smittad

hon log mot mig så stort att tänderna visade sig

de var varken vita eller gula, utan något mittemellan -

ungefär som en lampa vid ett nattduksbord - inte

för stark, inte för svag, utan behaglig

hon log mot mig och jag blev tänd på henne direkt,

fick mig att skaka tänder så kraftfullt att en efter en av

dem slogs ut och därför finns det inte längre någon

gräns, inte längre kallt eller strikt -

kan forma orden som jag vill, vad som känns bäst,

för nu känner jag mitt eget kött och blod - allt jag äter

känner jag varenda krydda av, från detaljer till

helhet, går igenom och ser om allt

stämmer, om det är meningen att det ska

sitta ihop, om det har originaldelarna kvar

och det hade hon, det var hon som upplyste mig, som

en polishelikopter med sin strålkastare hittar tjuven, jag

var inte riktigt mig själv, men hon visade mig att hitta

den jag var, skala och hitta kärna

hon log mot mig, hennes leende ett pärlhalsband, kulor

som spådde framtid, även om jag aldrig har trott på sådant

så kändes det rätt, likt solar som lös starkt så det var

alldeles vitt, brändes, tatuerade in

mitt öde, må låta löjligt, men det var nuet som frös och

istappar föll, sprutor tog blodprov och jag var tömd

för en stund, innan mina ögon vandes vid ljuset -

inte som förr där de var tvungna att vänja sig vid

mörkret, men det finns nya chanser för att starta om

för allt och hennes tänder blev mina kritor mot min tavla,

de skrev så mycket att det skrivna tog över