SNÄRT

Liksom en nerv som sitter i kläm,
en ärm för kort för armens längd,
ter sig denna smärta för mig -
dov och inte särskilt speciell,
men ändå likt mörka moln
under en dag av tills dess bara sol
(det blir strax naturligt att ana ont.)

(?)

Ögon som foton

från tiden bortom.

Den enda vägen bort, den enda vägen ut

är att blanda kort, är att stanna upp,

och låta solen med stålkastare fara förbi

i jakt på andra liv

att suga must ur.

För när livet adderas med livet

blir det för självklart, en vanas misstag,

som om det egentligen ej finns -

En dag på jobbet,

man som robo

t.

.

.

.

.

=

-                       -                       -
Rothkos rötter, Pollocks grenar.

Framtiden till mig viskar:

Mera, jag vill veta mera

om tiden, om livet du levde innan!

Jag förstår vad hon är

ute efter och svarar, nej,

det är inget jag åter vill uppleva.

_
                         _
                                                   _
Det vi kallar dag och natt har genomgått, och genomgår än, passande nog - med tanke på årstiden! - en snöbollseffekt. Det har genomgått processen under en sådan tid att det nu märks. Vad märks? Att ingenting har hänt. Att ingeting känns. Att allt har vänt. Att vi är tillbaka på ruta ett igen, där nålen mot skivan vandrar utan problem, men ändock är i likhet med den som hackar; ändlöst trampar vi som om vi väntade oss vin inom en snar framtid. Hur kan det märkas, undrar ni? Innan jag lämnade denna tid - plats - var jag som jag är idag, idag blott! Det är egentligen inte vad som märks, utan vem.

Återigen är det jag.

Jag mår varken dåligt eller bra.

Jag är Sverige under andra världskriget, helt neutral.

Å, sakta jag går genom stan' och sjunger Beatles: Adjö!/Goddag!

(Ibland kallar vad som var, när framtiden om min arm hårt greppar tag.)

(!)

Om jag kommer att publicera något,
som jag har skrivit,
kommer det att ske
här: http://myrornas-krig.blogspot.se/

... Annars har jag precis börjat lägga ut

mina dagar, i form  

av mestadels andras

uttryck, här: http://sisyfos.tumblr.com/

tugga

det är ett gap mellan

färgen och duken

smaken och maten

orsaken och valet

tanken och svaret

fred och fredligt

stolen och att sitta

att skrika och ropa

varan och priset

ordet och meningen

och det kanske är

därför det kan fungera

nå, se då till att bevisa

d

e

t

med inga spår spårar man ur

jag rehabiliterar
faller ner i gamla spår
sticker hål i ådra
istället för att stumt slå
på platt, torr hy

jag rehabiliterar

räknar trädets ringar

går igenom dem

och fyller yngre år

så jag åter kan lära mig att gå

gå ur

detta

som faller ur mitt

grepp, täcker

upp mina fingrar

och gör min

hand till en macka

att knacka

på den levande

sjön 

av

rader att skriva på

gör mig till en penna

jag har kvar svärtan

att ta bort smärtan

med

ta upp den röda tråden

sätt in sladden,

koppla upp telefonen

släng metspöt i

mitt undermedvetna

jag tror att det

finns

några fiskar

som behöver mer än att skaka liv i sig själva

när landet är upptäckt

och jag finner din hand i min hand naturligt

A) tt återuppfinna hjulet

Det är dumt att ljuga,

säger mina barndomsminnen

av de vuxnas dåtida råd,

när jag nu försöker att skriva.

Trots detta föredrar jag

att säga att jag har slut på ord.

Blir enklare att förklara

varför jag står istället för att gå.

Men egentligen finns orden alltid här,

precis som äpplen till mat växer utanför

och äpplena är ord i sig

och bör därför vara inspiration nog 

att få mig att komma ihåg

något med dess färg smak och form. Fast

äppelträdet liknar mest en ställning

vars syfte är att

bära cirkulära föremål

och genom det

bli en modell över ett

solsystem och

här sitter jag - ett svarthål, måhända,

för visst är jag en del av det, likt

tiden har en del i vårt liv

utan att vi springer runt, inom ur,

som hamstrar uppfinner

sitt hjul igen och igen, utan att

komma någonstans, då de tar allting

alltför bokstavligt.

Som om de läser ord

i en mening

i alfabetisk ordning

och därför

inte förstår meningen

med

/ livet /

utan

(-

-

-)

.