liggandes på paletten likt fiskar uppkastade på land -
de sista andetagen är de viktigaste, upplöser allt,
lättar tryck för magen, knådar klumpen bestående
av alla rester, släpper ut bakvägen för att komma fram,
bli så fullt att man knuffas upp på scen där de kan se,
släpper ut för att få en sista chans
överleva, över allas förväntningar visa
att man kan finnas utan kroppen
blombladen som bitar från din hy, sköra,
men trots det starka, likt gips, fast
så rörliga som om de inte hade några ben,
bladen flyger längs vinden och jag följer med,
du i din helhet, ihopsatt, en kaststjärna
separerar, splittrar, delar min kropp, speglar
min själ, drar ned dragkedjan så jag kan
stiga ut och uppleva presenten jag fått - en värld
full av passionsfrukt - elden i mig vara så
farlig att den vara lila, jag kunna gå igenom som
om det var vatten jag simmade via - inte
lika lätt som luft, men dock så mycket verkligare
(att man kan känna att drömmen lever
och därför inte längre bör kallas dröm utan livet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar