även om det är

hon som reda såsen till perfekt fasthet