vill inte vara omedveten, vill inte vara medveten -
när jag sover känner jag inte smärtan, men
jag gör, på något sätt, så den bara blir värre vilket
jag senare, i vaket tillstånd, känner -
antar att jag började använda min
bettskena försent och konsekvensen är nu att jag
under nätterna biter och därigenom slipar
ned, lägger en sådan press på motsatta tänder att
de inte orkar med, utan går itu,
pressas mellan väggar, får inte det
utrymme de behöver, kan inte koncentrera sig, kan
inte vila, förvandlas till någon annan, gulnar -
ljusets baksida, bakom rygg där svagheter och lögner
göms - sticker inte ut, utan sjunker in,
omfamnas av mörkret och tillåter -
naivt, suddas ut, töms på sitt guld,
finns ingen början, finns inget slut
åh. förväntade mig något helt annat när jag läste det första stycket. det är detta som jag tycker gör dig så speciell. att du kan skriva om såna vardagliga/ovanliga/vanliga saker på ett sätt som gör det så speciellt.
SvaraRaderadet verkar finnas så mycket i raderna mellan allt också.
sv: det är som att allting finns i huvudet på mig men sen sitter det som en spärr som vägrar göra ord av dem. det vill inte komma ner på papper. vill inte formas till någonting på datorskärmen. ändå skrivs ord, ord jag inte riktigt förstår men ändå finner någonting i. ord ingen annan förstår grundtonen i. det känns bara knas. men ibland hamnar man väl i såna svackor. det märks inte att du är i en sådan.
sv: jag tycker om det du lagt till, de sista raderna. tyckte om den innan med. det blev lite som två dikter. fast besläktade, nära. som tvillingar, tvåäggstvillingar. ungefär.
SvaraRaderadet skifftar hos mig. ibland finns ingenting i huvudet, ändå får jag ut något. ibland finns massor, men inget kommer ut.
jag skulle kanske gjort det :) får gå tillbaka och kolla de gamla inläggen istället. det låter bra att du kommit upp ur svackan, jag hoppas du inte faller ner i någon mer.