8.10.09

Drottningen, av litteratur i år, niger och vårdar ordens roder

Kungen bugar och dödar

Inledning - utdrag


"Ofta frågar man mig varför kungen förekommer så ofta

och diktatorn så sällan i mina texter. Ordet »kung« låter

svagt. Och ofta frågar man mig varför frisören förekom-

mer så ofta i mina texter. Frisören mäter håret och håret

mäter livet.

I romanen Redan då var räven jägarefrågar ett barn fri-

sören: »När dör mannen som kastade iväg katten? Frisö-

ren stoppade en näve karameller i munnen, när det blir så

mycket avklippt hår från en man, att det fyller en hel säck,

sade han, en stampad säck. När säcken är lika tung som

mannen, då dör han. Jag stoppar alla männens hår i en säck,

tills den är fullstampad, sade frisören. Jag väger inte håret

på våg, jag väger det med ögonen.«11

Frisören, håret och kungen hittade varandra långt innan

jag kände diktatorn och innan jag började skriva.


När kungen levde liknade han en hund och en kalv

och när han dog klibbade kronan på honom hälften

galla hälften melon

under håret alla sommarregn lämnar kvar sina

smygande änglar

mellan majsstjälkarna var och en är en livvakt

som tidigare varit hos kungen


Till den avlägsna by där jag växte upp ledde ingen asfaltgata,

bara knaggliga grusvägar. Men kungen hittade dit, annars

skulle jag ju inte ha mött honom där. Han hade ingenting

med kungarna i sagorna att göra, jag hade inga sagoböcker.

Han var sammanfogad av verkliga, självupplevda företeelser.

Han kom från min morfars schackspel och

schackspelet hade med min morfars hår att göra. Under

första världskriget var han soldat. Hamnade i fångenskap

och snidade sig där ett schackspel.

Krigsfången tappade håret, tjocka tofsar föll bort och

kompanifrisören behandlade hans hårbotten med en saft

av söndersmulade blad. Frisören hade en passion, han spe-

lade schack, varhelst och närhelst han kom åt. Han hade ta-

git med sig sitt schackspel hemifrån i kriget. I kaoset vid

fronten hade frisören tappat bort sju schackpjäser. När han

spelade måste de ersättas av brödkanter, kvistar eller stenar.

När min morfars hår efter några veckors behandling växte

ut igen, tjockare och mörkare än det någonsin varit, funde-

rade han över hur han skulle kunna tacka frisören för detta.

Då fick han syn på två träd i närheten av fånglägret, det ena

med vaxgult, det andra med mörkrött trä. Av detta virke

snidade han de saknade schackpjäserna och gav till frisö-

ren. Så började det hela, sade han till mig. Men under sni-

dandets gång hade figurerna kommit honom för nära, han

skämdes över att inte känna till deras roller på schackbrä-

det. Han lärde sig spela schack. Det förkortade inte bara de

långa dagarna av väntan och tristess, det gav också stadga.

När man spelade schack hade man huvudet och fingrarna

om inte i det riktiga livet, så åtminstone i en variant av det.

Man levde sig bort från den lösryckta tid som man befann

sig i, tillbaka till ett hemma från förr och framåt i en för-

hoppning att snart få komma hem. Och detta utan att be-

höva nämna sig själv, man hade krupit in i schackpjäserna.

Tiden när man spelade lyfte en, sade han, man behövde

inte känna den tomhet den annars hade. Efter krigsfången-

skapen återvände min morfar till byn. Liksom för kompa-

nifrisören hade schackspelandet blivit en passion även för

honom...

...

i fjäderhuset bor en tupp

i bladhuset en allé

en hare bor i pälshuset

i vattenhuset en sjö

i hörnhuset bor patrullen

knuffar någon från balkongen

högt över flädern i blom

och det var åter självmord

i pappershuset bor beslutet

i hårknuten en dam

...

jag älskar er ju alla

säger kungen i sitt land

hans kungahund i glansgräsuniform hörs skalla

han bär ett plåthalsband

när taggtrådsljus om natten flämtar

blir språng och andedräkt till ett

den kungen älskar döden hämtar

nästa morgon i hundens mage

föll för hundens bett

...

och kungen bugar en aning

och natten kommer som vanligt till fots

och från fabrikens tak i floden ner

två neonljust bleka skor man ser

den ena täpper till vår mun på marken

den andra knäcker revbenen med sparken

när dagen gryr neonskorna försvunnit har

vildapeln är munter och lönnen rodnar

stjärnorna på himlen som popcorn far

och kungen bugar och dödar

...

och i den ena handen

där stod kungen

sitter i regnet

så var det också

jag gick in

för att slippa möta mig själv

och i den andra handen

där stod kungen

förlorad

så var det också

jag gick in

och blev rakad på huvudet


Ytterligare två viktiga saker har med kungen att göra:

Min morfar tappade aldrig mer sitt hår. Han tog det med

sig, tjockt och vitt, i kistan.

Trots all möda som min morfar lade ned på mig, lärde

jag mig aldrig att spela schack. Han tvivlade på mitt för-

stånd och jag lät det bero vid det. Jag berättade aldrig för

honom, hur rädd jag var för kungen och hur mycket jag

tyckte om honom. Jag tror att man kallar det: Jag hade inte

huvudet fritt."

Stort grattis till Herta Müller för årets nobelpris i litteratur.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar