HÅL.I.TANDEN (m/i/s/s/f/a/l/l).

Hon satt outvecklat på huk vid dammen som höll upp näckrosor med hela sin kraft. Ryggen böjdes långsamt och ansiktet kom allt närmare vattenytan, även om det knappt märktes. Flickans händer stöttes mjukt samman, de var inte raka utan försiktigt böjda likt en vagga - bildade en båt som tog efter rörelsen nedåt, där ansiktet stannat. Dammen var ett öppet sår på en inåtvänd pojke. Hon gick in i en hemlig kammare mättad av orörda böcker. Det fanns historier byggda på känslor, det fanns historier byggda på tankar. Kött täckte, hon ville till skelettet och få kontakt med det enda som spelade någon roll: sanning. Om det fanns någon, vilket hon skulle ta reda på. Pojken verkade alltid suga på napp, en heliumballong då basen av hans röst aldrig kom ut. han verkade så liten men var egentligen stor som gammal och lång redo att krympa, böja sig när han gick genom en dörr, ge handlederna till polisen eller fria till den han älskade mest. Vinden tjöt. Det blev svårare att andas. Kvällen hade precis kommit när hon såg hans orörda skelett.

Skelettet var en öken

Oskulden som varit så vit så man knappt hade sett den stod nu i brand och var snart bränd. Totalt becksvart. Dunkuddens öppning var uppsliten och från gapet kom vita fjädrar uppsprättade med mellanrummen helt synliga, såg vad som försökte döljas. Hon hade ryggen vänd mot solen - som stod på en skyskrapa med skiktet inne - grävde där hennes egen skugga var belagd. Kände hur händer vandrade igenom hennes hud vid ryggen som om det var ett klädesplagg (föräldern lyfte på duken och under bordet satt barnen, sade att de byggde koja). Det var som om någon kom bakifrån och tog sina händer för någons ögon och frågade: "gissa vem det är", bara att någon denna gång höll för ett hjärta istället. Flickans hjärta. Kvävde slagen och hon somnade in i, somnade i hans famn. Hon hade äntligen hittat rätt. Äntligen hittat hem.