När ungdomen ser framåt, ser den äldre tillbaka. Hyllar sina rötter, tänker med glädje på minnen vilka är händelser som ändrat riktning. Studsade mellan svart och vitt innan han fick balans och kunde gå rakt på en rak sträcka. Hamnar i vad ungdomen skulle kalla svacka, förvandlas till en robot med tanke på samma rutiner dag ut och dag in. En asfaltsväg som varken är ny eller gammal; inga hål, men lätt dammig. Trots att allt är rakt, böjer han sig alltid - byter samtalsämnen när något känsligt kommer på tal. Han vill inte verka konstig, för nu är det på riktigt, inte som förr när man var ett barn och kunde göra misstag. Ungdomen säger att den vuxne är svag, att han gav upp sin frihet den sekund han sade till sig själv att han inte klarade av pressen från tomheten som framtiden gav när den väl var där en dag. Felet som gjordes och än görs var och är att nuet är vad som avgör: om man inte tar del av det, lossnar en efter en av alla pusselbitar, istället för att motivet målas klart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar