tvingas lämna dem
bakom mig och
gå tillbaka till
en så kallad
verklighet
simmar upp till ytan
svartvit himmel är
sådant jag får
vänja mig
vid - ögonen få tillbaka
sina pupiller, de som
tittat så högt att
de inte synts i
springan, sprungit för
snabbt för att en
människa ska
hinna med
men känts så sakta att
det varit skönt, en
massör som inte
varit tvungen
att passa
någon tid, knutit upp
alla knutar så jag
kunnat gå
barfota och ta in alla
underlag för att
förstå hur
man bygger en egen väg
det kanske är bäst att
jag lämnar allt
bakom, för
att få nya utmaningar och
för att bevisa att jag kan
klara mig själv, utan
någon hjälp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar