hopp (sanning raderar andra val, ensam pelare tar allt material och blir längst)

(Hope Sandoval)

håret täcker ansiktet, hon

tittar ner å sparkar grus

gör små stigar, skriver brev

med fötterna mitt på

grusvägen, bort från centrum

osynlig för andra - lyser

så starkt, men jag ser henne

hon börjar sjunga i ett viskande läge

fångar de dödas själar av damm

tar fram de gamla, orörda

böckerna å

börjar läsa

hennes röst är heltäckande

ett täcke som är i perfekt längd

och tjocklek, jag blir varken för

varm eller kall - den kramar om

tryggt, snurrar runt, skulle bli

mållös om det var någon annan

men hennes gräver djupare -

hittar det hos mig som jag inte

trodde fanns, säger sådant jag

alltid velat säga, men aldrig

kunnat ta ut, inte ens upp

genom min strupe