tills ryggraden slår sig ut ur kropp (brygga att tvingas hoppa från)

den rostfria diskbänken blev

hennes spegel,

som om det stod skrivet i graffitimålningens

motiv vilken bredde sig över hela tunneln,

var enad, säker, skrek: det finns inget ljus i

slutet,

men...

hon fortsatte, hon vågade inte bryta med

familjen vars stryptag om henne hade alla

fingrar att räkna med, ja, också de enade

den rostfria diskbänken blev

hennes spegel - motsatsen

till havet, men samma suddiga

bild som avslöjar rörelse,

på väg - bara att havet tar en till

himlen, medan diskbänken

skickar all dess leverans - spelar

ingen roll vad - till helvetet

flyter inte med de lockiga vågorna av tidlöshet -

inte rak på sak, njuter av delarna fria från den färdiga produkten -

flyter inte med de lockiga vågorna av tidlöshet,

utan tynar, tynar bara bort, omärkbart - alla är så vana att se...

nyfödda bara/

nakna

en bänk icke att sova på,

så låg att hon får stå

med böjd rygg,

när hon gör rent något,

smutsar hon ner sig

själv och dör i

förtid, det är som att hon

säger att hon ska ta

hand om allas

problem, att det är lugnt

och att de kan göra

precis vad de

vill, för det är arbetet

hon fick - vara

kvinna, bara

lyda order, hålla käft