ett dockhus i mardrömsformat -
väggarna var av sten, men
färgade i en fruktansvärd matt
rosa nyans som var närmare
grå än vit och därför tappade all
sin trovärdighet, på dem
hängde tavlor snett och det utan
charm, jag vet inte om det
var motiven, som var gjorda av
amatörkonstnärer, eller om
det var atmosfären runtomkring
för runt mig satt endast
kvinnor i medelåldern och vad
de pratade om fick mig
att känna felplacerad, fast det
egentligen var dem som
var det, åtminstone om jag utgår
från dem som satt vid
bordet bredvid, de kanske bara
var runt fyrtio år, men
det fick mig att tänka: "töntiga
tanter" utan att tänka
alls - de turades om att skryta
för varandra med temat
deras glasdagar under 80-talet,
allt i ett paket, slangen
från då följde med, med sedan
förstod jag att det var så
de var, de var ur tiden, men fanns
fortfarande till och såhär
kort efteråt tycker jag att det är
synd att de inte lyckades att
följa med utvecklingen, utan blev
kvar på dansgolvet under
discokulan, deras värld, som inte
längre existerar, utan bara
är en illusion för dem, bländade
av ljuset, näthinnorna tog
lyra, men spindeln åt aldrig upp
då det endast var skit och
blir allt skitigare, om det skulle
ha varit något att ha någon
gång, så hade det ruttnat fort då
det hade grunden i en lögn,
sådana som dem är
fattiga riddares våta dröm,
de är här fysiskt men
där borta psykiskt, tror än
att Olof Palme styr,
Michael Jackson sjunger för
sitt liv och att Joey
Tempest är 'snygg', men det
är andra tider nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar