en text är likt livet på jorden,
medan rösten som läser är som himlen -
höjer upp, gör så den inte längre är en i
mängden, ger identitet, rötter,
inte bara har en yta av svart bläck, eller
blyerts som man lätt kan sudda bort -
en text är som en svartvitfilm,
smälter in i natten som är utanför när man
ser den, medan rösten är tredimensionell -
det är därför jag ibland gillar
texten mer - tystheten och mystiken kring,
få vara för sig själv för en stund, som på
spår efter en mördare, inte se
allting, för då är det inte lika spännande
men samtidigt så är vi alltför dumma för att
förstå alla nyanser som finns
(ens i vår hud)
ett vitt papper är som livet,
varje bokstav du skriver för dig
närmare meningen med det -
tänk om man gör allt i onödan,
varför ska man då fortsätta
om man ingenting alls tjänar?
varför skulle det inte räcka
med att du skulle prata och jag
gå in i röstens tunnel och
tillslut nå ljuset - ditt hjärtat,
kärnan för känslan, för att
mina fingrar, som är ljusstakar,
ska börjar brinna...
uttrycka, slå fingrar på tangenter,
koppla, inget mellanrum för en stund,
överföra filer från den mänskliga hårddisken
vilken fyllts av mjukvaran som ansiktet
med näsa, ögon, öron och mun...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar