med vet en het

solen står aldrig i zenit för människan -

den är alltid framför, precis som

någon lockar påskharen med en morot

fast i ett rep, drar närmare till sig

varje gång han försöker ta - att lyckan

är framför, att man alltid längtar

till något bättre, men att det för med

sig den värsta av olyckor om man

någon gång får ta del - blir bestulen på

allt godis och lägger istället i allt

i en använd liksäck och låter det ta färg

medvetenheten - man är hela tiden med

på något sätt, kan inte komma undan

vad man känner, vare sig man

vet vad man gör eller ej, vare sig man kan

stava till sitt namn eller veta att det är

hetta man känner för henne och att man

tömmer kroppen genom svett

så fler tankar och kanske, kanske

hennes själ ska kunna få plats i sin kropp

______________________________________________________

schopenhauer säger att man kan ta en paus

från livet genom till exempel estetisk verksamhet,

och visst kan jag väl hålla med om det - han

menar att livet livet endast står för lidelse, oro och

ångest och, jo, det tar upp en stor del, men

jag tänkte om man till exempel skriver, målar eller

spelar musik och förmedlar dessa känslor

genom någon av konststilarna - då kan man väl ändå

inte komma ifrån livet, ställa sig utanför

och... njuta? utan snarare komma närmare? har man

misslyckas som konstnär då, eller är det

vad som är själva grejen - att komma nära så man kan

nå med knytnäven, slå och komma över?

eller så är det bara så sorgligt att bara fantasin

kan hjälpa oss att måla upp ett leende på våra läppar