pokerface

trägolvets plankor är pianots tangenter,

mjuka, känns som att man sjunker,

går spiraltrappa ned till källaren som är

en ateljé - sovrummet för henne du

älskar mest, där hennes drömmar skapas

och blir till tavlor som säger mer än

filmer av tre timmars längden - "skriv

så länge du har något att säga", säger

de till mig, men jag skriver vare sig, fast

hon verkar kunna skriva hur mycket

som helst som säger allt om och om igen,

expanderar sanningen likt en droppe

i vattnet skapar små vågor - för även om

hennes texter är bland de kortaste

som finns tar de längre tid att läsa klart

än en roman på 850 fyllda blad -

istället är de ett tomt rum på 850

kvadrat, blanka väggar som både tar in

och slår tillbaks - det starkaste ljuset mot

den kyligaste av all snö, kan inte

se hur långt man är inne, allt är vitt

och det man vet inte om man står eller flyter -

för länge i kyla får en att hettas och

för länge i värmen får en att

kallsvettas - nått blodet, kommit fram

till kurvan, rest över halva månen - den

andra sidan är bara reflektion

gräset är inte grönare - snarare tvärtom,

endast usel kopia, men visst är det så att

det man inte kan se är vad som är mest

levande - kan ta ut alla svängar när man

inte vet, när något inte riktigt finns...

__________________________________________________________

vet inte om det var synen av henne,

eller resultatet av att jag inte blundade

som fick mina ögon att tåras

mina ögon tas ifrån av vinden,

dras bort som blott två knappar

inte kunna hålla inne hemligheter,

de se allt jag ha i mitt huvud, även

det jag själv inte visste att jag hade

och det är en sanning att man betraktas

som onormal om man säger vad man

tycker och gör vad man älskar, men det är väl bra

att inte vara som andra då det sägs att alla är "unika" som något

bra, borde det väl vara bättre om man är ännu mer unik än vad

man från början är, visar väl att man har utvecklats?