låg öken

halsen skröplig, skrynklig
som om det vore rynkor
stege upp för andning
hinner inte ifatt
svimmar, faller bakåt i
utveckling, blir
dubbelt så svårt att
komma tillbaks
när motivationen sjunkit

bara naglar som växer
mer skit under
tappat tänder
ingen sax i närheten
kan någon klippa av tråden
innan jag drar i den och
hela tröjan faller medvetslös
på golvet som en enda
lång tråd, vilar som en orm i solen
där den kan fälla vem som helst

kan jag inte bara lämna
trycka på knappen
sluta spela in
gå backstage och
diskutera felet
inte göra som de
säger om det
inte känns mer än okej

det man lämnar bakom
uppstår i starkare form
när man ser eller hör
något som påminner
om vad man
slängde
bort
bara för att
slippa handskas med sorg