brosk

okej, det går inte bara att sitta och sedan

förvänta sig att man kan skriva,

som jag har gjort i fyra dagar nu, nej man

måste uppleva om det ska bli

något bra, värt att läsa, värt att lägga ned

tid på det vill säga

men, nej, det är ju

ingen ursäkt, man upplever ju hela tiden,

varje sekund och borde därav

kunna trycka ut något för varje ögonblick

då man alltid får något intryck,

tror att man är för van, redan vet allt när

det i själva verket är tvärtom

jag har det väldigt rörigt fastän jag inte rör mig

(jag har det väldigt rörigt fastän jag inte rör mig)

((jag har det väldigt rörigt fastän jag inte rör mig))

varje ljud i tystnaden,

varje färg i den gråa himlen

varje gnista i den kalla snön

varje lukt från luften

jag fryser, kroppen bara stilla,

inte aktiverad, förbereder sig för att sjunka

till botten och jag känner allt mindre av allt,

skriva ned det jag känner för att

lösa pussel, stänga allt inne och gå ut, gå vidare

med livet som för tillfället känns lika dött som en

vindlavett en höst - hur livlig

den än verkar är den blott ett spöken med

försenad livslut, utgången mjölk, ruttet

skelett, gult istället för vitt

mina ögon är pingisbollar, för varje blink låter de mer ihåliga,

riktas dit vinden går - som frigolit - något som aldrig börjar,

något som aldrig tar slut, ett material för att endast göra

mellanrum så de som inte kan vara med varandra inte

kommer för nära och startar ett bråk

smälter av verklighetens luft, ägg som spräcks, skalet likt löv

för ett ormhål, trampar i, faller

bort från paradis

känner ingen hunger, men när jag väl

äter känner jag hur det börjar kurra,

kurra likt käken rör sig upp och ned

som ett skohorn vikar mellan fot och

sko, försöker sära på förälder och barn

inte längre se och lära,

utan vara och bli

vara som man är så man bli mer bekväm

och tillslut finna sig själv då man sjunka in

om man är någon man inte kan

om man försöker vara

ska man inte, går då bort från

naturen och får ingen näring

sy med ögonen,

upp och ned med

spets likt fjärilssim,

fram och tillbaka, följa

tennisbollen som är solen -

måste ha för att fortsätta leva,

satsa, satsar allt på de som spelar

skaka som molnen vibrerar när de gå ned i vikt,

läpparna på den gråtande flickan

hållas i koppel när de som mest vill springa iväg

eftersom man lever... skriva om det man känner,

inte skriva om någon som får ett slag i magen

för det vars så länge sedan man fick det själv så man

kommer inte ihåg i detalj hur det kändes

och det är detaljerna som håller uppe templet av

orakel

han tog steg sakta in men golvet var som torra grenar

och det lät som om hela huset skulle rasa -

rasa som en brasas lågor liknas vid en vägg

vars tapet är nedriven på ett ställe och bitar

hänger kvar men kan ej lagas, rivsår på kind

från grannkatten, inte djupa, men gör desto

mera ont, svider, drar ut på tiden, kommer

inte till saken - det fanns inga skäl till att de andra inte

skulle vakna

så han tog sig i kragen och drog ut en tråd från skjortan,

kastade upp den runt en krok som var fastskruvad i en träbjälke

och hängde sig, väntade tills de hade gått förbi och insett

att det

inte var någonting

men, nu ska jag läsa

ställa in andra kameravinklar

och se om jag får tag

på tjuven nästa gång han stjäl

nu ska jag läsa å på så

sätt få bort mina tankar, öppna

upp mig för andras,

hitta andra utgångar och se om

de kan ge mig ljus för

jag är stel och behöver smörja

in mina hjul innan jag

ramlar ihop, vid försök att ta

ett steg fram, och alla

delar, även de minsta, flyger

åt olika håll... spårlöst

försvunna, säger åt mig att det

bara är att börja om

för nu:

staty utan

status