räfflad

ligger i hängmatta, upphängd

mellan två träd vars trädkronor är

frysta rökmoln från avtryckta hagelgevär,

sekunden innan man blir träffad och dör,

lyckas ändra på det som komma

skall och tar ett steg bort från

det dödande skottet som förgiftar

blod, slår undan händer från ratt och tar

över, ändrar ström till medströms, vänder -

lämnar allt man gjort, sin person,

då man inte har någon på sin

sida och inte längre har orken att

fortsätta ensam - så man vänder och går

medvind som tar sin hand och tar tag i

sin egna, ena, visar vägen och man

går utan att tänka då man litar

ligger i hängmatta, upphängd

mellan två träd vars trädkronor är

frysta rökmoln från avtryckta hagelgevär,

går på den vilda sidan med skälet till att

vilja leva, samt bevara det mänskliga

som inte längre är mänskligt,

men var innan människan blev en

robot... jag går på linjen mellan mellan mod

och feghet som är en spricka vilken allt mer

vidgas - men jag halveras ej, utan

blir bara helare - att vara själv

eller att vara andra för att man inte vågar

visa att man har ett eget ansikte med egna

ögon, öron, egen näsa och mun att

känna med då man kan tyckas

få det svårare att nå fram - men är

det inte tvärtom om man står ut och därför

får det lättare att framhäva allt man vill, även

om man inte har någon med sig i

början, så sätts fokus på en

och allt på en betyder mer än allt på alla

för alla är som ingenting då det kan betraktas

som densamma, men tar mer plats än

vad en ensam varelse i andra fall skulle göra