pj som pjäs

i verkligheten är jag färgblind, går mot rött (stannar för grönt),

följer ingen våg, ingen vind, tar det som är dött, bortglömt

och ruskar till liv, höger hand slå lavett med både bak-och

framsida, på båda kinder, medan vänstra håller fast i kragen

går med bilarna, får lättare att andas sedan, där inte avgaser

är majoritet för olika kryddor i luft,

svartmålar osynligheten, lägger föremål under

och ritar hårt med blyerts, kopierar,

gör det synligt på andra sidan, platt, abstrakt, men tydligt,

lättförståeligt och det är det enda som betyder - vad spelar

språk och dialekt för roll så länge

man förstår? första intrycket sägs vara det som

avgör, men om man stannar kvar,

faller man efter en kort stund genom det första, ytliga lagret

går med bilarna, kan gå snabbare utan att anstränga mig, blir

en vana, kan hända att det krävde

träning, men nu tänker jag inte på det längre

och det är när man tänker som

minst man känner sig som mest bekväm och fokus på kroppen

försvinner, flyter, hamnar alltid ett steg före - kroppen blir

bara ett skåp, förråd för alla rester

som uppstår då man inte kan klara av allt i

livet på en gång, framgår sedan i

slutet att det är bitarna som är detaljer till helheten vilket avgör

i verkligheten är jag färgblind - blind, fastän jag ser, befinner mig

mellan död och liv - jag är en zebra, svart och vit - blanda och

allt bli grått, balanserar på en ståltråd vilken jag lätt böja och

forma till något djur som jag gå in i - allt är ett skådespel vi alla ...

skådar men inte är i

~~~~~~~~

pj som pjäs som i teaterstycke som styckad själ

i drömmen är jag människa, i verkligheten är jag ett djur -

i drömmen försöker jag överleva, i drömmen är jag kung,

i verkligheten gör jag ingenting, har ingen lust, ligger bara

å sover, gör saker när jag behöver, har all tid i världen å

känner därför att jag kan vänta att ta tag i den