så kristallklart (som det kan bli) / brygga

vinterns kalla vindar biter, får oss att lida när den endast nyper,

tar små bitar i taget och det förskräckligt långsamt-

snön är flisor från vår torra, döda hy som verkar mer levande än

oss när det flyger runt, alla ser likadana ut, men sägs

vara unika, vilket man dock inte ser - som sagt - och därför får

prova sig fram, se vilka som passar ihop med varann

och om man själv hör till dem... meningen är att återfödas, men

man går alltid tillbaka till sitt gamla jag eftersom det

är bekvämast, behöver oftast inte gå så långt, nej, kan egentligen

bara stå kvar, vara lat och straffas för det, åldras i

förtid, men också komma närmare värld och se sanningen i vitögat,

för varför ska vi ha förvar i form av kropp när den hindrar oss

från att känna skillnad mellan vad som stämmer och vad som är ren lögn?

varför ska vi skifta när vi kan gå i motvind och vinna tid på det i slutändan,

hjälpa till att slita av kläder, slagen rita karta på huden, veta hur man ska

kunna komma tillbaka till världen innan man hamnade i magen