hon log mot mig så stort att tänderna visade sig
de var varken vita eller gula, utan något mittemellan -
ungefär som en lampa vid ett nattduksbord - inte
för stark, inte för svag, utan behaglig
hon log mot mig och jag blev tänd på henne direkt,
fick mig att skaka tänder så kraftfullt att en efter en av
dem slogs ut och därför finns det inte längre någon
gräns, inte längre kallt eller strikt -
kan forma orden som jag vill, vad som känns bäst,
för nu känner jag mitt eget kött och blod - allt jag äter
känner jag varenda krydda av, från detaljer till
helhet, går igenom och ser om allt
stämmer, om det är meningen att det ska
sitta ihop, om det har originaldelarna kvar
och det hade hon, det var hon som upplyste mig, som
en polishelikopter med sin strålkastare hittar tjuven, jag
var inte riktigt mig själv, men hon visade mig att hitta
den jag var, skala och hitta kärna
hon log mot mig, hennes leende ett pärlhalsband, kulor
som spådde framtid, även om jag aldrig har trott på sådant
så kändes det rätt, likt solar som lös starkt så det var
alldeles vitt, brändes, tatuerade in
mitt öde, må låta löjligt, men det var nuet som frös och
istappar föll, sprutor tog blodprov och jag var tömd
för en stund, innan mina ögon vandes vid ljuset -
inte som förr där de var tvungna att vänja sig vid
mörkret, men det finns nya chanser för att starta om
för allt och hennes tänder blev mina kritor mot min tavla,
de skrev så mycket att det skrivna tog över
