det finns ingen kraft att ta, ingen att ge
jag kan varken skratta eller spy
även om om jag vill
jag är den genomskinliga påsen
du ser liggandes ensam på asfaltsvägen
där vind slår omkull allt i sin
väg, jag fylls med
luft, blir rund å rullar mjukt,
om någon frågar något svarar jag med
ett axelryck
likt en marionettdocka
tar sig upp
mitt armbandsur är min boj,
räddar mig inte från att drunkna,
utan stoppar mig från att flyta fritt,
jag är arresterad på livstid, mitt
hus är min cell, har husarrest - vid
minsta rörelse får jag en elchock,
vaknar till vilket är som att
somna ännu mer
då jag lever för drömmen
att komma ur denna verklighet som
är så verklig att allt är skit
som drar mig ner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar