Varje steg av lås behöver inte en nyckel för att kunna minnas

Jag tog mina första och, ovetande, sista steg

På den ödelagda gatan.

Vinden rev upp asfalten och

Förde med sig flera portioner smutsigt grus

Som fick mig att se en gardin, eller rättare sagt

- ett skynke av skede

Detta var nutid som blåste bakåt, där det skulle höra hemma,

Historien nådd, punkten som vi senare skulle undersöka.

Hur vi gick till väga, vart vi färdades, vart vi slog läger.

Jag tar mina första steg, efter att ha tagit de sista

På en bortkommen väg,

Del, av mitt liv.

Jag ser träd.

Dess kulör är av digerdöden;

Svart som det belagda för att kunna

Ge inspiration till det komna.

Motsatsen vit för att visa

Att allt är nytt och redo

För att smutsa ner sig

- Ta in intryck, få tag på en nyckel

Ut-och in, rätt och oacceptabelt

Men först vill jag prova allt som blev fel.

Ja, rent utav miserabelt