Du ljuva hämnd, lövens bed ska få allt onödigt att somna igen

hösten bor i mitt sinne för levnad

hösten bor i min varma kropp förtvivlad

hösten är mitt allt

den som får mig att slippa vara konstant

det som får mig att tänka kallt och lika snabbt

som ösregnet från skyn

jag kommer upp som en blomma och skapar en by

i mitt huvud som vid tillfällen - utan förvarning - går upp i rus

vinden, ja, vinden den för med sig så mycket damm och grus

allt blåser förbi och med stegen har man sniffat i sig så mycket tid

att man går upp i ålder och trappstegen blir längre ifrån räcket

gränsen är livet bara jag når och orkar ta det som var för givet

hösten finns i mig året om

från lövens färger till någon liten storm

gör en piruett, snurra som Tellus - en tickande bomb

jag undrar vad som är gott och vad som är ont

jag undrar om bomber har goda effekter beroende på definition

javisst, säger vänster del av min hjärna som numera är ett zoo

en bomb kan vara allt som exploderar

vare sig det är illa menat

nu har gången kommit till mig

gången var lång men bomben stor

eldsvådan tryckte så

mentalt så har istiden spruckit upp

och floden den väntas rulla längs stenarna

den väntas skrika som korna på grönbete

den väntas bilda ett eget land

- ett hav där fiskar bildar hem

bilden blir stor och jag ska fullända den

för hösten har kommit på riktigt idag

och innan vintern ska jag bada i vad jag skapat

och ni, ni får ta

av kvarlevorna behöver jag endast en sak

min hand som har hjärtat av känsla och hjärnan av sinne kvar

resten, det får ni ta

jag byter skin varje halvår

jag tror det kallas reinkarnation

åter i köttet, ända ut till lilltån

jag behöver endast en hand

som i fiol

När jag har vaknat har jag drömt

ta mig på bar gärning

gör mig en gärning

kom på mig här

där du kan avslöja

ta mig på bar gärning

gör en god sak

upptäck mig när jag

gör något fruktansvärt

något som inte är

bra

Och dagen sken upp och sade;

"inte ska du ligga där och sova - nu ska du bada i blod, dela känslor mot kniven och fixa din vilja mot framtida kliven"

Mållös som jag var försökte jag göra mål som kan beskrivas som ett tydligt och rakt svar, detta hoppas jag komma med snart...

är botten nära till hands när de går och dricker?

trollbundna slag ifrån pinne av lag

är det så skolan var

vad synd att makten är borta

jag hade gärna vill känna av den torkan

ta mig till magin

jag vill lära mig latin

se mig genom rutan

jag vill resa med en skuta

allt ska ha brister

jag vill ha en skuta med hål

och hopspikade kvistar

se hur långt jag far

känna hur djupt jag faller

när jag sjunker som de fulla på en bar

ja, de som hatar allt annat än bajen

gör mig till en trådrulle

väv mig en stuga

sicksack ska det ske

väv mig en stuga

värme är mitt fängslande te

ett hus som flyter

ett hus som jag vill utvecklas i

som floden som befrias från isen

Isen som är den kalla brisen

den som flyger, landar och tillslut aldrig mera reser

så varför, varför är jag inte lika bra nu som då

varför, varför har en tråd dragits grå

tömd från syre

en luftbubbla av tortyrer

kanske har vintern börjat komma

kanske har mina sinnen börjat att somna

domna bort, bort ifrån verklighetens dåtid

jag behöver en mopp som för undan all frid

jag vill ha problem så att jag kan ta emot motvindens hed

ett berg är värt att klättra uppför

en väg är värd att beskådas

jag vill få allt befogat så

ta mig ut, tvina mitt hår och

väv det till en stuga, sicksack ska det ske

väv den långsamt, jag vill lida mer

annars kommer jag inte uppnå allt

som jag kan njuta av senare, du ser

allt som du tänker, du ber för

allt som du önskar, du känner

allt som tar själen inom och pressar så att det dränker

alla tidigare gränser

Drottningen, av litteratur i år, niger och vårdar ordens roder

Kungen bugar och dödar

Inledning - utdrag

"Ofta frågar man mig varför kungen förekommer så ofta

och diktatorn så sällan i mina texter. Ordet »kung« låter

svagt. Och ofta frågar man mig varför frisören förekom-

mer så ofta i mina texter. Frisören mäter håret och håret

mäter livet.

