klingan mot materialet det misshandlar
skapar klangen som utgör gåshud
av både goda och onda skäl -
det hjälper till att klia
där det irriterar, men genom
det river det också upp sår som
läkt, som man glömt, lämnat bakom sig
sågas, delas, nedgraderas - inviger
något man redan gått igenom,
men nu bara för sig själv - kroppen
växer, åldras, men sinnet är
fläckfritt, oskuldsfullt - likt dimma,
fast sand, kommer inte
någonstans, fylls och kvävs tillslut -
begravs i moder jords
mage efter ha hamnat i beroendet
att se på två olika
sätt med samma sida, samma yta
inte behöva
gräva, inte vinkla - stannar efter
en stund
då man bara lever efter klockan
och
viljan att medvetet döda tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar