"vashti", viskar vinden

i augustiskogen en månadsresa bort
hör jag bunyaniska fåglar
lugnare än de som betar vid stadens
ostadiga bryggor som leder till ett fort
hjärtat i staden, pumpar ut pengar
förändrar inte bara människorna

bunyaniska fåglar är speciella rakt igenom
med färger och mönster
som påminner om mexikansk folkkonst
vingslag hypnotiserar
backar upp sånger i falsett som vänder på
stenar, gör så allt lever
dubbelt så länge, med en glädje som soppar
fram damm under sängen
negativa ting bromsar in, inte alls som
drömmen, inte alls, finns
alltid någonting över
eller under, i träden

vet att de finns mer frågor än svar
därför ingen stress
finns ingen mening då det är omöjligt
att hinna göra allt
man vill eller påstås måste göra för att
få ett fulländat liv
de bara är, har sett hur allt kommer till
och gör nu själva

stannar kvar under vintern
stannar uppe tills natten nått norr
och polarsken är rampen den
väntas åka upp för att vända tillbaka
till dagens ljus
sista lektionen där allt syns
klart och tydligt
med alla nålar tagna faller
boet från trädet
och de räknar med att du
kan flyga, så långt
så länge som de kan räkna
innan du möter
marken

stannar kvar under vintern
syr ihop alla fotsteg i snön
broderar med färgglada färger
fyller i, låter kulören sjunka
så djupt som stegets tyngd
bli en trampolin till vårens
enkla men ack så vackra skum
rullandes likt bollar
nedför mossberg