I romanen Redan då var räven jägarefrågar ett barn fri-

sören: »När dör mannen som kastade iväg katten? Frisö-

ren stoppade en näve karameller i munnen, när det blir så

mycket avklippt hår från en man, att det fyller en hel säck,

sade han, en stampad säck. När säcken är lika tung som

mannen, då dör han. Jag stoppar alla männens hår i en säck,

tills den är fullstampad, sade frisören. Jag väger inte håret

på våg, jag väger det med ögonen.«11

Frisören, håret och kungen hittade varandra långt innan

jag kände diktatorn och innan jag började skriva.

När kungen levde liknade han en hund och en kalv

och när han dog klibbade kronan på honom hälften

galla hälften melon

under håret alla sommarregn lämnar kvar sina

smygande änglar

mellan majsstjälkarna var och en är en livvakt

som tidigare varit hos kungen

Till den avlägsna by där jag växte upp ledde ingen asfaltgata,

bara knaggliga grusvägar. Men kungen hittade dit, annars

skulle jag ju inte ha mött honom där. Han hade ingenting

med kungarna i sagorna att göra, jag hade inga sagoböcker.

Han var sammanfogad av verkliga, självupplevda företeelser.

Han kom från min morfars schackspel och

schackspelet hade med min morfars hår att göra. Under

första världskriget var han soldat. Hamnade i fångenskap

och snidade sig där ett schackspel.

Krigsfången tappade håret, tjocka tofsar föll bort och

kompanifrisören behandlade hans hårbotten med en saft

av söndersmulade blad. Frisören hade en passion, han spe-

lade schack, varhelst och närhelst han kom åt. Han hade ta-

git med sig sitt schackspel hemifrån i kriget. I kaoset vid

fronten hade frisören tappat bort sju schackpjäser. När han

spelade måste de ersättas av brödkanter, kvistar eller stenar.

När min morfars hår efter några veckors behandling växte

ut igen, tjockare och mörkare än det någonsin varit, funde-

rade han över hur han skulle kunna tacka frisören för detta.

Då fick han syn på två träd i närheten av fånglägret, det ena

med vaxgult, det andra med mörkrött trä. Av detta virke

snidade han de saknade schackpjäserna och gav till frisö-

ren. Så började det hela, sade han till mig. Men under sni-

dandets gång hade figurerna kommit honom för nära, han

skämdes över att inte känna till deras roller på schackbrä-

det. Han lärde sig spela schack. Det förkortade inte bara de

långa dagarna av väntan och tristess, det gav också stadga.

När man spelade schack hade man huvudet och fingrarna

om inte i det riktiga livet, så åtminstone i en variant av det.

Man levde sig bort från den lösryckta tid som man befann

sig i, tillbaka till ett hemma från förr och framåt i en för-

hoppning att snart få komma hem. Och detta utan att be-

höva nämna sig själv, man hade krupit in i schackpjäserna.

Tiden när man spelade lyfte en, sade han, man behövde

inte känna den tomhet den annars hade. Efter krigsfången-

skapen återvände min morfar till byn. Liksom för kompa-

nifrisören hade schackspelandet blivit en passion även för

honom...

...

i fjäderhuset bor en tupp

i bladhuset en allé

en hare bor i pälshuset

i vattenhuset en sjö

i hörnhuset bor patrullen

knuffar någon från balkongen

högt över flädern i blom

och det var åter självmord

i pappershuset bor beslutet

i hårknuten en dam

...

jag älskar er ju alla

säger kungen i sitt land

hans kungahund i glansgräsuniform hörs skalla

han bär ett plåthalsband

när taggtrådsljus om natten flämtar

blir språng och andedräkt till ett

den kungen älskar döden hämtar

nästa morgon i hundens mage

föll för hundens bett

...

och kungen bugar en aning

och natten kommer som vanligt till fots

och från fabrikens tak i floden ner

två neonljust bleka skor man ser

den ena täpper till vår mun på marken

den andra knäcker revbenen med sparken

när dagen gryr neonskorna försvunnit har

vildapeln är munter och lönnen rodnar

stjärnorna på himlen som popcorn far

och kungen bugar och dödar

...

och i den ena handen

där stod kungen

sitter i regnet

så var det också

jag gick in

för att slippa möta mig själv

och i den andra handen

där stod kungen

förlorad

så var det också

jag gick in

och blev rakad på huvudet

Ytterligare två viktiga saker har med kungen att göra:

Min morfar tappade aldrig mer sitt hår. Han tog det med

sig, tjockt och vitt, i kistan.

