flashback

hon var så vacker att det räckte med

att se på henne och man kunde

känna hennes hy

som när man ser på en sol, eller en

lampa en stund - stannar kvar,

blir tillslut att tankarna

går dit och man funderar allt mer,

antingen förvrider man eller

så kommer man

innanför, vid kärnan beroende på

hur bra man passar med

varandra

likt en blixt från klar himmel,

en snilleblixt, ett guldkorn som man

inte fick strunta i - det kanske

finns 'lika' vackra, men kan man få

samma kontakt, kan man passa

lika bra? - även om vi alla hör ihop,

är vi inte alla tvillingsjälar

som om det var något jag kom på

när jag såg, en idé som strömmade

in i mitt huvud genom mina ögon,

fick mig att förstå att jag skulle vara

tvungen att tänka i hennes banor för

att vi skulle kunna krocka runt hörnet

den vänstra handen möta den högra,

slå ihop boken, ha läst och blivit lärd

genom fakta, se om det kan stämma

med verkligheten, se hur mycket som

jag upplever och ser i andra vinklar -

det är dags för mig att börja odla på

min trädgård, se om hon är en blomma

i den, se om hon är nyckeln jag tyckte

kände i mig, men aldrig vände mig om

för att se efter, aldrig vred om, knäckte

ben i skelettet och gick över gränser,

offrade mig, trodde på min magkänsla...

när hon dör kommer jag ligga vid hennes sida,

vänta tills vi rimmar, allt känns som en evighet

när man väntar, men finns det något annat val?

bara jag inte får panik och drar ett nödrim, bara

för att elden börjar slockna och larmet tystna -

det hör ju till, det hör ju till innan kyssen händer

och livet blir smått oändligt och man vet inte vad

man känner - obeskrivligt är ordlöst och ordlöst

kan tolkas som dött, men är dött verkligen dött?