t w o

I am all one,

they are every one,

but me...

________________________

your husband - ditt husband

rädda svin

åh, kära män kommer ni nu och klagar över att

"mannen framställs som ett sexobjekt"

på grund av en reklam där en animerad figur har

"muskulös kropp" och "stort kön"

och är därav en "stereotypisk och orealistisk"

skildring av mannen vilket skapar "press

både hos yngre och äldre män"? inte hos mig, är

jag onormal då? det är ju för det

första en animerad figur, inte kan den vara

realistisk då och för det andra - tänk

vad löjligt! - vad har då kvinnorna för rätt? de

görs inte animerade, utan det är

"på riktigt" - det är som vi är för vana för hur

kvinnorna framställs och vilken press

som läggs på dem, att det blivit en del av oss

och först när något nytt kommer,

eller något överhuvudtaget om mannen, ja,

då måste man reagera direkt, för alla

vet ju att mannen är den starkaste som finns

...men vart finns intelligensen?

luft står över sten

atmosfär - en värld som är

automatisk

på jakt efter texten som talar

en text är likt livet på jorden,

medan rösten som läser är som himlen -

höjer upp, gör så den inte längre är en i

mängden, ger identitet, rötter,

inte bara har en yta av svart bläck, eller

blyerts som man lätt kan sudda bort -

en text är som en svartvitfilm,

smälter in i natten som är utanför när man

ser den, medan rösten är tredimensionell -

det är därför jag ibland gillar

texten mer - tystheten och mystiken kring,

få vara för sig själv för en stund, som på

spår efter en mördare, inte se

allting, för då är det inte lika spännande

men samtidigt så är vi alltför dumma för att

förstå alla nyanser som finns

(ens i vår hud)

ett vitt papper är som livet,

varje bokstav du skriver för dig

närmare meningen med det -

tänk om man gör allt i onödan,

varför ska man då fortsätta

om man ingenting alls tjänar?

varför skulle det inte räcka

med att du skulle prata och jag

gå in i röstens tunnel och

tillslut nå ljuset - ditt hjärtat,

kärnan för känslan, för att

mina fingrar, som är ljusstakar,

ska börjar brinna...

uttrycka, slå fingrar på tangenter,

koppla, inget mellanrum för en stund,

överföra filer från den mänskliga hårddisken

vilken fyllts av mjukvaran som ansiktet

med näsa, ögon, öron och mun...

b-yxis

kändisar som är kända för att inte har gjort 'någonting'

är som terrorister, kräver uppmärksamhet

och desto mer de får desto mer blomstrar de

är som dåliga vanor, hypnotiserar de naiva,

gör så de vill ha mer av de som inte har gjort 'någonting'

kändisar som är kända för att inte har gjort 'någonting',

andra vill så gärna vara som dem, de går

bort från deras gråa vardagsliv och fäster

blickarna i ett nöjesmagasin, lever sig in -

lika ytliga som sidorna är tunna och bilderna i dem är

platta, likt deras bröst i deras tycke

som de vill förstora direkt efter, trots att

det är troligast att det blir motsatsen

får för sig att de inte behöver göra 'någonting' för

att nå dit de vill, räcker med att se

"snygg" ut (hur de nu tolkar det) så ska det nog fint

pj som pjäs

i verkligheten är jag färgblind, går mot rött (stannar för grönt),

följer ingen våg, ingen vind, tar det som är dött, bortglömt

och ruskar till liv, höger hand slå lavett med både bak-och

framsida, på båda kinder, medan vänstra håller fast i kragen

går med bilarna, får lättare att andas sedan, där inte avgaser

är majoritet för olika kryddor i luft,

svartmålar osynligheten, lägger föremål under

och ritar hårt med blyerts, kopierar,

gör det synligt på andra sidan, platt, abstrakt, men tydligt,

lättförståeligt och det är det enda som betyder - vad spelar

språk och dialekt för roll så länge

man förstår? första intrycket sägs vara det som

avgör, men om man stannar kvar,

faller man efter en kort stund genom det första, ytliga lagret

går med bilarna, kan gå snabbare utan att anstränga mig, blir

en vana, kan hända att det krävde

träning, men nu tänker jag inte på det längre

och det är när man tänker som

minst man känner sig som mest bekväm och fokus på kroppen

försvinner, flyter, hamnar alltid ett steg före - kroppen blir

bara ett skåp, förråd för alla rester

som uppstår då man inte kan klara av allt i

livet på en gång, framgår sedan i

slutet att det är bitarna som är detaljer till helheten vilket avgör

i verkligheten är jag färgblind - blind, fastän jag ser, befinner mig

mellan död och liv - jag är en zebra, svart och vit - blanda och

allt bli grått, balanserar på en ståltråd vilken jag lätt böja och

forma till något djur som jag gå in i - allt är ett skådespel vi alla ...

skådar men inte är i

~~~~~~~~

pj som pjäs som i teaterstycke som styckad själ

i drömmen är jag människa, i verkligheten är jag ett djur -

i drömmen försöker jag överleva, i drömmen är jag kung,

i verkligheten gör jag ingenting, har ingen lust, ligger bara

å sover, gör saker när jag behöver, har all tid i världen å

känner därför att jag kan vänta att ta tag i den

få med alla (som/är_i/mig)

varje gång jag vaknar måste jag ta en akademisk kvart,

så jag hinner sopa bort alla drömmar

och bli realistisk när det är dags - när man somnar om

dyker alla möjliga mardrömmar upp

varje gång jag vaknar måste jag ta en akademisk kvart,

så jag hinner koppla ur batterierna

som laddats, så jag inte går utan och genom det går i

onödan då blicken vara tom men

trots det inte kunna fyllas, eftersom den är fokuserad

på något annat någon annanstans,

inget är allt i vissa sammanhang, himlen är täckt av vita

moln, de innehåller ingenting, men

är något eftersom de finns och täcker vår syn från att

se vad som finns bakom dem - de är

som vita tavlor vi ska fylla, få igång hjärnan så den koka

och skicka upp innehåll genom ångan