Trots all möda som min morfar lade ned på mig, lärde

jag mig aldrig att spela schack. Han tvivlade på mitt för-

stånd och jag lät det bero vid det. Jag berättade aldrig för

honom, hur rädd jag var för kungen och hur mycket jag

tyckte om honom. Jag tror att man kallar det: Jag hade inte

huvudet fritt."

Stort grattis till Herta Müller för årets nobelpris i litteratur.

Mycket att älska genom hat, här är en liten text fylld av oförberett prat (inom huvudet) del 0

Jag älskar att bli översvämmad av patetisk vilja och medvetna lovord - allt för att de inte vill hamna emellan gott och ont, utan endast bevisa gott som om de bjuder och ger.

Talesmännen ser att man inte bryr sig ett dyft och därför försöker de framhäva att detta, detta är faktiskt äkta ...Sedan kommer vi till, vad är det egentligen frågan om?

Jadu, det har jag tänkt på i någon sekund, det hela handlar om situation; Vad begär de, vart står de på sina bara knän, när händer det - eller rättare sagt - har det hänt något som utgjort denna nutid? Om ja, förståeligt - det är den sociala människans svaghet! Lyckas att behålla en gemensam och trygg kontakt efter en drastisk förändring eller flytt av en grundsten inom vänskapen.

Patetisk vilja - i detta fall; löjligt att man vill något sådant som betyder så lite.

(Människan är egoistisk och ond när den vill visa sig god: "Varför hjälpte du mig? Jag bad dig inte. Jaha, du vill att jag ska göra detsamma åt dig.")

Det löjliga är att om man t.ex. har råkat att ändra sin syn på något och denne man/kvinna som man hade så mycket gemensamt med förut har en känsla för bortgång - vad är det som händer? Fötterna hänger inte med, denne vill ju inte tappa en vän. Den kommer ge allt, sant eller falskt, för att inte låta tiden gå - utan den ska stå stilla, där vi alltid har stått, bott och fått fika på maten som formats rund.

Om ni behöver det och står på bara knän och bönfaller mig att göra allt som ni behöver, så tänker jag inte göra något. Varför? För det första så tänker ni bara på er själva - Vad ni behöver, vet ni vad jag behöver? Utrymme, lämna mig ifred. För det andra så gör jag det inte eftersom jag inte vill det. Det hela är så löjligt simpelt att ni krånglar till det med jordnära böner som är falska. Ge mig vad ni vill, jag har allt jag behöver: Mig själv. Ni borde ta och hitta er själva ni också.

Varje steg av lås behöver inte en nyckel för att kunna minnas

Jag tog mina första och, ovetande, sista steg

På den ödelagda gatan.

Vinden rev upp asfalten och

Förde med sig flera portioner smutsigt grus

Som fick mig att se en gardin, eller rättare sagt

- ett skynke av skede

Detta var nutid som blåste bakåt, där det skulle höra hemma,

Historien nådd, punkten som vi senare skulle undersöka.

Hur vi gick till väga, vart vi färdades, vart vi slog läger.

Jag tar mina första steg, efter att ha tagit de sista

På en bortkommen väg,

Del, av mitt liv.

Jag ser träd.

Dess kulör är av digerdöden;

Svart som det belagda för att kunna

Ge inspiration till det komna.

Motsatsen vit för att visa

Att allt är nytt och redo

För att smutsa ner sig

- Ta in intryck, få tag på en nyckel

Ut-och in, rätt och oacceptabelt

Men först vill jag prova allt som blev fel.

Ja, rent utav miserabelt