flamman flämtar kontrollerat,
men ändock i otakt
den känner sig själv helt å hållet
vänt sig själv utochin
blottar blodets rinnande pianofingrar
blandar färgkartans städer
bildar världsstad efter väder, allt har
samma början och slut, så
vara tillsammans hela tiden kanske
inte är så dumt
-
dörren står på glänt, glömde stänga helt
den glipa av ljus som kommer in
är likt en vass klo som rakt delar upp
vad man ska känna och tänka på
just då
vad man ska släppa och
fortsätta gå för
ventilation, fåglarna diskuterar
ovanför, hör varenda ord -
de tror att de är ensamma om att
förstå livets sång, bara för
att den går utanför
vårt register å
notpapper
avlopp, råttorna smyger där
under, fastän de tror att
ingen hör så kan de inte vara
säkra vad som finns runt
hörn och det är sant
för vi finns här
allt, till och
med inget
finns här, bara om man
någon gång laddar
batterierna tills de säger
till att de är färdiga
så kommer gnistor att
spruta ur ögon och
mun, sätta allt i
rörelse, rensa
system
