Det var en grå eftermiddag. Himmeln hade tryckt ned honom hela dagen och han väntade på att laddningen som den verkade ha inom sig skulle släppa, så det hela med blixt och regn och allt vad det innebar skulle kunna överstökas och han slippa hindras. Det låg en spänning i luften, likt en mystisk skog där ingen människa satt sin fot. Han kände sig vilsen i sin egen kropp, splittrad när det kom till hans själ. Han kunde inte samla sina sinnen, utan allt spretade åt olika håll och därigenom kom mitten att vara tom. Fanns inga slag som hjärtat slog som överröstade klockans stela tickande, vilket var det enda han hörde förutom tystnaden vilken blir till ett brus som burar in när den är oönskad.
I spåren av en lång arbetsdag var han nu åter hemma, där allt hade tagit sin början. Det låg en lax-och spenatpaj förvarad i en Felix-kartong som i sin tur låg i kylskåpet på dess andra våning räknat ovanifrån. Det var han medveten om och han slog hastigt - men sömnigt - upp den fläckiga, rostfria kylskåpsdörren, som gav ifrån sig ett bräckligt tjut. Kylan mötte honom lika utmattad med en svag pust, vilken snabbt anpassade sig till temperaturen utanför.
Efter någon minut löd mikrovågsugnens klang skarpt. Den studsade mellan väggarna, som var vita med en gul nyans och lika tunna som ett dockhus i papp, och lade sig efter en stund över kökets tysthet; likt en spindel som väver ett nät i syfte att fånga sin middag med det.
Fönstret stod halvt öppet, men det gjorde ingen skillnad till en början. Precis lika liten skillnad som det skulle vara om det skulle vara stängt - lika grått, fönstrets glas skulle verka vara en del av vägg; temperaturen var densamma ute som inne och det tycktes för honom vara helt vindstilla.
Ur det blå började det regna, dropparna var likt nålar som punkterade asfaltsvägen och fick dess gisslan att släppas: en lukt av fukt som smet sig in likt en älskare med ett brett leende på läpparna och en bukett blommor bakom ryggen; han vaknade till, trots att han redan var i vaket tillstånd. Han fick hopp, det var en lukt som påminde honom om hans barndom. Lukten av färskt, bränt gummi som var så tjock att han kunde känna den med tungan fick honom att inse att det var han som hade utgjort det svarta molnet och genom att nu inse det, kunde han lära sig av misstaget. Misstaget att inte släppa in naturen, utan låta sin inre föreställningsvärd bli det yttre och på så sätt se en fantasivärld istället för en verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar