det är som att pratet sköts av två olika personer
en svärdsklinga, vars bredd är tonen
den som delar sig när den nuddar målet
dess sidor lägga sig på varsin sida och
därefter likt ett täcke lätt trycka, färga
precis som kroppen lämnar en skugga på marken
finns alltid ett ljus i mörkret och jag
undrar när jag sitter här vid fönstret,
om världen är spegelvänd när jag
tittar ut, om jag egentligen går bakåt
bortom tid och rum för min mun är ett hål och det
är två olika läppar som skakar hand då
och då, berättar sin bild, lämnar över
information - den ena är för hålighet,
den andra för fyllighet, men ingen av
dem kan de uttala något namn rätt, det blir alltid fel
betonat, trampar snett, på den ruttna
plankan på bron, faller ner, tillbaka dit
där allt tog sin början - hjärtat kan inte
kastas för långt innan det dras tillbaka
jag kan inte sluta att undra vad som är sant av det vi
finner här utanför, om vi ser detsamma,
för om jag inte ens kan lita på att mina
egna läppar är de pinna som ska skapa
ljus och värme, vad kan jag då lita på?
.................................................................................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar