den sista levande rosen

ska jag plocka rosen eller ej?

kommer antagligen bli punkterad

av tagg, eftersom jag inte har

någon erfarenhet - men också då

tömmas till den grad att jag

får plats med allt vad rosen innebär -

komma före alla i kön och få

lägenheten alla vill åt, en plats i ditt

hjärta, gå i din takt, men inte

i dina fotspår - utan du knuffa ut

på en igenväxt stig där man

hitta sin egen väg, börja från början,

trampa den själv, få klar sikt,

likt vindruvorna blir till tidlöst vin

som smeker kind och leder

var och en in i ett paradis, och då

ett paradis som står för rättvisa och

frihet - inga blad som täcker

någonstans, utan alla vara öppna

mot varandra, säga vad de

tycker, ha känslorna för varandra

som smycken, varken vara

förskönat eller förljuget, utan varje

åsikt få chansen att yttras

och accepteras även om det kanske

är få som tycker lika, inga

blad som täcker, hela boken finnas

framför, ta av världens

frukter och finn ett ord för varje

smak som bli en färgklick

till vardag vilken inte vara grå, men

trots det sann - inte vara

grå då blomman inte längre ha en

knopp utan ha blommat ut

och gjort hål i ballong, släppt alla

fångar fria, satt punkt och

gått vidare... bortom den skrivna

meningen, över staketet

blommat ut likt en hand öppnas

och sträcks mot mig,

blommat ut likt en öppen hand

som jag är redo att

ta då jag känner att tiden är inne -

får tänka på statistiken, hur ofta

har det hänt att en

kvinna velat hålla hand med mig?

känner att tiden är

inne - ta tag i det, plocka innan

bladen börjar falla av i höstvinden

och därefter aldrig komma tillbaka

i samma form,

ett bevis på att jag då svikit henne,

inte fyllt gap, inte mättat magar så

man kunnat gå

över från boken till det verkliga livet

fullt med ting som är så verkliga att de

känns overkliga

__________________________________________________________

helt plötsligt vill jag till Roskilde

när jag ser att två gudinnor

kommer dit, men samtidigt

inte så mycket mer

och sedan vill ingen

annan än jag som känner

mig se dem, tror inte ens

att de vet vilka de är - även om

det är den sämsta av ursäkter,

speciellt då jag i alla andra lägen

är en självutnämnd ensamvarg

och det vill säga gillar det -

handlar väl om att bara ha ett

stöd som sköter prat och

liknande företeelser som klär

av mig tills jag inget har kvar,

så svag att jag tappar hållning -

ryggen böjas likt vågen jag

börja segla på omedvetet, men

om jag skulle märka, skulle

det vara försent att något göra -

så egentligen kanske det skulle

vara bäst att bara åka, så man

kunde utvecklas och, ja,

komma över det stadiet som

plågat mig så länge, för

även om jag har mig själv, så

är det inte alla väggar som är

målade i färgen jag vill - än...

helt plötsligt vill jag till Roskilde

när jag ser att två gudinnor

kommer dit, men samtidigt

är de kanske bara

sirener som lockar

mig med deras vackra sånger

för att sedan bara ta kol på

mig... den som vet - ring, snälla