bara för att jag öppnade en dörr
som hon råkade stå bakom -
jag gick förbi henne och när hon
sade det, tittade jag bakåt och
hon stirrade på mig precis som
om jag varit otrogen - vad
är det med folk? kan de aldrig
slappna av? det måste finnas
en gräns för vad man släpper ut och för vad man håller inne,
åtminstone vid ögonblicket det händer,
inte för att jag slog upp dörren, den nuddade henne knappt,
vad jag kunde känna och se, men jag
kanske kom för nära ändå,
för om jag nuddade
krossade jag hennes lager
av värme som ligger
någon centimeter utanför
hon tyckte att jag inte var en del av hennes himmel,
så hon sopade bort mig (precis som om det
var självklart att jag ville vara det)
jag var ett äckel för att jag råkade
trycka upp hennes spydighet, så
hon visade offentligt vem hon var
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar