fast, något är i vägen
ett träd fällt över
benen i kors
trycker åt nerver
somnar, kan inte gå
vet inte hur jag ska ta mig fram
vet inte om det är värt att backa
vet inte om jag ens kan backa
svänga in någon annanstans
där de välkomnar mig med öppna armar
presenterar lagkamrater med styrkor jag
själv aldrig haft
märker att det alltid är samma kvarter
varför går jag dit när jag vet
att de som bor där gör så att jag
förstör för andra
bara för att ta åt
min egen lycka i nuet
vad händer sedan, efter?
plågas av skuldkänslor
samtidigt som jag inget säger
fortsatte trots att jag
sa åt mig att sluta
trots att jag undrade
vad jag egentligen
höll på med
nu, lyft på benet, sära
ta emot allt som kommer, krossa
sanningen loskar rakt i ansiktet
inte vid fötterna för att
sedan fortsätta prata som om det
inte var något speciellt
all onödig ordfyllnad gör mig mörkrädd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar