kvinnor tänker på kärlek,
de måste få svar,
något bekräftat,
att det de känner är sant
och jag tänker bara: 'vem
bryr sig, det är
som det är och blir som
det blir, vad spelar det för
roll om han är
fel, det finns fler
och kärlek är ingen värld...
bara ett liv (under livet kan
man byta ansikten,
medan spår i mark återstår)'
men visst kan jag förstå att man inte vill släppa,
utan ha kvar sin rot när man väl har planterat
och låta den nå yta och blomma ut,
så man inte hela tiden flyttar runt och därför
aldrig låter den bli så hel som den kan bli...
evigt ung, samma sak om igen
tills det blir lika perfekt
som hyn är len, låter det kul?
spår som milstolpar,
spår som vändpunkter,
spår som födelsemärken,
spår som smulor att äta upp
och utgöra en klump i magen att
forma, krossa så man komma fram
och inte står still och tappar sin livslust,
då man bara lever på gamla meriter
likt statyn står för en sak, men även hade
många andra sidor också (såklart)
så rätt. så välformulerad. som ett facit till hur det är, där utanför.
SvaraRaderasv. åh. tack så väldigt. kanske blev det vatten rinnande när orden bara liksom rann ur mig. jag vet inte.
smälta in. sticka ut. vara någon. men inte för mycket. liv i kval.
all lycka till dig och din diktsamling. nådde jag skulle jag nog låna den en natt, gå in och ta den från ditt bord och, försvinna in lite i dina vackra ord. smyglåna.om jag inte skulle fråga först.
dina stenar kanske är gråa för dig. det är nog oftast så. eller. jag känner i alla fall liknande. men för mig, då skimmrar dina ord.