(?)

Ögon som foton

från tiden bortom.

Den enda vägen bort, den enda vägen ut

är att blanda kort, är att stanna upp,

och låta solen med stålkastare fara förbi

i jakt på andra liv

att suga must ur.

För när livet adderas med livet

blir det för självklart, en vanas misstag,

som om det egentligen ej finns -

En dag på jobbet,

man som robo

t.

.

.

.

.

=

-                       -                       -
Rothkos rötter, Pollocks grenar.

Framtiden till mig viskar:

Mera, jag vill veta mera

om tiden, om livet du levde innan!

Jag förstår vad hon är

ute efter och svarar, nej,

det är inget jag åter vill uppleva.

_
                         _
                                                   _
Det vi kallar dag och natt har genomgått, och genomgår än, passande nog - med tanke på årstiden! - en snöbollseffekt. Det har genomgått processen under en sådan tid att det nu märks. Vad märks? Att ingenting har hänt. Att ingeting känns. Att allt har vänt. Att vi är tillbaka på ruta ett igen, där nålen mot skivan vandrar utan problem, men ändock är i likhet med den som hackar; ändlöst trampar vi som om vi väntade oss vin inom en snar framtid. Hur kan det märkas, undrar ni? Innan jag lämnade denna tid - plats - var jag som jag är idag, idag blott! Det är egentligen inte vad som märks, utan vem.

Återigen är det jag.

Jag mår varken dåligt eller bra.

Jag är Sverige under andra världskriget, helt neutral.

Å, sakta jag går genom stan' och sjunger Beatles: Adjö!/Goddag!

(Ibland kallar vad som var, när framtiden om min arm hårt greppar tag.)