behöver någon att spegla sina negativa sidor i

han är instabil, begär att den han älskar ska hälsa varje gång hon går förbi,

annars tror han att något är fel, att han gjort något som fått henne gå ifrån

tänker att allt sker stegvis så han inte ska märka att hon tagit ett litet steg bort,

men han är "inte dum i huvudet, som hon verkar tro" - tänker han för sig själv -

han tror sig veta, känna henne utan och innan och detta tillhör inte hennes

vanliga beteende, ljuger han för sig själv tills det blir en sanning för honom

hur kan han veta när han ännu inte accepterat och kastat ögat från varje vinkel?

desto mer man tänker på något, desto mer deprimerad blir man, vad det än är -

hon går egentligen inte ifrån, de kommer bara inte framåt, han vill närma sig,

men det är något som stoppar honom, fast det känner han inte - tänker att det är

hon som inte är redo för att ta emot, ta in, att det är bättre att lägga bit för bit -

men pussel blir aldrig realistiskt, alltid massor med springor emellan, når

aldrig riktigt in, sprickor som bara skiljer dem åt mer och mer - flickan som häller

upp mjölk ser ut som hon är gjord med papper och lim - närmast ordet 'äkta'

hon kommer är äkta papier-maché - köttet blivit tuggummi, inte gått att sära, göra

till mindre bitar, endast blivit en boll och gjort sig immun mot tändernas

tryck och kraft, slår bort varenda hand som närmar sig kind - det är hans bild

frågan är om han älskar henne för mycket, eller inget alls

om han inte tror på henne eller ska man

ifrågasätta varenda handling som en partner gör, behöver

man veta allt? mycket är omedvetet, en

impuls då ådran är en aning klämd, av orsaken att man aldrig

haft någon förr, så nära å misstänksam