en sådan dragningskraft att jag inte kan titta bort
när jag väl har sett in i dem, när jag kände att de var någon
som betraktade mig, att jag var träffad av en pil -
synlinje, kände att en bil kom mot mig, tiden spolades till
den punkt att den frystes och nu står still och mitt yttre är
så stilla som det kan vara och bli, men mitt inre skiftar likt
trafikljus - från Romeo och Julias balkongscen till
Tristans segel av fel färg - når aldrig fram, för samtidigt som
jag förstår att hon är allt, är hon ingenting och om
hon inte är något, vad är då jag nu som fyllts av hennes 'magi'?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar