med en sådan kraft att en fart som
inte ögonen kan uppfatta bildas
allt rörs ihop
himlen är jämn och regnet har
samma färg
är som att få glas framför ögon -
de som redan
har glasögon, för att de måste,
blir blinda
regnet likt en handduk som snärtar,
ett babels torn, går runt och
minskar ju närmare änden det går
när vi är för
högt börjar vi tala olika språk,
kan inte ta
syre förgivet, ovana över att dela,
vissa blir
höga andra låga, men alla står
vi på topp
taket som golvet, ingen
uppfattning över avståndet
inte glitter och glamour,
snarare grått, men samtidigt
inte industrimoln, utan
friskt, rädsla är överlag det
naturligaste som finns
det är ett föremål,
men man
kan se igenom det
en dörr som alltid verkar stå öppen,
men när man går in är det som
att den slår upp i ansiktet
hon är som min spegelbild, men jag
känner inte igen mig, kan
inte komma nära, en reflex att
hon slår bort, blixt från klar himmel
dragkedjan är snart stängd,
desto mer den går upp
desto mer mister jag kontakt,
likt en sax klipper den av varenda sladd
är ingen robot med dem, men
utan kommer jag att bli,
är likt nerver som säger till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar