14.1.11

glömde något

han kom över henne snabbt,
betydde hon ingenting? -
alla dessa år gick på en sekund
när hon släppt taget å han
inte haft lust att klättra själv
Upplagd av kl.

3 kommentarer:

  1. M14 januari 2011 kl. 22:44

    Å, jeg liker disse tekstene veldig godt.

    Tja. Jeg tror ikke det nødvendigvis kommer med alderen, det der. Jeg tror den eneste måten man finner ut av det er gjennom erfaringer og det man opplever og ser andre rundt en oppleve. Jeg syns ikke det har blitt lettere med årene (selv om jeg ikke er så gammel ennå ...), jeg syns nok det blir vanskeligere og vanskeligere, som om det er mer som står på spill for hver gang. Og om man vet mer hva man skal og ikke skal gjøre? Jeg skulle ønske det. Men det er som om man ikke klare å lære av sine egne feil. Man gjør de samme tingene om og om igjen, selv om man vet det sårer en selv eller sårer andre.

    Å men du, sånn er egentlig jeg også. Jeg prater mest når jeg blir pratet til. Og for det meste kjennes det som kaos i hodet mitt. Men jo, jeg pleier å være i stand til å si rakt ut hva jeg føler i situajoner som krever det. Men kanskje det er det som oppleves som litt vanskelig for dere, hvis vi allerede har sagt så tydelig hva vi føler så er det nesten ikke rom for deres følelser i tillegg?

    Men jo, det er vanskelig å vite akkurat hva man kjenner. Og så er man redd for at det skal bli feil. Og hva om man er den eneste som føler det sånn?

    SvaraRadera
  2. Lisa14 januari 2011 kl. 23:10

    Det är nog sant. Om att dela upp sina känslor som i olika personer/personligheter, på mig i alla fall. Jag tror kanske att det blir enklast så, man kan lägga olika sidor åt sidan då och då.

    SvaraRadera
  3. Anonym14 januari 2011 kl. 23:47

    För mig är det en ganska dyster syn på, tro- inom allt.
    Men vad kan jag säga? Det enda jag tror på för tillfället är just Gud och ingen annan (och knappt det).
    Men det här intresserar mig, olika syns på saker och ting för övrigt.

    Tack!
    För att tycka att en text är bra så behöver det ju inte vara 'nedlåtande' eller 'okänsligt' för att den är är sorglig, hemsk, sanning (eller vad den nu kan tänkas vara när den handlar om mitt liv). Ibland är det ju faktiskt allt det där hemska som gör att det känns och är bra.
    Oftast är det sorgliga texter som berör mig då det är de som påminner mig mest.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)